Pionjär. Kerstin Hesselgren blev den första kvinnan som valdes in i riks­dagens första kammare, den 12 september 1921.

KUL_kerstin-Hesselgren

Rösträtt för hela, rena flickor

Kvinnor släpptes in i riksdagen mot att de vårdade sin sedesamma image. Och det kvinnoidealet gäller än i dag.

Riksdagen. Jag går förbi här ofta och jag är som vanligt på väg hem, måste som vanligt vara upptagen av att inte stöta in i någon. Så jag vet inte varför jag hajar till och stannar upp. Men där är en bild i fönstret, där är två kvinnor i svarta insydda kappor, hattar. De promenerar sida vid sida. De ser glada, förväntansfulla, ut. Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm, två av de fem kvinnor som valdes till riksdagen 1921. De rör sig mot maktens boning. De bryter ny mark.

I »Vår rättmätiga plats«, utgiven nu till 90-årsjubileet av kvinnors rösträtt, tecknar Barbro Hedvall ett rappt porträtt av Tamm, Hesselgren och deras medkämpar. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, bildades 1903. Den 12 september 1921 var deras kamp definitivt i mål. Då kunde kvinnor för första gången rösta i allmänna val till Sveriges riksdag.

Under Hedvalls penna träder bilden fram av en idog organisation för borgerskapets kvinnor, som genom alla år höll benhårt på en vårdad profil. De brittiska suffragetterna var ena polen. LKPR den andra.

De senare, får man intrycket av, tycks nästan ha satt en ära i att försöka skapa samförstånd, på ett sätt som påminner mer om moderna pr-byråer än suffragetternas våldsamma metoder.

Men de personliga insatserna var enorma. Ta bara Ronnebys Augusta Tonning, aktivisten som år efter år red kors och tvärs över Blekinge på sin häst Rösträttskampen. Rösträttskampen – kan det finnas någon staty i mer akut väntan på att bli uppförd?

Jag kan bara minnas ett riktigt bråk som jag i vuxen ålder har haft med mina föräldrar. Det var pingst. Friska vindar. Allt det. Mamma och jag satt på färjan på väg ut till Aspö när det tog fyr. »Skämtar du?« frågade jag. »Gör du?«, svarade hon. Jag hade just berättat att ett kompispar till mig fått sitt andra barn. Det äldsta, två år eller så, fortsatte på dagis några timmar varje dag. »Tycker du att det är rätt?« hade hon frågat mig. »Ska inte han få vara hemma med sin mamma han också?«

Det förvånade mig, verkligen. Inte minst eftersom det omöjliga i att få barnomsorg i Göteborg alltid har varit en viktig del i mina föräldrars privata historieskrivning över varför de, 28 år gamla, flyttade med oss till en småländsk bruksort där de knappt kände någon.

Dagis var något deras generation tillskansade sig. Barnomsorg, och rätten till heltidsarbete, var två av 70-talets stora kvinnofrågor. För mig har det varit självklart.

Rösträtten är symbolisk. Så pass att kvinnor med stor politisk spännvidd, från konservativa till socialdemokrater, kunde hålla ihop under 20 år av segdraget kampanjarbete. En så bred enighet förutsätter en grundläggande orättvisa.

Men inte ens detta var alla kvinnors organisation. Det var borgerskapets. Länge drev LKPR inte kravet på en allmän och lika rösträtt. De jobbade för rösträtt på samma villkor som män. Ända tills arbetar­rörelsen och de liberala 1909 drev igenom allmän rösträtt för män innebar det alltså röst efter plånbok.

Barbro Hedvall karaktäriserar tre generationer bland rösträttskämparna. Grundarna, födda på 1850-talet. De var med om att (ogifta) kvinnor blev myndiga, de var de första som fått studera och bedriva näringsverksamhet i nämnvärd mening. Nästa generation, Studentskorna, var de första som utnyttjade dessa nyvunna rättigheter i större omfattning: »Den första befriade kvinnogenerationen i Sverige.« Och så var det den yngsta gruppen, Pennskaften, namngivna efter Elin Wägners generations­roman. Födda på 1880-talet och så klara över sin rätt att »de inte ens kunde fördjupa sig i argumentationen hos motståndarna, ja, knappast ens ta den på allvar«.

Jag föddes hundra år senare, 1981. 1981 hade svenska kvinnor fått rösta i 60 år. 60 år! Det är inte ens ett liv. 1921 upphävdes även lagen om att kvinnor skulle vara oskulder vid giftermålet. Vidare. 1935: Lika folkpension för båda könen. 1938: Preventivmedel tillåts. 1962: Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet. 1965: Särskilda (lägre) kvinnolöner slopas. 1971: Särbeskattning i stället för sambeskattning. 1975: Fri abort. 1975. Herregud, det är sex år innan jag föds.

För min generation, kalla oss tredje vågen-feminister eller Fittstim-generationen, har kampen i hög grad handlat om att utvidga den kvinnliga modellen. Om rätten att få bete sig. Om rätten att verkligen höja sin röst. Det är en annan frihet än den politiska, även om de båda givetvis samverkar.

LKPR villkorade inte bara sitt mål, utan även sig själva. Argumentationen var av särartsmodell. Det (fredliga, moderliga) kvinnliga lynnet skulle komplettera (lugna) det manliga inom politiken. »Kvinnor skulle ha rösträtt i sin egenskap av kvinnor. [...] De skulle tillgodose frågor som försummades av de manliga beslutsfattarna«, skriver Hedvall. Särartslinjen fördröjde deras framgång, eftersom det var en hållning som drev på för kvinnlig rösträtt inte som en medborgerlig rättighet, utan som en form av särintresse. »Och sådana kan ignoreras. [... ] Särartslinjen har haft ett långt liv i svensk politik, alldeles för långt. Den ställde kvinnor i vänteläge redan för hundra år sedan, och märkligt nog står de till en del kvar där ännu«, konstaterar Hedvall.

Sedligheten var strikt inom rörelsen. Särskilt den äldre generationen gjorde allt för att distansera sig från den brännande sexualfrågan. Sexualmoralen skulle inte utmanas. Profilen var omdömesgill, kontrollerad, kvinnlig. Kort hår och byxor var uteslutet. »Det var en hederssak för rösträttskvinnorna att aldrig ge hugg på sig genom ett uppträdande, som i något avseende kunde kallas okvinnligt, allra minst i fråga om toaletten«, citeras en aktivist i »Vår rättmätiga plats«.

Just som jag ska skriva denna text får jag ett mejl. Det gäller citat för en forskningsstudie om restaurangkritik där jag medverkat som krogkritiker. »Jag vill inte vara den som äter sallad, jag vill också bli full och härja«, ser jag mig säga.

Är detta vad jag vill? Bli full och härja? Det är inte utan att journalisten Ann Charlott Altstadt, som i Aftonbladet nyligen gjorde ner hela min generation, inte bara som den minst samhällskritiska någonsin, utan också som »helt blåst«, får vatten på sin kvarn.

Nå. Det handlar ju nu inte om att jag längtar efter att däcka offentligt, utan om rörelseutrymme.

Det är samma glapp mellan den uppbyggliga kvinnorollen och de friheter som är självklara för män som driver på och ger luft åt mycket ny pop, som görs av kvinnor och vars credo är att baksmälla är ett billigt pris att betala för en kul kväll. Det är kvinnor som härjar, utan minsta spår av kris eller tragik (ett annars vanligt ok som läggs på kvinnor som inte bryr sig om var läppstiftet sitter) och i klartext uttrycker vad Cyndi Lauper konstaterade, 30 år tidigare. Det tydligast profilerade partysvinet är Katy Perry (»I Kissed a Girl«, »Last Friday Night«) men Pink, Nicki Minaj, Katy B och Lady Gaga är också där, mitt i fyllan, utan nycklar, eventuellt med någon att gå hem med, men helt säkert på topplistorna. Dansmusikduon Rebecca & Fiona, humorditon Kakan & Julia, och den vid första anblicken sockersöta könsrockartisten Lilla Lovis är några svenska exempel på artister som beslutsamt går in för att ha kul.

Det är en kamp om könsrollerna, men särartslinjen har inte ebbat ut. Den håller fortfarande ett grepp som ibland är så invant att man inte ser det. 90 år efter det att kvinnorna i LKPR gick över sina toaletter för att förekomma nidtecknare och meningsmotståndare är den sociala konstruktion av kvinnlighet de tryckte på fortfarande en faktor. »Jag vet exakt varför jag har långt hår numera: Vill inte att någon ska misstänka att jag är okvinnlig«, skrev journalisten Natalia Kazmierska på Twitter i början av året, efter en lång diskussion om poängen med långt hår. Börjar man tänka på det är det just så banalt.

Rösträttskvinnorna argumenterade för att de behövdes, som kvinnor. Motståndarsidans främsta motargument gjorde gällande »statens väl«. De som var utan egenintresse var bäst lämpade att tillgodose staten. De utan egenintresse var, ja, män med mycket pengar.

LKPR hade mycket att kämpa mot, men det hade de i alla fall: fördelen av en tydligt definierad motståndare. Det var dessa män till höger, som in i det sista vägrade ge tappt, men som också gjorde det möjligt att hålla ihop så många, under så många år.

Vilket är det motsvarande argumentet i dag? När det gäller svaga gruppers ställning gentemot de som har fördelarna i det samhälle som är? »Statens väl«? Snarare »marknadens väl«. Marknaden – som ruvar som bakomliggande förklaring till en politik som ökar klassklyftor och monterar ner det gemensamma – är en diffus motståndare. Det är svårt att stämma möte med marknaden.

Allt ser annorlunda ut. Men inte bara på motståndarsidan. Kampen för frihet, jämlikhet och medborgerliga rättigheter har ju många fler ansikten, och möjliga röster, i dag än för 90 år sedan.

Och där kan de kanske ses som lite sedelärande ändå, LKPR. I detta att de inte var mer heliga och mindre egoistiska än några andra. De började med sitt eget inflytande som mål. Även om detta begränsade engagemang till slut gjorde att fördämningen brast till förmån för alla.

Barbro Hedvalls »Vår rättmätiga plats« ges ut på Bonnier Fakta.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

3 comments

  • […] Kerstin Hesselgren står alltså och drar sin kjol till vänster och visar könsorganet. Egentligen en förlängning av den andra sidan där hon tydligt visar att kvinnor både kan och utför stordåd. Baksidan avslöjar på något sätt ”Slidans makt” där det tydligt är en eld som kanske vill signalera passion eller liknande. Jag har denna morgon letat efter någon slags beskrivning från konstnären Elvy Drugge utan framgång. Jag är extremt nyfiken på om jag tolkar det någorlunda rätt. Istället hittade jag en intressant artikel med rubriken ”Rösträtt för hela, rena flickor”. […]

  • lg skriver:

    Jag orkar inte påpeka alla fel i ovanstående artikel utan nöjer mig med att citera Wikipedia:

    ”Ordentlighetsstrecken innebar att ca 4% förlorade sin rösträtt efter 1919, fler män än kvinnor”…”I några städer innebar reglerna att 25% av männen saknade rösträtt”…”Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1923. Fängelseinterner erhöll rösträtt 1937.”

    Dvs män fick allmän rösträtt långt efter kvinnor (de flesta fängelseinterner var/är som bekant män och det vara bara män som hade värnplikt).

    • Jenny Damberg skriver:

      Hej! Ja visst, man kan gå in på hur många detaljer som helst, om man har obegränsat utrymme att göra just det (det fanns inskränkningar i rösträtten ända till 1989, när man slutade att omyndigförklara folk). Men 1921 är det första året som i princip alla kvinnor hade rätt att rösta till riksdagen, och det år som Riksdagen själva anger som startskottet för allmän kvinnlig rösträtt, medan 1909 är det år de anger för allmän manlig rösträtt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*