Genial protest mot girigheten, eller juvenilt skrävelbygge? Sven-Harrys konstmuseum är lite av båda.

 Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden. Sven-Harry Karlsson vill uppfattas som den bästa byggmästaren i branschen. Ändå väljer han att öppna ett konstmuseum som knappt fått bort sitt byggdamm. Eller som det står i programbladet: »Ett nytt museum är (nästan) färdigt.«

Hissens räcke bågnar likt en väldig banan när man lutar sig mot det, lösa sladdar slingrar sig ner från taket, en dörrkarm gapar tom på fogmassa eller vad man nu kan tänkas fylla sådana glipor med. Nu låter det som ett fattighus. Och det vet vi alla att det inte är. Den guldglänsande mässingsfasaden som vetter mot Vasaparken i Stockholm har närapå återgivits lika flitigt i media den senaste tiden som Håkan Juholts mustasch. Genom en högsmal och spegelblank passage, som får besökarna att se ut som statister i tv-serien »Dallas« snarare än museibesökare, och förbi fotografen Jens Assurs studio slussas man till den helglasade entrén. Sedan avtar prålet. Blir mer trä och vitt. Mer folkhem. Tre utställningsrum, ett filmrum. Kapprum och toaletter. 150 miljoner kronor har den snart 80-åriga byggherren Sven-Harry Karlsson slantat upp för kåken som öppnade för allmänheten i söndags. Fast då ingår också bland annat en restaurang med uteservering, 18 lägenheter, och högst upp – en exakt kopia av rummen i hans gård Ekholmsnäs – där hans egna privata samling av framför allt svensk samtidskonst ska visas upp (öppnar i december). På källarplanet får man sig ett smakprov. Några av Lena Cronqvists berömda bronsflickor leker i ett hörn. I ett mörkt rum. Bara så där. Men så har han ju också sagt att han vill avdramatisera konsten. Den där Sven-Harry Karlsson. Lars Kleen, vars högresta skulpturer av gamla bräder, armeringsjärn och vantskruvar nu ställs ut i konsthallen, får leva med att hamna i byggherrens skugga. En mecenat iförd guldhjälm som säger att huset ska glänsa av guld som farbror Joakims kassavalv, är en udda fågel i konstvärlden. I en ledare i SvD (24/3) upprörs Per Gudmundson över att »Kulturnytts« konstkritiker Mårten Arndtzén gnällt på bygget, och kallat det »lite halvsnålt, mitt i storhetsvansinnet«. Det är symptomatiskt för synen som råder på kulturredaktionerna, enligt Gudmundson: »Där är riktiga kultursatsningar kommunala. Där är kapitalister giriga, även när de donerar förmögenheten till det allmänna goda.«

Jag kan inte alls se attackerna som Per Gudmundson ser. Kanske för att byggmästaren valt att beskriva sitt museum »som en tyst demonstration mot girigheten«. Eller för att han likt en konstens Ingvar Kamprad inte säger sig behöva några Ferraris och använder ord som »tossig«. Eller mest troligt – för att Sven-Harry Karlsson vet hur man förhäver sig med humor (en i övrigt vanlig förekommande bristsjukdom i konstvärlden).

På väg bort över Vasaparken vänder jag mig om och kastar en blick på museet. En genial protest mot girigheten eller ett juvenilt skrävelbygge? Både och, hade nog byggherren själv svarat på den frågan. Lite tossigt sådär. För här kommer Sven-Harry Karlsson tjolahej tjolahoppsan-sa.

Sven-Harrys konstmuseum ligger vid Vasaparken i Stockholm och öppnade i helgen.