MINingrid

Ingrid Luterkort

Skådespelare, regissör, teaterpedagog och radioprofil,
dog den 3 augusti, 101 år gammal.

På radions kulturredaktion kunde vi utan att tveka kalla Ingrid Luterkort vår äldsta medarbetare. Så sent som förra året läste hon Dagens dikt under den vecka hon fyllde 100. Första gången hon läste med sin suveräna diktion var 1932. Man börjar alltid räkna när man tänker på Ingrid Luter­kort. Hon somnade in en dryg månad efter 101-årsdagen, som varit betydligt lugnare än det grandiosa 100-årskalaset, och den hejdundrande 90-årsfesten. Däremellan hade hon varit uträknad två gånger. Först sviktade hjärtat mitt under en filminspelning. Det fixade sig med en blodtransfusion, men sedan blev det nödvändigt att operera in en ny klaff. Ingrid berättade med viss tillfredsställelse hur två läkare stod vid fotändan efter operationen och diskuterade den förmodat lomhörda 92-åringens tillstånd, och hur hon inte kunde låta bli att påpeka: »Jag hör precis vad ni säger!« Hennes hörsel var perfekt, och efter en starroperation såg hon åter som en falk.

Andra gången fick hon ett fruktansvärt tarmvred, och efter den pärsen trodde alla att det var dags för terminalvård. Men en dag ringde telefonen:

– Det är Ingrid, nu är jag hemma igen, och jag mår förträffligt!

Själv lärde jag känna henne det år hon fyllde 80. Vi träffades på det svenska kultur­huset i Paris, dit hon åkt för att forska om den franske skådespelaren Monvel som Gustav III bjudit till Sverige 1781 och som startade Dramatens elevskola. Vi utvecklade snabbt en nära vänskap. Det var just det. Förutom sin anslående charm var Ingrid enormt nyfiken på vad vi yngre generationer hade för oss, och på hennes födelsedagsfester dök det alltid upp nya vänner hon samarbetat med under året. För som hon sa: »Annars blir man inte så här gammal.« Och av naturliga skäl återstod inte så många ur hennes egen generation. Hon hade för länge sedan läst på deras begravningar. När jag 15 år senare fyllde 50 var Ingrid i högform och höll ett tal som inte bara gav mig tårar i ögonen. Själv hade hon just sommarpratat på sin 95-årsdag och repeterade som bäst med Karl Dunér på Dramaten för rollen som Panope i Racines »Fedra«. Hela vår­säsongen 2006 spelade hon, och använde färdtjänst till och från sceningången.

Filmkarriären tog fart under 80-talet. Det började med Lars Molins tv-serier »Tre kärlekar« och fick sin kulmen på 2000-talet, då hon bland annat spelade i Linus Tunströms tv-produktioner »Pepparrotslandet« och »Mästerverket«, och i Hannes Holms »Underbar och älskad av alla«.

Det rör sig om åtta decennier i och kring teatern. Hon såg den första svenska »Tolvskillingsoperan« i Stockholm 1928 och kom in på Dramatens elevskola 1932. Hon for till Moskva och Leningrad 1933 och såg Stanislavskijs föreställningar, och 1935 var hon i Berlin för ett studiebesök på scenskolan. Då hamnade hon skräck­slagen på ett av Hitlers massmöten på Tempelhof där högerarmarna höjde sig mot skyn. Hon var själv förlovad med konstnären Einar Luterkort som var jude.

Giftermålet med Einar gjorde det svårare att få roller under kriget. Men snart klev hon fram som en av Sveriges första kvinnliga regissörer. Under stadsteatrarnas expansiva 40- och 50-tal växlade hon mellan roller och regi i Helsingborg och Norrköping-Linköping med Ingmar Bergman och John Zacharias. På 60-talet blev hon lärare på Dramatens elevskola. Under revoltåret 1968 skulle även Dramatens elever göra uppror, och Ingrid kom, med sina absoluta krav på röst­behandling och diktion, att representera den gamla skola som skulle raseras. Det var lite ironiskt, med tanke på att hon och andre maken Bengt Segerstedt var typiska kulturradikaler av den gamla stammen. De bodde i kollektivhuset i Hässelby och hade till och med ockuperat matsalen och släpats ut av polis när hyresvärden beslutat stänga den.

Ingrid tog illa vid sig av kritiken, slutade och började i stället läsa teatervetenskap, och snart undervisade hon på universitetet. Och så efter pensioneringen detta myller av roller och projekt, från de unga radikalerna i Teater Tribunalen till gamla radikaler som Brecht på Krapperups slott.

Men paradgrenen var och förblev diktuppläsningar.

Då nådde hon ända fram till tårkanalen.

Karsten Thurfjell, kulturjournalist på Sveriges Radio

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*