Vad betyder ett förlåt? En offentlig ursäkt? Kan den läka och mildra, eller är det bara ett ord som kommer framtvingat, för sent och forcerat?
Staten ska nu be om ursäkt till alla de barn som från 1920- till 80-talen har farit illa i fosterhem. Vissa av dem har med sig upplevelser så grymma att man tycker det är ett under att de ens har tagit sig vidare.

Men är det något man kan säga om människans inneboende kraft så är det att viljan att överleva och gå vidare är enorm. Men för att göra det kanske just ursäkten måste till. Eller den juridiska domen. Erkännandet från gärningsmannen, eller i hans/hennes ställe erkännandet från samhället att detta som du utsattes för inte var acceptabelt.

Den senaste tiden har vi översköljts av olika rapporter om hur barn har det i dag. Bris fyllde nyligen 40 år och fick också i år i present ett nytt rekord i antalet barn som söker hjälp. Tydligast urskiljer sig de utsatta barnen, de som blir slagna, upplever och ser våld hemma.

Nyheterna handlar också om barn som växer upp i svenska familjer så fattiga att nya glasögon får vänta tills majblomman har bedömt deras ärende. Det handlar om de mobbade barnen som funderar på självmord varje dag de går till skolans terror och osynlighet. Om gömda, glömda flyktingbarn som kanske, kanske ska få möjligheten att gå i skolan och varje dag få några timmar av normalitet och lärande.

Det handlar om barn som säljer sex, som tvingas till sex, som hukar sig under kraven i ett sexualiserat samhälle.

Det är förstås något med barnen som vi alla kan förenas i. Tanken att de är allas vår framtid, att det är de som ska strida, arbeta, göra revolt och uppror, plantera nya träd och föda nya barn när vi andra är för gamla. Blotta känslan av att få hålla handen mot en mjukvarm barnnacke brukar få även den mest förhärdade brottsling att dra ett djupt andetag och se möjligheterna, inte problemen.

Barnen är också de mest skyddsvärda, de mest värnlösa. Våra små är de vi vill vakta och skydda.

Och ändå. Trots allt detta engagemang. Trots att var och varannan människa verkar bry sig så om barnens väl och ve, så är det ändå som att deras ord knappt är något värda. De blir inte trodda. Deras upplevelser nonchaleras eller nedvärderas. Deras berättelser tas inte på allvar.
Jag hör samma formuleringar upprepas gång på gång. Från flickan som våldtogs på en skoltoalett eller från pojken som utsattes av sin egen pappa. Från den mobbade. Från barnet som stängdes in i uthuset av sina fosterföräldrar, som fick sova med djuren.

Samma sak säger de: »Det värsta var att ingen trodde på mig. Att ingen ville se.«

Det jobbigaste var att bli ifrågasatt, att vuxenvärlden svek och vände dem ryggen. Att de som borde ha lyssnat inte verkade vilja höra vad barnet sa.

Jag säger det igen, för jag har själv hört det så ofta att det står mig upp i halsen vid det här laget. Det värsta är inte slagen, hoten, glåporden eller våldtäkten. Det värsta är att inte bli trodd när de äntligen vågar berätta.

Alla som utsätts för brott skulle förstås behöva den juridiska upprättelse som följer på en fällande dom. Men så ser det inte ut, alla som gör sig skyldiga till övergrepp kommer inte, kan inte ens, dömas i domstol. Och ja, då blir ursäkten extra viktig. I brist på annat, men ändå som en ersättning. Som ett avstamp, en möjlighet att ta sig vidare.

Och så kan man ju önska att ursäkten till alla fosterhemsbarnen ska följas av ett verkligt löfte från samhället och ­vuxenvärlden. Vi ska se. Vi ska inte blunda längre. Vi lovar att lyssna och tro på det ni säger.