Jag hade en gång turen att hamna bredvid Karen Söderberg på en middag. Hon hade precis fått Lukas Bonniers Stora Journalistpris för sin långa gärning inom journalistiken. Då när vi träffades drev hon Sydsvenska Dagbladets utrikesbevakning tillsammans med Kinga Sandén, som förresten också fått Stora journalistpriset. Jag frågade hur de klarade av det uppdraget på i princip två personer. Det handlar om att veta vad man vill, förklarade hon. Artikelidéer som presenteras i stil med ”jag skulle vilja åka till landet X, är ni intresserade av texter” ska man reflexmässigt säga nej till. Vem skulle ta in en text efter en pitch i stil med ”jag tänkte ta en promenad ned till Rosenbad, är ni intresserade”? Närvaron är viktig, ibland helt avgörande, men den är inte allt.

Fokus ska varje vecka ge nya insikter i aktuella ämnen. Insikter som läsaren inte fått i dagstidningarna eller i etermedierna. Vi brukar prata om att vi ska räta ut de frågetecken som nyhetsjournalistiken lämnar efter sig. Dessutom ska det presenteras med ett elegantare och mer berättande språk. Vårt uppdrag är enkelt uttryckt att tillföra något. Det innebär också att vi utelämnar mycket. Tre dagar efter att Maud Olofsson avgått behöver man inte berätta att Maud Olofsson avgått. Däremot kan det vara intressant med det djupgående porträttet av hennes troliga efterträdare. Fem dagar efter jordbävningen i Haiti är berättelsen om hur länder reser sig efter katastrofer mer intressant än ytterligare en eländesskildring. Fokus uppgift är också att nyansera, att förklara händelser i fler färger än svart och vitt. Det här gäller självklart även stora händelser i vår omvärld, till exempel den pågående omvälvningen i Nordafrika och Mellanöstern.

Självklart skulle jag vilja ha möjligheten att skicka reportageteam till världens alla hörn. Men precis som Karen, och de flesta andra redaktörer, saknar jag resurserna för det. Utmaningen blir därför att kompensera bristen på fysisk närvaro med analys och insikter. Det som är en folklig resning med krav på demokrati, kan också vara en geopolitisk fråga. Det är varje tidningsredaktions skyldighet att självkritiskt granska sitt eget arbete och Fokus bevakning av den arabiska våren har givetvis luckor. Vi vill bli lika bra i vår internationella bevakning som vi är på inrikes politik.

Rycker man ut enskilda artiklar i Fokus bevakning, som Medievärldens chefredaktör Axel Andén gör i ett blogginlägg, kan man tycka att perspektivet är ovanifrån, utifrån, kanske till och med känslokallt. Ser man på vår samlade bevakning blir bilden sannolikt en annan. Tar man dessutom hänsyn till resten av medieutbudet och vad som behöver tillföras blir vår syn på vår uppgift ännu tydligare. Ingen tidning lever i ett medialt vakuum. På Fokus är vi tillräckligt ödmjuka för att inse att våra läsare inte bara läser vår tidning. Vår uppgift är inte att upprepa eller underblåsa. Uppgiften är att tillföra och vår lojalitet är gentemot läsaren och ingen annan.