Fyra partiledare till höger lämnade Rosenbad om morgonen och vandrade mot riksdagen. Halvvägs över riksbron mötte de Hans Lindblad. Denne stannade på fläcken, snurrade ett halvt varv, slog klackarna i varandra som befunne han sig vid en militär hedersvakt och lät partiledarna glida förbi i procession samtidigt som han krökte ryggen i en hovsam hälsning.

Det måste väl ändå ha varit första gången.

Statssekreterare Lindblad – en kort och prydligt klippt man som i många år gått sida vid sida med finansminister Anders Borg, vars förtroende han bär – brukar inte buga sig för Björklund, Olofsson och Hägglund, åtminstone inte i bildlig mening.

Regeringens politik är ju till sådär en åttio procent moderaternas. Småpartierna har fått böja sig för finansdepartementet. Och åka snålskjuts på den ekonomiska trovärdighet Lindblad, Borg och Reinfeldt byggt upp.

Det var så att säga segerkonceptet från två val som de fyra partiledarna mötte på väg till debatten i riksdagen i onsdags.

När statsministern intog talarstolen handlade det just om det. Jobben, ekonomin, allt det som regeringen har gjort. Skickligt greppade han färgburken med det finanspolitiska ramverket och målade metodiskt in Håkan Juholt i ett hörn där socialdemokraten både framstod som slösaktig och i händerna på sverigedemokraterna.

Men det var också ungefär allt Fredrik Reinfeldt hade att komma med den vår då hans regering börjat förlora viktiga riksdagsvoteringar om jobbpolitiken. Om framtiden på kort sikt – en besvärlig budgetdebatt och ett möjligt nederlag för nästa jobbskatteavdrag i höst – sa han att skräckscenariot var »en riksdagsmajoritet som tar över Sverige«. Om framtiden på längre sikt anförde han inget annat än att arbetslinjen är fortsatt viktig.

När Reinfeldt på väg in till kammarsalen passerade Juholt fick socialdemokraten en fråga från en reporter om vilka sakpolitiska områden som kommer att avgöra nästa val.

– Investeringar i skola och bostäder, svarade Juholt.

Välfärden alltså. En analys som på sätt och vis bottnar i de prognoser Hans Lindblad och resten av Anders Borgs tjänstemän tagit fram. Givet att ingen ny kris inträffar, som folket på finansdepartementet skulle ha uttryckt det, kommer arbetslösheten ha sjunkit och ekonomin vara stark.

Då börjar väljarna bry sig om annat. Människor kommer att oroa sig för situationen inom skolan, vården och omsorgen.

Om detta sa Reinfeldt inte mycket i partiledardebatten. Och när Juholt i talarstolen beskrev hur han rest runt i landet för att prata med människor om bristerna i välfärden – precis som Reinfeldt gjort – blev statsministern påtagligt ställd och sur. Som visste nya moderaternas ledare inget om hur det går till när en politisk motståndare plötsligt börjar använda ens egna metoder.

– Jag trodde att det var jag som var den som reste och berättade, och har använt detta som utgångspunkt och har gjort det i många år, sa moderatledaren efteråt.

Egentligen var det konstigt att han inte hade mer att plocka fram ur bagaget när det gällde välfärden.

Vintern och våren 2008 talade moderaterna stup i kvarten om att nästa steg i förnyelsen var välfärdsfrågorna, och att alliansen skulle vinna valet 2010 tack vare denna utveckling av politiken.

Det var ett viktigt syfte med Fredrik Reinfeldts många resor ut i landet. Han skulle lyssna på kvinnor i offentlig sektor.

Finanskrisen kom i vägen, men oavsett den: alla dessa samtal och studiebesök har inte lett till så många konkreta förslag. Förnyelsen kom av sig.

Örebromoderaten Kent Persson, som ingår i den grupp som ska vara med och plocka fram moderaternas nya idéprogram, ser många svårigheter när det gäller just välfärden.

– Våra ministrar sitter på andra poster. Det är ett problem. Antingen får Fredrik Reinfeldt släppa fram nya människor i välfärdsfrågorna och skapa en plattform för dem. Eller så får han själv ta ett ansvar med att leverera fler och mer skarpa förslag. För där har vi inte lyckats.

Vid omvalet i Örebro för en månad sedan vann socialdemokraterna. Trots eller på grund av att de lokala moderaterna satsade hårt på välfärden. Det gick inte att matcha socialdemokraternas starka lokala organisation och, som Persson säger, gedigna förtroende i välfärdsfrågorna:

– Det här måste bli en varningssignal för partiet, vi måste snabba på utvecklingen och lägga på ett högt tempo. För skala bort Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, ta bort jobbavdraget, och genomför ett val som handlar om välfärden. Då är socialdemokraterna det stora partiet. Och vi räcker inte till.

På partiets kommunmöte i Karlstad för halvannan månad sedan ägnade Reinfeldt hela sitt tal åt att peka ut behovet av en bättre moderat välfärdspolitik.

– Det viktigaste jag gjort under hela min tid som partiledare och statsminister är resorna till välfärdsfolket.

– Vill moderaterna växa i kommuner och landsting ska vi svara på de frågor dessa kvinnor ställer. Det är det som avgör.

Kent Perssons lösning är fler jobb i skola och omsorg, och skarpare förslag för en bättre personalpolitik för de kvinnor som jobbar 60–70 procent av en lön på 15 000–20 000 kronor.

– Jag hör till dem, säger han, som tycker att vi ska driva rätt till heltid som en viktig fråga.

Rätt till heltid? De enda partiledare som talade högt om det i partiledardebatten i onsdags var Lars Ohly och Håkan Juholt. Vänsterpartiledaren lyfte frågan och fick snälla svar från socialdemokraten. Män emellan tyckte de ju att det var viktigt att kvinnor ska få jobba heltid.

Här vilar utmaningen för alla partier. Vad blir det egentligen för konflikter om valet 2014 handlar om välfärden?

I vården talar Fredrik Reinfeldt om ledarskapet, om de styrande männen i kommuner och landsting som inte lyssnar på kvinnorna på golvet. Juholt talar arbetsvillkor i mer traditionella termer. I skolan talar Juholt om stramare etableringsrätt för friskolor, vilket kanske Reinfeldt inte har något emot men ännu inte säger.

Det handlar mycket om en kapplöpning. Att först etablera åsikter som sina, kunna spela ut motståndarens ståndpunkt som extrem och därefter pumpa konflikten under åren fram till valet. Vem fyller välfärden med ett innehåll? Och vem hinner först?

Men politiker som vill vinna välfärdsval behöver också något annat än ideologiska käpphästar – pengar och trovärdighet. Båda statsministerkandidaterna har andra tunga utgifter, som förbättrad a-kassa eller sänkta skatter att ställa skolsatsningar mot. Och det gäller att visa väljarna att man är den som bryr sig mest.

Håkan Juholt, för dagen med en frisyr nästan lika yvig som retoriken, pepprade Reinfeldt under partiledardebatten med frågor om vilka han mött under sina resor ute i landet. Vem var det som ville minska platserna på komvux? Vilka kom med idén om Fas 3? Varifrån kom förslaget om att sälja ut förskolor?

– Har vi lyssnat på samma människor? undrade Juholt.

Reinfeldt klagade:

– Han skapar enorma förväntningar om utgifter och ökningar av bidrag och till och med löner till breda grupper i samhället, som han alltså inte har några förslag på. Han har vare sig det i sitt eget parti eller ihop med andra.

Statsministern, med en puls nära gränsen för liv, försökte så mycket han kunde vara den ansvarsfulla statsmannen mot den ansvarslösa oppositionsledaren. Helt i linje med hur man i borgerligheten de senaste veckorna – på rätt goda grunder – kunnat skratta gott åt den snacksalige och rörige Juholt.

Samtidigt: risken för alliansen är att moderattoppen underskattar den nya ledaren för socialdemokraterna. Juholt saknar svar på väldigt många frågor, men ligger ändå före Reinfeldt när det gäller just välfärden.

I statsministerns stab var de i onsdags förvånade över att oppositionsledaren inte kom med något nytt i debatten. De har uppenbarligen svårt att läsa sin motståndare. Juholt är oförutsägbar på just det sätt som en kontrollmänniska som Reinfeldt nog kan bli rätt irriterad över. Och tänk om Juholt faktiskt har förmågan att fördjupa och förnya den socialdemokratiska sakpolitiken – med bas i välfärdspolitiken och oron för »ett kallare Sverige« – och attrahera breda väljarlager med ett trovärdigt regeringsalternativ. Till skillnad från föregångaren Mona Sahlin, som förlorade sig i försök att tillfredsställa olika väljargrupper med olika politik.

Vissa noteringar är värda att göra: miljöpartiets Gustav Fridolin tog inte replik på s-ledaren. Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund fick inte mycket vettigt sagt. Och Håkan Juholt var sig själv.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.