ny_sjalvcensur_stor

Sanningen om självcensuren

Inställda föreställningar, nedplockade tavlor och bortklippta filmsekvenser. Rädslan att stöta sig med islam får svenska kulturchefer att censurera sig själva.

Varje dag postas en dryg miljard inlägg på Facebook. Lördagen den 2 april hamnade ett av dessa på den svenska dansgruppen Freshests sida.

Mannen som skrev kommentaren hade hört att gruppens föreställning »Celebration of Womanhood«, som skulle ha premiär nästa dag på Kulturhuset i Stockholm, innehöll dans till en tonsatt bön från Koranen. »Koranen är muslimernas heliga skrift«, påpekade kommentarsförfattaren, »och nu ska ni göra en show utav det hela?!«

Respektlöst, tyckte han.

Inlägget innehöll inga hot, inga uppmaningar till protester. Däremot en smiley. Den enda varning som utfärdades var att mannen – som nämnde att gruppens förra föreställning hade varit »riktigt nice« – inte tänkte gå den här gången.

Förmiddagen därpå ställdes föreställningen in.

På sin blogg förklarade Kulturhusets chef Eric Sjöström att det vore ansvarslöst att genomföra arrangemanget, eftersom »en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå«. Visst kan man diskutera om man får dansa till islam, fortsatte han, men »det kräver ett helt annat objektivt upplägg runt arrangemanget där alla åsikter är representerade«.

Senare skulle Kulturhuset uppge att 35 personer hade kommenterat Facebook-inlägget. Enligt en skärmdump tagen av journalisten Nima Derwish var de sju, plus en handfull som hade tryckt på gilla-knappen.

Kulturhusets agerande kunde ha passerat som en enstaka, udda incident. Men Eric Sjöström är bara den senaste i raden av chefer på svenska kulturinstitutioner som har valt att stryka eller begränsa verk på grund av rädsla för hot och kritik.

Förra året uppstod en konflikt mellan fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och Världskulturmuseet i Göteborg, sedan museet velat förvandla en fotoutställning om homosexuella möten i Jerusalem till en powerpoint-presentation där troende gavs chans att bemöta verken.

Samma museum hade tidigare plockat ner en tavla av Louzla Darabi, där ett älskande par porträtterades tillsammans med verser från Koranen, efter protester från religiösa grupper. Så småningom hängdes ett nytt verk av Darabi upp i stället, men när någon fick för sig att det stod »Allah« på tavlan försvann även denna. Texten visade sig vara färgrester.

För två år sedan lät Nobelmuseet en imam inspektera en utställning om yttrandefrihet. I utställningen ingick filmen »Submission« av Ayaan Hirsi Ali och Theo van Gogh, där en scen visade kvinnor i negligéer prydda av Korancitat. När utställningen öppnade hade sekvensen klippts bort. I efterhand menar museichefen att klippningen gjordes oberoende av imamens synpunkter.

2007, när det började storma som mest kring Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, backade en rad institutioner från löftet att ställa ut dem.

Och redan samma vecka som den inställda föreställningen på Kulturhuset, kom ett nytt exempel. Med en dags varsel ställde Fotografiska in en utställning om Tjernobyl. Grundaren Jan Broman hänvisade till olyckan i Fukushima, och förklarade att museet agerade av respekt för det japanska folket.

Diagnosen är entydig: självcensur. Var kommer denna vilja att tysta sig själv ifrån?

På sistone har svenska medier berättat om den frispråkige konstnären Ai Weiwei som fängslats i Kina, om författaren Orhan Pamuk som fällts för förtal i Turkiet, om nedstängt internet i Egypten, om censurerad press i Vitryssland. Inte sällan innehåller den sortens rapportering en uppmaning: tänk på att inte alla har samma friheter som vi.

Vi kan ju det här med yttrandefrihet, tryckfrihet och konstnärlig frihet. Reportrar utan gränser listar Sverige som ett av världens främsta länder för pressfrihet. Våra kommuner ställer upp som fristäder åt hotade författare. Kultursidorna driver kampanj för en frigivning av Dawit Isaak. Bara två dagar efter debaclet kring dansföreställningen höll Kulturhuset, som på sin hemsida kallar sig »ett yttrandefrihetens hus«, ett samtal om de nya, restriktiva medielagarna i Ungern.

Vår tradition av yttrandefrihet sägs vara lång och stolt. Ändå behöver man inte blicka tillbaka längre än 70 år för att möta en helt annan verklighet.

Under andra världskriget inrättade utrikesdepartementet en censor som granskade brev, medier och telefonsamtal. Där staten inte blandade sig i, rådde självcensur. Dramatenchefen Pauline Brunius hade som vana att stämma av repertoaren med Tysklands ambassad. Radions sändningar präglades av aktsamhet och tyskvänlighet, åtminstone fram till 1944, då det började bli uppenbart hur kriget skulle sluta.

I dag skäms man över denna undfallenhet, och hyllar dem som vågade ta ton emot nazismen. Frågan är hur de betraktades då. Som dumdristiga?

– Jag tycker att vi i Sverige har en alltför hög svansföring när det gäller yttrandefrihet, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Hon är sannolikt den samtida svenska konstnär som flest gånger har behövt fundera över censur. Hennes återkommande tema – religionens förhållande till HBT-personer – väcker känslor. Arrangörer som vacklar, poliser som avråder från visning och uppretade samtal från besökare är sedan länge en del av hennes jobb. Ändå tycker Elisabeth Ohlson Wallin att klimatet på kulturinstitutionerna har förändrats de senaste åren.

– Förr upplevde jag att konsten tilläts vara politisk, att det sågs som viktigt. Nu märker jag av en väldig rädsla och försiktighet på institutionerna. Det kanske låter patetiskt, men det känns inte som att de är konstens försvarare längre, säger hon.

Karin Willén, ordförande i Konstnärernas riksorganisation, menar att styrningen över konsten ökar generellt.

– Pengarna i kulturlivet är mer villkorade i dag. Dessutom fokuserar man mer och mer på individuellt ansvar. De som jobbar på institutioner kan vara rädda att väcka ont blod eller göra något som leder till att institutionen blir åtalad, säger hon.

De institutionschefer som Fokus har talat med håller med om att det finns ett problem – en osäkerhet kring hur man väger konst mot säkerhetsfrågor. Ingen av dem går dock med på att kalla just deras eget handlande för självcensur.

Hur ska man tolka att kulturinstitutionerna ändå tystar sig själva? Ett sätt är att se självcensuren som en del av en större begränsning av den konstnärliga friheten. Vänsterskribenten och författaren Per Wirtén har kopplat ihop händelserna på Kulturhuset med en stängningsprocess, där färre texter och bilder tillåts användas i kulturen: »Det är samma mekanism som när institutioner viker sig för kulturindustrins krav på maximal upphovsrätt och kulturkontroll. Den kulturella allmänningen utarmas.«

En tendens är frivillig censur med moraliska förtecken, överlag driven av krass kommersialism. Förra våren rapporterade Vi Läser att flera svenska barnboksförfattare ansåg sig censurerade. Enligt tidskriften accepterar många förlag inte längre att böcker innehåller rökning, svordomar eller alkohol. Förlagen menade att föräldrar inte vill ha sådana »utmanande« inslag. I januari stoppade förlaget Rabén & Sjögren återutgivningen av »Ture Sventon i Paris« eftersom ordet »neger« förekom i boken.

Liknande begränsningar har dykt upp från ett mer oväntat håll – de globala nätföretagen. Google fick mycket kritik när de accepterade att ta bort sökord som »Falun Gong« och »Tibet« för att få tillträde till den kinesiska marknaden. Facebook, Youtube och Apples App Store ratar allt som är utmanande och naket.

Andra debattörer har placerat Kulturhusets agerande i kontexten av en minskad acceptans för kontroversiell konst. De senaste åren har såväl sverigedemokrater som kristdemokratledaren Göran Hägglund attackerat vad de ser som provokativa och obegripliga konstnärliga uttryck.

Under bråken kring konststudenterna NUG och Anna Odell förkunnade en rad debattörer att olaglig graffiti och fejkade psykoser inte var att betrakta som konst. Tusentals svenskar gick med i kampanjen »Inga mer skattepengar till Konstfack«. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som man kunde tro skulle stå upp för den konstnärliga friheten, eldade på kritiken: »Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?«

Kanske är detta en delförklaring. Ändå har inte självcensuren på de svenska kulturinstitutionerna handlat så mycket om nakenhet eller brottsliga handlingar. Så gott som alla fall har i stället två andra gemensamma nämnare – islam och rädsla.

»Jerusalem«, Elisabeth Ohlson Wallins utställning, skulle premiärvisas på Världskulturmuseet i Göteborg förra året. Hennes fotografier var tänkta att skildra HBT-personer som gav uttryck för sin kärlek i den heliga staden, och skulle presenteras intill citat ur Bibeln, Toran och Koranen. Redan när hon var nere i Jerusalem började museet vackla.

Museichefen Mats Widbom säger att det uppstod »en djup förtroendekris« mellan konstnären och museet. Han vill inte utveckla vad denna kris handlade om. Klart är att museet visade Elisabeth Ohlson Wallins bilder för en grupp troende personer, som ansåg att de var kränkande.

Själv säger fotografen att museiledningen blev feg. De erbjöd henne att ställa ut bilderna i form av en powerpoint-presentation. Efter varje visning skulle företrädarna för de tre monoteistiska religionerna få kommentera verken. Elisabeth Ohlson Wallin sa nej och gick ut i pressen.

Kritiken blev omfattande, museet backade. Utställningen skulle bli av. I stället bad man polisen att göra en analys av hotbilden.

Under veckorna före öppningen varnades Elisabeth Ohlson Wallin för vad som väntade. Det kunde bli tal om skyddat boende. Svenska soldater i Afghanistan och Irak riskerade att utsättas för hot. Den planerade utställningskatalogen på svenska, engelska, hebreiska och arabiska ansågs vara en enorm säkerhetsrisk.

Utställningens kurator beskrev senare stämningen på museet som »en rädsla, en hysteri, som spred sig i hela huset«. Enligt Elisabeth Ohlson Wallin, och flera andra inblandade, vädjade ledningen mer eller mindre till henne att stoppa utställningen. Detta förnekar Mats Widbom.

När utställningen slutligen öppnade var det med tolv säkerhetsvakter och metalldetektor i entrén. Elisabeth Ohlson Wallin hade plockat bort ett fotografi som ansågs extra känsligt. Katalogen blev aldrig tryckt, och en banderoll med Jerusalem skrivet på tre språk hade ersatts med en bara på svenska.

Mats Widbom vidhåller att museet i huvudsak gjorde rätt.

– Min uppgift som museichef och ansvarig utgivare var att säkerställa att museet följde lagen om yttrandefrihet och samtidigt skapade den säkerhet som krävdes. Men jag förstår att det blev frustrerande för Elisabeth, säger han.

Turerna på Världskulturmuseet har beröringspunkter med det som hände på Kulturhuset. Även där var rädslan för våldsamheter den avgörande faktorn.

– Det handlade främst om säkerhetsaspekten. Stämningen var väldigt upphetsad bland de medverkande den där söndagsförmiddagen, och jag kunde inte utesluta att det fanns säkerhetsrisker, förklarar Eric Sjöström.

I en enkät genomförd av SVT:s »Aktuellt« svarade 46 procent av svenska konstnärer att yttrandefriheten har påverkats av uppståndelsen kring Lars Vilks. Eric Sjöström berättar att han har hört rykten om att många svenska teatrar har pjäser som ligger ospelade. Man fruktar att de ska vara för provocerande.

Är denna rädsla befogad? Tja, det är åtminstone inte svårt att förstå varför den finns.

Attacker, islamistiska och andra, mot konstnärer inträffar bevisligen. Lars Vilks har blivit påhoppad under en föreläsning och mordhotad, hans hem har satts i lågor. Vilks danske kollega Kurt Westergaard har utsatts för mordförsök.

I den ljudfil som skickades till Säpo vid bombdådet i Stockholm i december nämndes Vilks teckningar som motiv. Den nederländske filmaren Theo van Gogh mördades i november 2004 av en fanatiker som en direkt reaktion på »Submission« – samma film som Nobelmuseet klippte ner.

Samtidigt handlar de fallen om ganska extrema konstverk, medvetet provokativa mot islam. Av de institutioner som har diskuterats i den här artikeln har ingen mottagit något hot. På Världskulturmuseet byggde oron på antagandet att bilderna var kontroversiella. För Kulturhuset krävdes inte mer än några rader på Facebook.

Elisabeth Ohlson Wallins utställning ledde aldrig till några dåd, knappt ens uppretade besökare. När hon ställde ut på Södra Teatern i Stockholm var katalogen och den tidigare borttagna bilden tillbaka. Inte heller då uppstod hot eller incidenter.

Nu på tisdag arrangerar Kulturhuset ett panelsamtal. I den drastiskt formulerade inbjudan talas om ett ökat tryck från religiösa aktivister: »I dag fungerar många museer, scener och kulturhus som konstens och demokratins vardagsrum. Hur länge till? Hur ska institutionscheferna kunna garantera publikens säkerhet – utan att samtidigt göda rädslan?«

Är det en rimlig verklighetsbeskrivning? Kulturhusets ordval väcker frågan om det ökade trycket utifrån inte snarare är en ökad feghet internt.

Expressens kulturchef Karin Olsson, som ska medverka i Kulturhusets samtal, kallar i ett blogginlägg inbjudan för befängd: »Frågan de inte ställer är hur vi ska få bukt med alla ängsliga chefer, som ser mordiska muslimer bakom varje hörn?«

När det kommer till islam är perspektiven i debatten onekligen skilda. Från högerkanten hörs ofta att man inte tycks få ifrågasätta muslimer.

»När kritik riktas mot islam börjar såväl publicister, intellektuella som institutionella företrädare svamla om kränkthet, förståelse och det nödvändiga i att hålla det lugnt i samhället«, skriver liberala debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Ett extremare resonemang finner man i den aktuella boken »Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike«. Författaren heter Mikael Jalving och är journalist på Jyllands-Posten. I sitt resereportage beskriver han Sverige som ett land präglat av politisk korrekthet, en feg nation där ingen vågar säga sanningen. Enligt Jalving tiger svenskarna om invandring, jämställdhet, prostitution och – mest av allt – om problemet med muslimerna.

På andra sidan spektrat finns vänsterinriktade religionshistorikern Mattias Gardell. I sin bok »Islamofobi« kartlägger han vad han beskriver som en anrik och växande, men sällan belyst, tanketradition: den antimuslimska. Muslimen har kommit att betraktas som vår tids symbol för ondska, menar Gardell. I en tid av franska burkaförbud och schweiziska lagar mot minareter är han inte ensam om den ståndpunkten.

Mohammad Fazlhashemi är professor i idéhistoria vid Umeå universitet, och har forskat kring synen på islam i väst. Han menar att muslimer ofta betraktas som en enhetlig, statisk och outvecklad grupp.

– Många människor uppfattar muslimer som främlingar på samma sätt som judar uppfattades som främlingar i början av förra seklet. Det är inte förvånande. I det offentliga samtalet framställs muslimer i första hand som en främmande, annorlunda, exotisk, sträng, legalistisk sekt. Ibland får man en känsla av att muslimer skulle härstamma från Homo islamicus och vara totalt främmande för andra människor.

Mohammad Fazlhashemi tror att bristande kunskaper om muslimer är en av förklaringarna till kulturinstitutionernas självcensur.

– All form av politisk islam betraktas som våldsbejakande islamistiska terroristgrupper. Men om man inte gör upp med den breda okunskapen är risken att man ger efter för extremister från bägge sidor, säger han.

Eric Sjöström suckar i telefonluren.

För några veckor sedan var han en omtyckt kulturhuschef – beskriven som sympatisk, lyhörd och bra på kommunikation. Sedan ställde han in en dansföreställning.

Efter det har hans agerande sågats i tidning efter tidning. På nätet har han blivit kallad både ryggradslös, rasistisk och svenska kulturscenens Chamberlain. Kulturdebattörer har krävt hans avgång.

I dag ångrar han sitt beslut.

– Jag har tagit mycket intryck av allt som har sagts i debatten, och jag förstår vilken stor symbolfråga det här är. Såhär i efterhand borde jag ha lugnat ner ensemblen och sagt: »Nu kör vi.«

Eric Sjöström säger att Kulturhuset saknar kompetens kring frågor som rör islam. Han hade svårt att »dechiffrera« huruvida kommentarerna på Facebook innebar något hot.

– Det jag är mest ledsen över är att mitt beslut kan ha bidragit till en bild av muslimer som galna terrorister, säger han.

Vad ska man göra för att stoppa självcensuren? Karin Willén tycker att institutionerna verkar behöva lära sig mer om yttrandefrihet. Börja med att skicka en koran till kulturministern, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Mats Widbom nämner ett förslag från folkpartisten Christer Nylander – att införa etiska riktlinjer för kulturinstitutioner. Ett föredöme kunde vara Södra Teatern, som har inskrivet i sin målsättning att vara en arbetsplats genomsyrad av mod.

Kanske är det nödvändigt. Det kommer alltid att finnas människor som upprörs över konsten, vilket är helt i sin ordning så länge institutionerna inte låter kritiken hejda dem. För vem ska stå upp för den konstnärliga friheten, om inte ens institutioner med stora resurser gör det? Hur ska konstnärer våga utmana och ifrågasätta, om de inte får uppbackning?

I slutändan är frågan inte om hotbilden är verklig eller ej. Är den det så är anledningarna att inte vika sig än större. Tystnaden är ett ännu större hot mot den konstnärliga friheten. Det är den som är farlig på riktigt.

Det stora problemet med självcensur är att den oftast inte märks. Det är inte orimligt att undra om de nämnda exemplen utgör toppen av ett isberg. Likaså är det ingenting som säger att problemet är begränsat till museer och kulturhus.

I sitt senaste index över pressfrihet varnar Reportrar utan gränser för att hoten mot Lars Vilks kan medföra självcensur i de svenska medierna. Samma oro uttrycktes av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i ett blogginlägg efter gripandet av »Jihad Jane«:

»Ingen kommer erkänna, vi säger alla de vackra orden om yttrandefrihet och tryckfrihet, men jag tror att självcensuren lurar runt hörnet inte bara i konstgallerier och på lärosäten utan också på många tidningsredaktioner, tv-bolag och bokförlag.«

Det skrev han för snart ett år sedan. Nästa fråga kanske lyder: Vad har Thomas Mattsson censurerat sedan dess?

Tidslinje | Självcensur i Sverige

Januari 2005
Ett verk av Sara Brolund Carvalho, där texten »Falun Gong« projiceras på en vägg, tas bort från utställningen »Made in China« på Östasiatiska. Museet säger att en medverkande kinesisk konstnär riskerade problem i hemlandet.

Februari 2005
Efter kritik från muslimska grupper plockar Världskulturmuseet ner tavlan »Scène d’amour« av algerisk-franska Louzla Darabis. Tavlan föreställer en kärleksakt, men innehåller också text ur Koranen.

Juli 2007
Lars Vilks skickar in tre bilder av Muhammed som rondellhund till en utställning på Tälleruds hembygdsgård. Strax före premiären plockar arrangören ner teckningarna.

September 2008
Göteborgs kulturchef Björn Sandmark förbjuder Riksteatern att ställa upp graffitiväggar vid ett arrangemang på Pusterviksteatern. Motivet: det rimmar illa med stadens nolltolerans mot klotter.

Februari 2009
Filmen »Submission«, som behandlar kvinnoförtryck inom islam, visas på Nobelmuseet. Museet får kritik för att en imam har fått granska utställningen, och för att de mest utmanande sekvenserna har klippts bort.

September 2009
När EU har möte på Moderna museet ber regeringskansliet museet att plocka ner två Dick Bengtsson-tavlor där svastikor förekommer. Orsak: man »har inte resurser att förklara verken«.

Maj 2010
Världskulturmuseet vågar inte visa Elisabeth Ohlson Wallins HBT-kärleksfotografier som huvudutställning. Hon erbjuds att visa dem i ett sammanhang där religiösa företrädare får kommentera dem efteråt.

Oktober 2010
DN:s kulturchef Björn Wiman beslutar att ta bort en seriestrip av Martin Kellerman från tidningens webb. I serien, som driver med rasism, pratar karaktären Rocky om »judarna på Bonniers«.

April 2011
Kulturhuset ställer in dansföreställningen »Celebration of Womanhood« sedan den kritiserats på Facebook. Samma vecka slopar Fotografiska en utställning om Tjernobyl med anledning av olyckan i Fukushima.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!

8 comments

  • […] om utgi­var­skap på kul­turin­sti­tu­tio­ner. Föredraget tog sitt avstamp i min arti­kel Sanningen om själv­cen­su­ren och kan ses här. I sam­band med webb­pub­li­ce­ringen av före­läs­ning­arna […]

  • […] Förra vec­kan skrev jag i Fokus om de aktu­ella fal­len av själv­cen­sur på svenska kul­turin­sti­tu­tio­ner. Det var en väl­digt lång text, så istäl­let för att pub­li­cera den här hän­vi­sar jag den som är intres­se­rad till Fokus sajt. […]

  • Richard Larsson skriver:

    Efter att ha läst artikeln tänkte jag:

    I Afghanistan, under Taliban-eran, var det vanligt förekommande att kvinnor som ville utbilda sig fick sitt ansikte bortfräst av syra. Detta efter en tolkning helt i linje med Koranen och därför inte främmande för Islam. Det förekommer fortfarande att kvinnor får sina ansikten bortfrästa av religiöst bundna och moraliskt snedvridna svin.

    Tre slutsatser är viktiga att dra av dessa fakta:

    1) Det finns delar av Islam som är fientligt mot kunskap och kvinnor.

    2) Folk som lever under religiöst förtryck tycker inte alltid det är trevligt och vill förändra samhället. Kvinnor försöker trots hot utbilda sig själva.

    3) Att gå emot religiöst förtryck kostar dig personligen, men inte om du bor i ett land dit religionen och förtrycket inte når.

    Att svenska institutioner, beskyddade från direkt inverkan av religiöst förtryck, inte kan stöda dessa kvinnor och de människor som lever under riktiga hot är befängt. Idioter, hela högen av kulturchefer som fattar dessa beslut. Omoraliska chefer som borde sparkas.

  • Erica Månsson skriver:

    En mycket intressant och angelägen artikel.

    Kulturparken Småland har valt att visa Elisabeth Ohlsson Wallins utställning Jerusalem helt ocensurerad för första gången på Utvandrarnas hus i Växjö.
    När vi bestämde oss vågade ingen annan visa denna viktiga utställning efter Världskulturmuseet i Göteborg. Det krävs mod för att inte falla för medveten eller omedveten självcensur. Vi är glada att även andra nu vågar visa Jerusalem.
    Utställningen känns särskilt angelägen i Småland.
    Vad händer i mötet mellan det gamla och nya Småland? Sekulära värderingar kontra traditionella värderingar. Småland präglas av förhållandevis traditionella värderingar och därför är diskussionen viktig just i Småland.

    Kulturinstitutionernas skyldighet är att inte väja för svåra frågor utan skapa diskussion och vara en garant för yttrandefriheten. Vi får inte bli rädda och börja tillämpa självcensur. Det hotar vår demokrati och göder intolerans. Yttrandefriheten måste hela tiden återerövras även om det kan vara obehagligt. Vi får inte ge efter för rädslan.

    Diskussionen om kulturinstitutionernas roll och självcensur behövs! Självcensur kan stärka fördomarna mot islam.

    mvh

    Erica Månsson, VD Kulturparken Småland

  • Johan skriver:

    Sveriges kulturmaffia är så ängsliga och har sådan beröringsångest när det gäller islam, att grundläggande mänskliga fri och rättigheter ifrågasätts. Ynkligt!

  • Adam Svanell skriver:

    Björn: Jag håller med om att det är något annat än religiöst framkallad självcensur. Just därför nämns inte exemplet i texten, bara i faktatillägget under rubriken ”Självcensur i Sverige”.

  • Björn Sandmark skriver:

    ”September 2008
    Göteborgs kulturchef Björn Sandmark förbjuder Riksteatern att ställa upp graffitiväggar vid ett arrangemang på Pusterviksteatern. Motivet: det rimmar illa med stadens nolltolerans mot klotter.”

    Jag anser att denna fråga överhuvudtaget inte har med frågan om självcensur utifrån religiösa påtryckningar att göra. Vid den här tidpunkten hade Göteborg inga lagliga väggar, och det fann ingen tanke kring hur Riksteatern hade tänkt följa upp evenemanget. Därför avblåste jag graffiti-tävlingen. Göteborg har inte nolltolerans mot graffiti, men stadens klotterpolicy kräver att evenemang av den här typen planeras lite bättre, även kring hur man tänker följa upp projektet.
    Frågan utlöste sedan en intensiv debatt i lokala medier och ett flertal paneldiskussioner med olika inblandade. Frågan kändes lite möjligen lite nattstånden.
    Några månader utlöste dock NUGs examensarbete på Konsthögskolan en nationell debatt med ungefär samma förtecken och det visade sig att debatten i stora drag har en tendens att upprepa sig för varje ny generation som ger sig in i den.
    I Göteborg blev en av de positiva konsekvenserna av händelsen att nya kontakter skapades och en annan, mera konstruktiv debatt har förts om ungdomars rätt till staden, om ”Sweet Art” och om ungdomsfullmäktiges ambitioner att få komma in på stadens konstinstitutioner, vilket är fallet i år.
    Med andra ord är denna händelse något annat än religiöst framkallad självcensur.
    Björn Sandmark