Många anser att åtalet mot läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus aldrig borde ha ägt rum. Det är ett farligt synsätt.
»Jag hoppas att hon frias.« Orden kom från läkarfackets dåvarande ordförande. Hon hoppades på en friande dom innan utredningen presenterats och långt innan bevisningen lagts framför granskning, det vill säga inför en domstol. Det handlar förstås om åtalet mot läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus. Och det är en förståelig inställning men den bygger på en essentiell förutsättning. Att hon är oskyldig. En förutsättning som ofta har glömts bort i detta fall.
Få mål har omgärdats av sådan massiv kritik mot rättsväsendet som detta. I få mål har så många uttryckt sig för friande dom så tidigt i en utredning. »Det här är inte en utredning för polisen«, sa fackordföranden således precis efter gripandet när ingen rimligen kunde veta vad som faktiskt hänt (med undantag för de inblandade). Fackets linje var tydlig. Polis och åklagare ska hålla sig borta från vården. Oavsett vad som hänt.
Det underliggande temat i kritiken mot åtalet mot läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus har ofta varit av just detta slag. Rättsväsendet borde över huvud taget inte göra självständiga prövningar av
det som sker inom vården. Lagen slutar vid entrén till Karolinska sjukhuset. Inom sjukhusets väggar råder enbart vårdens egna normer. Men samhället kan naturligtvis inte ställa upp juridiska frizoner, sfärer där reglerna om brott och straff inte gäller. Erfarenheterna visar varför.
Vi har sedan tidigare gastkramande exempel från domstolarna på vad som kan hända i vården och varför juridikens ansvarssystem behövs även där. I det så kallade Broby-fallet som Högsta domstolen prövade 1956 hade en föreståndarinna på en vårdinrättning upptäckt att den kvinna som hon rapporterat som död inte var riktigt död, om än döende. Eftersom hon redan kallat in rättsläkaren beslutade sig föreståndarinnan för att påskynda förloppet. En serie av drunknings- och förgiftningsförsök utfördes. Hon friades dock för mord, eftersom det inte gick att motbevisa påståendet att mordförsöken utfördes efter att patienten dött av naturliga orsaker. I andra fall har vårdpersonal dömts för vållande till annans död vid oaktsamhet i samband med dialys. För bara några år sedan dömdes en sjuksköterska i HD för att av slarv ha givit ett spädbarn en dödlig dos läkemedel. Dessa exempel återspeglar naturligtvis inte vardagen i vården utan är exceptionella fall. Men det är just de exceptionella fallen som hamnar i domstol. Och dessa fall måste förstås kunna hamna i domstol.
Poängen är banal. Rättssamhället har exklusivt fått demokratins förtroende att döma människor för brott. Rättssamhället kan aldrig föra över den makten, eller ens ge sken av att den för över makten, till andra institutioner. Domstolar behöver ofta tillföras sakkunskap, från läkare eller andra specialister. Men efter det är det domstolen och bara domstolen som dömer. Det kan inte göras av någon annan än domstolen. Inte av facket, inte av Socialstyrelsen, inte av HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd).
I en rättsstat kan makten att döma andra för brott som dråp aldrig delegeras. Det är egentligen självklart. Det behövs inga längre historiska perspektiv för att påminnas om i vilka samhällen fackets representanter kunde bestämma vad som var en polissak eller överlåta straffrättsprövningar till myndigheter.
Då är vi tillbaka i fallet med narkosläkaren. När domstolen prövar åtalet ska den göra en enda sak. Bedöma om åklagaren bevisat att läkaren dräpt
barnet. Inget annat. Tills domstolen svarat på denna fråga ska läkaren,
liksom alla andra, betraktas som oskyldig. Men tills dess finns det också goda skäl att avhålla sig från att bryta staven över rättsväsendet.
Mårten Schultz är professor i civilrätt vid Uppsala universitet.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Det är väldigt passande för en person som vill försvara åklagarens agerande att rikta in sig på vad som sas i början av historien. För 2,5 år sedan. Det som sas då har kritiserats, med rätta. Nu är kritiken mot rättsväsendet en annan.
Schultz skriver:
”Då är vi tillbaka i fallet med narkosläkaren. När domstolen prövar åtalet ska den göra en enda sak. Bedöma om åklagaren bevisat att läkaren dräpt”
För att komma så långt i rättsmaskineriet måste åklagaren ha fått ihop ett rimligt åtal. Har det skett?
Åklagaren får inte väcka åtal om denne inte tror att en fällande dom är sannolik. I förundersökningen är frågorna när, var, hur och varför i princip obesvarade eller besvarat med orimliga antaganden. Med tanke på de sakkunnigutlåtande som finns tillgängliga (jag har läst flertalet), är det ännu märkligare att åklagaren går vidare till åtal. I ett utlåtande från norske professorn Jörg Mörland, som är ett av åklagarens ”starkaste” kort, sägs:
”Rättsläkarens slutsats kan vara riktig [mord med massiv tiopentalöverdos]. Å andra sidan kan det på grundval av de föreliggande faktaupplysningarna och analysresultaten inte uteslutas att tiopentalets betydelse för dödsfallet har varit minimal. Det har tillförts mer morfin än som angetts i journalen. Morfinet har kunnat medföra en dödlig förgiftning, men utifrån faktaupplysningarna och analysresultaten kan det också tänkas scenarier där morfinets roll som orsak till döden är mer osäker.”
Grund för åtal? En intressant aspekt är åklagarna valt att bortse från morfinet. Jag vet inte varför, men trots att morfininfusionen bedöms möjligen ha del i en teoretisk modell av flickans död ha åklagarna lyft ut det.
Lägg därtill att det rättskemiska laboratoriet i Linköping, som gjorde de ursprungliga analyserna, inte är ackrediterat för analyserna och dessutom använde för gamla analyter.
Som sagt, vill man försvara rättsväsendet är det bekvämt att bara ta upp den inledande kritiken.
Enär jag naturligtvis respekterar good old ”alla står lika inför lagen” förstår jag inte riktigt varför den gode professorn nödvändigtvis skulle välja att referera till Broby-fallet? Omständigheterna kan knappast, kliniskt betraktat, anses vara liknande och relevanta för den aktuella rättegången. Billiga argument, billig debattartikel.
+1 på föregående kommentar också.
Andreas! Din kommentar illustrerar min poäng. Jag har inte varit på platsen och vet inte vad som har hänt. Tills dess är det min uppfattning att det är bäst att hålla inne med kritiken.
jag säger naturligtvis inte att omständigheterna är liknande. (vad nu än ordet ”kliniskt” betyder i sammanhanget.) jag är väldigt tydlig med att jag tar upp några exempel på att exceptionella saker ibland kan inträffa även i vården, och att juridiken inte kan lämnas utanför dessa miljöer.
vad som hänt i detta fall har jag ingen aning om. jag inväntar domen.
Jag håller i stort med dig om din rubrik. Vården är, och skall inte vara, en juridisk frizon. Uppsåtliga (eller psyksjuka) handlingar som när en ung beredskapsarbetare vid Malmö Östra Sjukhus fick spader på 1978-1979 och mördade 20-30 (lite oklart) patienter med lösningsmedel är en typ av situation som vårt rättssystem är väl anpassat för att hantera.
Vad gäller den typ av fall som du refererar till håller jag dock absolut inte med dig om att de på ett konstruktivt sätt hanteras väl i våra domstolar. Låt mig återkomma till det. Först ska jag säga att fallet på Astrid Lindgren är mycket speciellt i den mån att man valt att väcka åtal för uppsåtsbrott. På detta sätt är det unikt i sitt slag och kanske är det till och med viktigt att det nu hanteras i domstol eftersom fallet blivit så infekterat och det ligger så ohyggligt mycket prestige i det. Men kunde andra instanser än domstolar bättre (än domstolarna) hantera frågor om livets slutskede, skillnaden mellan hjärndöd och hjärtdöd och de etiska aspekterna av behandling under tiden ett hjärndött spädbarn dör i vad som ser ut som extremt plågsamma kramper och rosslingar? Kanske. Jag vill nog tro det. Den frågan kommer nu bort för att istället belysa teknikaliteter och säkerheter i obduktionsresultat för spädbarn med olika experter som drar olika slutsatser och vittnen som ska berätta om när de sett att sprutor givits. Min slutsats: de viktiga etiska frågorna försvinner. Kvar finns bara förlorare. Två föräldrar som förlorat sitt barn, en 57-årig uppskattad läkare, en generell misstro mot åklagarväsendet ifrån läkarkåren. Synd.
Nu till det i din artikel som gör mig upprörd och som ofta gör mig upprörd: ett rättssystems fullständigt okritiska användning av begreppet oaktsamhet.
Då du hänvisar till ett antal rättsfall där man dömt just sköterskor för att genom oaktsamhet vållat patienters död som ”de exceptionella fallen som hamnar i domstol” menar jag att du har fel. Dialysfallet i Linköping, eller Kalmarfallet med sköterskan som dömdes hela vägen upp i HD för överdosering av xcylocard till ett spädbarn är inte exceptionella fall: de är tecken på en oförmåga hos rättssystemet att problematisera begreppet oaktsamhet. Dessa sköterskor var inte exceptionellt oaktsamma, slarviga, riskbenägna, vårdslösa. De var vanliga människor som utförde sitt vanliga arbete i, för dem, vanliga situationer. Begreppet vanlig situation blir i ett komplext system lite knepigt. Dessa människor är vana vid att ständigt få hitta strategier för att brygga gap i deras komplexa miljö. De är inte att betrakta som pålitliga komponenter som bara ska hålla sig till systemets regler och som, då de inte gör det är vårdslösa. De är människor som dagligen kompenserar, anpassar sig, hittar strategier för att täcka upp för en arbetsmiljö full av tvetydigheter, målkonflikter och begränsningar. Situationen i Linköping 1983 eller Kalmar 2002 var situationer där ett helt komplext system på sätt svåra att förutse föranledde de olyckor som inträffade och som enskilda sköterskor ensamt fick bära ansvaret för. De blev, enligt mig (eller ja… det finns ju fler som förespråkar den linjen), inget annan än offer för vårt behov av att kunna gå till sängs med vaggvisan om att vi har kontroll på våra komplexa högrisksystem. För en mer nyanserad bild än den att dessa var ”de exceptionella fallen som hamnar i domstol” hänvisar jag till en bok som tar upp just de fallen: Ödegård S. (red.). (2007). I Rättvisans namn: Ansvar, skuld och säkerhet i vården, Stockholm: Liber.
För att skapa ett säkert system är vi tämligen säkra på en sak: det kväver att vi skapar ett öppet system där information tillåts flöda om de problem och brister som personalen upplever/upptäcker. På så sätt kan man kompensera för dessa INNAN de leder till olycka. System som sjukvården är mycket dynamiska och nya risker uppkommer ständigt. Vad alla sköterskor i hela landet lärde sig när HD dömde den s.k. Kalmarsköterskan var: ”Om du tror att du är inblandad: Håll käften!”. Hon rapporterade nämligen själv när hon (ett antal dagar senare) fick höra att barnet avlidit att hennes dropplösning baserades på en extremt knepig ordination där hon bland annat fick dubbelkolla med en kollega så att hon räknat rätt. Hennes rapport läckte till pressen och åklagaren tog på eget initiativ upp den utredningen. Vem var vinnaren? Föräldrarna? Samhället? Sjukvården? Sköterskekåren? Knappast.
Mårten:
Jag tolkar dig som att kritik mot rättsväsendet ska hållas inne med tills efter dom. Den inställningen tycker jag är märklig.
Vi kan som exempel ta de missförhållanden inom RMVs avdelning för rättskemi jag tog upp ovan. Inom ramen för denna utredning har bristande rutiner uppdagats. Det är fakta, de var inte ackrediterade för analysen och analyterna hade passerat används före-datum.
Att vänta tre år med att kritisera detta och kräva bättring, är det rätt? Jag säger nej.
Hej Johan!
Bra synpunkter. Mejlet kom inte fram, ville jag bara säga, möjligen skickade du till min Uppsala-adress som jag har litet problem med just nu.
I sak har jag nog inte så mycket att säga om din huvudinvändning, att begreppet oaktsamhet används på ett felaktigt sätt. Jag tror att du har fel, men jag går ogärna in i detaljer i enskilda rättsliga processer utan att ha själv tagit del av bevisning och varit på plats i salen. Faktum är att jag betraktar det som närmast oseriöst att överpröva domstolarnas bevisvärdering utan att själv ha varit med när bevisningen lades fram. Men några allmänna saker kan sägas.
När du skriver ”den typ av fall jag refererar till” blir jag fundersam. Jag referar ju till helt olika typer av fall.
Låt mig börja med vållandefallet från tingsrätten. Det dialysfall jag tänker på var jag faktiskt med om. Det var ett fall som min pappa, som är åklagare, drev och där jag var med som åhörare under större delen av förhandlingen. Att ett fel begåtts var utom tvivel i det fallet. Felet var inte exceptionellt, och sköterskan var enligt mitt intryck ingalunda någon ondskefull eller generellt slarvig person – precis tvärtom, faktiskt. Men fel hade begåtts i en stressad situation, rutiner hade inte följts, och en person dog. Rätten dömde henne för vållandebrott. Jag betraktade då och nu utgången som helt okontroversiell. Det VAR ju oaktsamt och om jag minns rätt tror jag f.ö. att oaktsamheten även var erkänd. Straffvärdet var däremot inte särskilt högt. Men det är förstås en annan sak.
När det gäller Brobyfallet som jag tog upp visar det på en grym och otäck brottslighet. Även det var ett fall av uppsåtligt brott. Här brast det dock i kravet på bevisat orsakssamband – en inte helt given konklusion, av domskälen att döma – och hon undgick ansvar för dödande.
Andra från medierna kända berättelser rör vårdpersonal som får för sig att leka gud genom att fullt medvetet döda gamla och svårt sjuka människor. Det Malmöfall du tar upp aktualiserar samma sak.
I fall som dessa är frågan om juridiskt ansvar självklar. Ansvar föreligger.
Din invändning rör som jag förstår det framför allt andra situationer, som du bland annat läser in i fallet från HD. Jag förstår emellertid inte hur dina iakttagelser skulle kunna föranleda en förändring i synen på det rättsliga ansvaret. Om jag förstår dig rätt är din huvudpoäng att synen – begreppet? – på vårdslöshet borde vara annorlunda än den är idag. Kanske det. Men då vill jag först se dig formulera ett alternativt vårdslöshetsbegrepp som man kan ta ställning till. Mitt intryck är att dagens begrepp fungerar bra.
En annan sak är att BEDÖMNINGARNA av vårdslöshet kanske inte alltid fungerar bra. Och så är det ju.
För till syvende og sidst är även juridiken ett komplext system, där enskilda människor gör svåra prövningar, inte sällan utifrån ett bristfälligt underlag, i en tidspressad situation. Domstolarna har inte något annat val än att välja sida. Domaren kan inte säga: ”Det här var för svårt, jag passar på det här fallet.” Det är inte tillåtet. Hon måste pröva åtalet. I sådana prövningar kommer vissa bedömningar bli bättre, och vissa sämre. Precis som i vården.
Mårten, stort tack för ditt svar! Jag uppskattar mycket att läsa utvecklingen av dina tankar. Jag delar inte din syn om oaktsamhet som okontroversiellt begrepp, men vill inte kapa kommentarsfältet på Fokus med långa inlägg om en fråga som inte helt berör huvudfrågan i din artikel.
Jag har skrivit ett svar till din senaste kommentar, men hänvisar till min egen hemsida (som nås genom att klicka på mitt namn ovan) för att läsa det.