Så slaktades den keltiska tigern

Det här är inte Island, sa Irlands finansminister Brian Lenihan nyligen i Vanity Fair, och förklarade:

– Vi är inte en hedgefond befolkad av 300 000 bönder och fiskare.

Så vad är då skillnaden mellan Irland och Island?

En bokstav och sex månader, lyder det slitna skämtet på Dublins pubar. Det var ungefär så lång tid det tog för den ekonomiska krisen att ta sig mellan öarna.

Men den irländska regeringen har hela tiden blånekat. Först att de överhuvudtaget befann sig i kris, sedan att de behövde internationell hjälp. Och på sätt och viss har Brian Lenihan också haft rätt: Irlands problem går inte att jämföra med Islands, inte heller med USA:s subprimelånekris 2008 eller Greklands statsskuldkris 2009.

Irlands kris är dess egen. Vad Lenihan dock undviker att tala om är att den på många sätt är värre än de andra krishärdarna – och att vi bara sett början. Varje siffra talar samma språk.

Arbetslösheten har stigit från fyra till 14 procent och fortsätter att klättra. Budget­överskottet har vänts till ett underskott på 32 procent av BNP, vilket är det högsta hittills i euroområdet. Fastighetspriserna rasar. Lönerna sjunker. Banksystemet hålls vid liv endast tack vare akuta nödlån från Europeiska centralbanken. Och frågan som marknaden nu ställer sig är när Irland – som tidigare i månaden fick sitt kreditbetyg sänkt – ska börja ställa in sina skuldavbetalningar.

Som alla sagor börjar berättelsen om den keltiska tigern med en uppgång. Irland var länge Europas fattiga bakgård. Så sent som på 1980-talet levde en tredjedel av befolkningen under fattigdomsstrecket. Sedan slog landet in på en ny politisk väg med slopade handelshinder, fri universitetsutbildning och EU:s lägsta bolagsskatt. Vilket både kan förklara den makalösa förvandlingen, liksom ge en förståelse för varför fallet senare blev så hårt.

Mellan 1993 och 2000 var tillväxttakten när tio procent per år. Den nya ekonomin lockade till sig en ström av multinationella företag och utländsk arbetskraft. 2006 stod Irland på topp. Landet var då – oavsett hur man mätte – ett att världens rikaste.

Men vart tog pengarna vägen? Medan isländska finansmän köpte allt de kom över i Storbritannien och Skandinavien valde irländarna att investera i sin egen fastighetssektor. De köpte mark och de byggde hus. Om och om igen i en allt snabbare snurrande karusell.

Bakom bostadsbubblan fanns inga obegripliga derivat och suspekta investmentbanker som i USA. De som blåste upp bubblan var i själva verket vanliga irländska banker som hade funnits sedan 1800- eller 1700-talet. Skillnaden var att de nu hade kommit på att om de tog in pengar från andra länder och lånade ut dem så frikostigt som möjligt på Irland kunde de fördubbla sin omsättning på bara ett par år.

2007 lånade bankerna ut lika mycket till byggherrarna som de hade gjort till hela befolkningen sju år tidigare. Konsekvenserna för den irländska ekonomin blev smått absurda. Byggsektorn kom att utgöra en fjärdedel av BNP (i Sverige där flera varnar för en kommande bostadsbubbla är siffran runt tio procent). En femtedel av arbetskraften arbetade med att bygga fastigheter, och då ska man dessutom veta att det fanns en kvarts miljon polacker som arbetade på Irland, nästan uteslutande med att bygga just hus.

När det var som mest byggde Irland hälften så mycket som grannen Storbritannien per år – trots att det bor 4 miljoner människor i landet jämfört med 62 miljoner på andra sidan irländska sjön. Detta påverkade givetvis bostadspriserna, som steg med 500 procent i Dublin på ett drygt decennium.

Så länge alla blint trodde på den keltiska tigern så fortsatte den att gödas. Tvivlen, och därmed vändningen, kom 2007. När så den globala finanskrisen slog till hösten 2008 blev problemen akuta. Byggbranschen dog. Bankerna kunde inte låna mer pengar och få kunde betala tillbaka vad de hade lånat av bankerna.

Situationen var allvarlig men ändå relativt isolerad till den parallellvärld som bank- och byggsektorn hade byggt upp. Den verkliga krisen för Irland uppstod i det ögonblick – två veckor efter att investmentbanken Lehman Brothers gick omkull i USA – som den irländska regeringen gick i borgen för de sex största bankerna och garanterade deras skulder upp till 400 miljarder euro.

Med ett beslut hamnade Irland i samma situation som Grekland, bara fler gånger värre – bankernas likviditetskris var nu ett stort svart hål i statsbudgeten. Hittills har detta kostat de irländska skattebetalarna över 100 miljarder euro. Och i november 2010 fick Irland – som andra land efter Grekland – vända sig till EU och Internationella valutafonden, IMF, för att be om hjälp med ett stödpaket.

Nu tvingas irländska regeringen till skattehöjningar och rejäla nedskärningar i en redan underfinansierad offentlig sektor. Och på så sätt ytterligare försvåra för en ekonomisk återhämtning. Samtidigt gör irländarna vad de alltid gjort i hårda tider, rapporterar The Economist – de flyr landet.

Nu förstår man varför ekonomipristagaren Paul Krugman svarade som han gjorde redan i april 2009 på frågan: Vad är det värsta som kan hända världsekonomin?

– Att Amerika förvandlas till Irland.

Fakta | Troligt regeringsskifte

I dag, den 25 februari, går Irland till val. Regeringspartiet Fianna Fail, som mer eller mindre styrt landet sedan 1932, förväntas enligt opinionsmätningarna få lämna ifrån sig makten. Troligast är att en ny regering kommer att ledas av partiet Fine Gael, vilket i så fall inte får så stora konsekvenser för Irlands ekonomiska politik då Fine Gael liksom Fianna Fail är ett center-högerparti.