Förra året blev vår värsta el­räkning sjutusensjuhundra kronor – för en månad. I år har vi ny luftvärmepump och bundet elpris. Januariräkningen landade på fyratusenåttahundra i stället. Det är inte särskilt roligt det heller, men det är i alla fall bättre. Såvida vi inte vill investera hundratusentals kronor i bergvärme eller jordvärme eller skånsk leråkervärme eller motsvarande finns det dock inte så mycket mer att göra.

Det råder nämligen monopol på el i Sverige. Inget har förändrats i och med den så kallade avregleringen; det är fortfarande samma aktörer som äger »nätet«, vad det nu är för något (stolparna? själva trådarna?). Visst kan man byta elleverantör, eller producent kanske man ska säga, men nätavgifterna slipper man inte ifrån. I Skåne är det i allmänhet Eon som håvar in dessa statligt sanktionerade beskyddar­pengar.

Vattenfall har haft det tufft på sistone. Till exempel har man pungat ut med fallskärmar i hundramiljonerkronorsklassen till tyska direktörer. Samtidigt får vi veta att Eon och Vattenfall, två bolag med likartad aptit för utlandsäventyrlighet, under kommande år vill höja sina fasta avgifter här hemma. Med 30 procent. Myndigheten som har till uppdrag att övervaka utsugningen, Energimarknadsinspektionen, har själv varit pådrivande i utvecklingen och gick häromveckan ut och talade om exakt vilka aktörer, däribland Eon, som borde höja avgifterna. Javisst. Energimarknadsinspektionen menar att det finns si och så mycket »utrymme« för sådana höjningar. Man undrar var det där utrymmet befinner sig, exakt. I folks nettoinkomster efter skatt? I realiserbara tillgångar, kanske – folk kan ju alltid sälja bilen eller katterna eller frugans smycken eller sina organ.

Utrymmet. Det är suggestivt att tänka sig: som ett vakuum i väntan på att fyllas ut. Någonstans på Energimarknadsinspektionen vars lokaler vi betalar sitter flickor och gossar vars löner vi betalar och räknar på utrymmen. De har formler, förstås. De har någon form av ideologi som forskats fram – gissa vem som betalat – och som nu omsätts i praktiken. Eller »borde« omsättas i praktiken, då. För utrymmet är ju inte riktigt fyllt än.

Och sedan är det förstås det där med sponsorutgifterna. Det går knappt att slå på en sportsändning på tv nuförtiden utan att mötas av den förhatliga röda Eon-loggan, som hos bolagets kunder inger ungefär samma obehag som krono­fogdens eller CSN:s loggor. Det kostar förstås pengar det också, precis som fallskärmarna och bonus­avtalen. När USA invaderade Irak släppte man flygblad med en bild av Saddam Hussein och texten »Han skor sig medan ni lever i armod«. Ungefär denna effekt uppnår Eon med att ösa reklampengar över etern. Är det verkligen ingen på företaget som inser det?

Regeringen, som sitter ohotad på grund av bristen på kompetent opposition, verkar nu har vaknat lite ifråga om SJ och Banverket och vintertågtrafiken. Kanske börjar man också ana sig till det gigantiska missnöjet med elpriserna. Men det skulle jag inte svära på. Avregleringen av elmarknaden är ett marknadsliberalt högprestigeprojekt; den måste helt enkelt fungera. Troligast är att man kommer lappa och laga lite i systemet och hoppas på det bästa.

Det lär inte räcka. Frågan är om det inte måste till någon form av fack­liknande åtgärder för att knäcka bolagen. Det finns nog inga riktigt lagliga tillväga­gångssätt. Men så vackert det vore om samtliga svenska hushåll samordnat vägrade att betala nästa januariräkning.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.