För 2 500 år sedan slog Konfucius fast att världen inte klarade fler invånare. Snart är vi sju miljarder.

Den 12 oktober 1999 föddes ett gossebarn på Koševosjukhuset i Sarajevo, huvudstad i Bosnien och Hercegovina. Till skillnad från de flesta andra barn gjorde han det med världens ögon på sig och FN:s generalsekreterare Kofi Annan på plats. För nu, i och med lille Adnan Mevic födelse, hade vår jord sex miljarder invånare. Den 31 oktober 2011, strax efter Adnans tolfte födelsedag, spår FN att jordens befolkning vuxit till sju miljarder.

I naturen har vi lärt oss att en population av djur eller växter växer när förhållandena är gynnsamma, når en topp när maten tar slut eller sjukdomar börjar spridas, och sedan krymper igen. Antalet rävar eller talgoxar går i vågor, upp och ner. Vi människor blir dock bara fler. Edward O Wilson, ofta kallad sociobiologins fader, har kallat den mänskliga tillväxttakten under 1900-talet »more bacterial than primate«.

Men när blir vi då till slut för många? När är det – på riktigt – kris i befolkningsfrågan? Enligt vissa borde det ha hänt för länge sedan.

Oron för att mänskligheten har blivit för stor är inte ny. Den kinesiske filosofen Konfucius föreslog redan på 500-talet före Kristus att Kinas befolkning skulle begränsas eftersom naturen inte skulle kunna försörja en population som fortsatte att växa.

1798 skrev den engelske prästen och demografen Thomas Malthus att mänskligheten alltid skulle växa snabbare än tillgången på mat, med svält, sjukdomar och krig som följd. Detta var sex år innan antalet människor nådde sin första miljard. Malthus blev mycket inflytelserik, men hans teorier har också mött mothugg under åren. Den franske socialistiske filosofen Pierre-Joseph Proudhon avfärdade till exempel engelsmannens tankar med orden: »Det finns bara en människa för mycket på jorden, och det är monsieur Malthus.«

En som i stället gått Malthus till mötes är den amerikanske biologen Paul Ehrlich, som i sin bok »The Population Bomb« från 1968 spådde att världen redan under 1970- och 80-talen skulle uppleva massvält på grund av dåtidens befolkningsexplosion. Den gröna revolutionen gav honom dock fel. Tack vare förädling av grödorna och nya jordbruksmetoder kunde katastrofen undvikas.

Diskussionerna om huruvida världens befolkning är för stor eller inte fortsatte, och under tiden har vi bara blivit allt fler.

På de flesta håll i världen föds visserligen allt färre barn. På plats efter plats närmar sig siffrorna det magiska genomsnittet 2,1 barn per kvinna, det antal där befolkningen inte längre ökar. I västvärlden och östra Asien är man redan där, men även resten av Asien och Sydamerika närmar sig.

Det finns dock en eftersläpning. Även om de som ingått i en babyboom bara skaffar två barn var blir det många nya människor totalt. Enligt den färskaste rapporten från FN planar kurvan inte ut lika snabbt som man tidigare trott, framför allt i Afrika föds fortfarande fler barn än förväntat. Jordens befolkning kan därmed nå 10 miljarder innan detta sekel är slut.

Under senare år har den demografiska diskussionen kopplats samman med den om klimathotet – en global uppvärmning med försämrad odlingsbarhet i viktiga jordar, en förestående brist på den för konstgödsel så viktiga fosforn och den ojämna fördelningen av resurser är bara några av de faktorer som ytterligare kan försämra vår jords förmåga att fortsätta föda sitt folk.

Men hur många människor kan då egentligen bo på jorden? Från forskar­världen är svaret fortfarande att det inte finns något säkert svar. Mer än 200 år och drygt sex miljarder människor efter Malthus är frågan fortfarande öppen.

Fakta | 1 miljard på 1800-talet

Den första miljarden människor från det tidiga 1800-talet fördubblades år 1927, och 1960 hade vi nått tre. Miljard nummer fyra och fem passerades 1974 och 1987, och 1999 fanns det alltså sex miljarder av oss på jorden.