Sun Axelsson

Text:

Hösten 1988 röstade Chile om framtiden. Pinochet satt fortfarande vid makten, men folket valde demokrati, efter 17 år av hård diktatur.
Trots årstiden låg det vår i luften; oro och förväntan, vad händer nu?

I denna atmosfär reste författaren Sun Axelsson till Santiago, för första gången på mer än 20 år, för att möta sin privata historia. I hasorna på Sun kom ett litet team från SVT:s dåvarande magasin »Kulturen«, som skulle filma mötet. Det var ett äventyr att få följa med som program­ledare, även om Sun tog ledningen över det mesta.

Sun betraktade andraklassbiljetterna från flygbolaget Varig med bekymrad min, svävade fram till informationsdisken och förklarade med sin västsvenskt saltade sammetsalt, att vi kvinnor från Sveriges Television borde sitta mjukare. Våra ömmande leder, trasiga själar och skimrande egon krävde det. Tjänstemannen bakom disken var av samma åsikt. Med ett penndrag var vi i första klass, och badade i champagne.

Sun Axelsson hade själv skrivit en kärleksförklaring till Chile i »Eldens vagga« (1962), samlat vittnen från Pinochets tidiga år i »Terrorn i Chile« (1974). Och nu hade hon just avslutat manus till »Nattens årstid« (1989), sista delen av sin självbiografiska trilogi.

»Nattens årstid« utspelar sig i Chile i början på sextiotalet, dit den 23-åriga Sun reser för att flytta ihop med sin älskade, den 25 år äldre poeten och matematikern Gabriel. En stor poet och en passionerad man, eller snarare vulkan – men med en liten, grym själ. »Gabriel stjärndödaren, solsläckaren«, skriver Sun Axelsson.

Första mötet på ett kvarts sekel ägde rum på ett utevärdshus; vinrankor i taket, pisco på bordet. Nagelbitande såg vi på avstånd Sun Axelsson ta plats med sin gamle älskare och plågoande. Nu var det han som såg nervös ut. Men snart skallade gapskratten. Drastisk humor, svärta och skärpa delade de efter alla år. Kanske Sun Axelsson tänkte att den här mannen visserligen hade orsakat henne lidande, men också inspiration till ett bra romanbygge? Gabriel, eller Nick, var ju den levande själen både i »Nattens årstid« och »Honungsvargar« (1984).

I verkligheten heter han Nicanor Parra, bror till sångerskan Violeta Parra. Han fyller 97 nästa gång, och har aldrig förlikat sig med att han inte som tredje chilenare fått Nobelpris i litteratur efter Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Säkert skyllde han på Sun!

När jag nu läser om den självbiografiska sviten, som inleds med »Drömmen om ett liv« (1978), så slås jag av vilken storartad författare Sun Axelsson är. Tiden har äntligen hunnit ifatt henne. Tidig »bekännelselitteratur« har man sagt, visst, hon ska hyllas som den pionjär hon var, men framför allt som briljant prosalyriker.

Det känns som om hela det surrealistiska modet, med rötter i Bretons 30-tal, som dog och begravdes hos Artur Lundkvist, faktiskt lever hos Sun Axelsson. Hos henne blir livet angeläget, och de konstiga kopplingarna normala. Paraplyet och symaskinen hör ju ihop, giftet och honungen. Hon skildrar erfarenheter som minsta tonårstjej känner igen. Att vilja synas och försvinna, på en gång: »Hon ville gömma sig, men måste ut, om och om igen för att dela, för att vara med vid livets ironiska gästabud där värden bjuder oss honung och gift i lika delar, och bjuder oss att finna var giftet gömmer sig och var honungen finns – om inte i samma kruka?«

I »Honungsvargar« skildrar hon poeterna och bohemerna runt Pär Rådström i 50-talets Stockholm. Det är obligatorisk läsning, av kulturella, litterära och existentiella skäl. Nattsvart och slapstickroligt i samma andetag.

En höjdarscen är när Sun och skolvännen Lou går på Operakällaren. De har knappt fyllt 18, men slipstenen ska dras på de stora grabbarnas vis. Som ett gästabud i pestens tid med sillsvansar, dragnaglar, fyllda fasaner och glace au four. Tills flickorna vacklar mot damrummet, gräsgröna av illamående, stödda av ridderliga vaktmästare. Det är en initiationsrit, som alla flickor borde begå. Ännu en oskuld att förlora.

Sun Axelsson sörjes närmast av livskamraten Stig Björkman, författare och filmare.

Ulrika Knutson, kulturjournalist och ordförande i Publicistklubben