MAKTwallenberg2

»Jag ser inga nya svenska storföretag«

Han leder Sveriges mäktigaste ägarsfär.­ Jacob Wallenberg ger i en exklusiv intervju sin syn på ­eurokrisen, mat, ansiktsbehåring och nya bolag.

Jacob Wallenberg tar emot i Investors reception. Han har nyligen återvänt från ett möte med 49 andra europeiska företagsledare i European Round Table, ett av de många internationella nätverk han odlar. Ett annat är Shanghais borgmästares internationella råd där han är ordförande.

Hans leende är omringat av en prydligt tuktad behåring. Frånsett Percy Barnevik, en av Jacob Wallenbergs företrädare som ordförande i Investor, kan jag på rak arm inte påminna mig någon annan i närings­livets toppskikt som inte är slätrakad.

– Oväntat ämne, säger han roat och tittar på sin ­informationschef Oscar Stege Unger som nickar instämmande. Men min farfar Marcus Wallenberg hade faktiskt mustasch. Det hade äldre gentlemen på hans tid.

– I dag är synen på utseende friare överhuvudtaget i samhället, oavsett om det gäller klädsel, skägg eller hårlängd, säger han och minns den fråga farfar ställde till Jacob Palmstierna då denne dök upp på jobbet i rutig uddakavaj: Ska du på semester?

Då var klädkoden strikt. Förfallet satte in för ett femtontal år sedan då Investor införde den chock­artade nymodigheten »casual Friday«. Nu är det ­casual varenda dag. Hade den gamle patriarken gått igen och tittat ner i den luftiga ljusgård som utgör Investors personalmatsal, hade han trott sig förflyttad till en fritidsby. En av de få slipsar som syns sitter på Jacob Wallenberg själv.

Först valde han Investorägda Grands Hôtels veranda för vårt lunchmöte, men ändrade sedan till Investors personalmatsal med 1,5 timmes varsel.

Ännu en furste som inte vill synas leva furstligt. I själva verket var det förekomsten av stekt fläsk på personalmatsalsmenyn som fick honom att byta. Han ratar dock de bruna bönorna och tar för sig av något som heter paprikabulgur i stället och som egentligen hör ihop med lunchmenyns fiskrätt.

– Jag avskyr bruna bönor, avslöjar han. Det ska vara löksås till stekt fläsk. Som du ser har jag inte mycket inflytande på maten här.

När vi äter denna lunch har Anders Borg just utsetts till Europas bästa finansminister. Samma Borg som har riktat hård kritik mot bonusar i banker och övriga näringslivet.

Vad tycker du om Borgs angrepp på bonusar andra förmåner till chefer?

Jacob Wallenberg låter maten tysta munnen en stund medan han sorterar sina ord.

– Jag tycker allmänt sett att det är förståeligt om ­politiker har synpunkter på frågor som har att göra med näringslivets förhållande till samhället i stort. Det är en verklighet som vi i näringslivet måste förhålla oss till.

Diplomatiskt svar. Jag ber honom peka ut världens tre främsta företagsledare. Namnet Warren Buffett kommer snabbt.

– Som investerare. Han är oerhört skicklig, uppenbarligen.

Sedan tystnar han. Funderar, men det kommer inga fler namn.

– Jag tänker inte i de här termerna, säger han ­eftertänksamt, men jag är till exempel jätteimpad av Ericssons roll i världskonkurrensen i dag, där huvuddelen av deras historiska konkurrenter antingen har försvunnit eller är starkt marginaliserade.

Ja, tänk bara på Nokia. Beundrat och haussat av alla för tio år sedan medan Ericsson höll på att gå omkull.

– Det var stora problem. Ericsson fick halvera an­talet anställda i världen från 100 000 till 50 000.

Det föll på Kurt Hellströms lott att fixa det?

– Han räddade företaget. Kurt var runt hos kunderna dag ut och dag in. Han bodde i en resväska och var ute och kämpade för att försvara Ericssons intressen och gjorde det framgångsrikt.

Men i medierna framstod han som en tönt.

– Han blev mördad i den första intervjun han gjorde i Veckans Affärer eller om det var Affärsvärlden och det satte tonen för fortsättningen. Det var väldigt olyckligt såklart. Men Kurt gjorde ett mycket större och långt viktigare arbete än vad omgivningen gett honom credit för. Jag har utomordentligt stor respekt för vad han har gjort. Verkligen.

Kan du nämna Sveriges tre mest dynamiska företag?

– Och det frågar du mig, utbrister han med ett skratt och prisar sedan det gamla Investorkontrollerade verkstadsbolaget Atlas Copco.

– I det tysta skördar de stora framgångar i världen och det gläder mig. Atlas Copco är inte så himla sexigt men duktigt och lönsamt med stadigt växande marknadsandelar. Överhuvudtaget har svenska företag, inte bara våra, tagit marknadsandelar och blivit eller förblivit världsledande i sina branscher de senaste 25 åren. Många konkurrenter har diversifierat medan de svenska valt att fokusera sina verksamheter och skördat stor framgång. Den modellen tycks fungera väl i dagens värld.

Nästan alla framgångsrika svenska företag har varit med länge. Är det speciellt för Sverige?

– Ja, vi sticker ut där tillsammans med Schweiz och i viss mån Holland. Det är ett resultat av spännande uppfinningar en gång i tiden och en liten hemmamarknad som tvingade ut företagen internationellt. Det var en bra början. De tvingades hoppa i det kalla vattnet.

Om tio år, vilka är i topp då?

– Jag förutsätter att de här stora företagen fortsätter att upprätthålla en stark position inom sina områden.

Ser du något nytt sticka fram?

– Nej, tyvärr inte.

Samtalet glider in på wallenbergsfärens kärna, det börsnoterade investmentbolaget Investor. Under ett par decennier har Investor satsat på mindre, ofta ­onoterade företag i nya branscher med målet att få se dem växa sig stora. Det är en strategi som nu över­givits.

– Vi har inte klarat att få vettig avkastning på de här satsningarna, trots att vi verkligen försökt ge dem chansen att utvecklas. I våras förklarade vi därför att vi flyttat fokus mot våra gamla kärninnehav. Vi är åter där vi var för 25 år sedan och satsar på våra traditionella innehav.

Fast utan Saab-bilar, vilket jag förmodar att ni är tacksamma för?

– Så är det.

Är ni lika glada över att inte äga Scania längre?

– Nej, det har vi ju sagt att det vore fantastiskt att vara huvudägare i detta fina bolag. Att sälja var dock ett beslut som fattades långt innan jag kom in i bilden även om jag genomförde slutförsäljningen. Men det viktiga är att veta vart man är på väg, inte att titta bakåt.

– Vi är långsiktiga. Vi har ingen exitstrategi. SEB, vårt äldsta innehav, har vi haft i 155 år. Investoraktien är för de långsiktiga investerarna. Den som har kortare tidsperspektiv ska välja en annan aktie.

Jacob Wallenberg sitter även i styrelsen för ett utländskt börsbolag. Han är den första och enda icke-amerikan någonsin i Coca-Colas styrelse.

Hur landade du där?

– Jag fick frågan via en global headhuntingfirma som både vi och Coca-Cola jobbat med. Coca-Cola hade bestämt sig för att öppna för en utlänning i styrelsen och då lade man ut ett väldigt brett nät. Jag blev en av kandidaterna och jag fick erbjudandet om jobbet.

Bjuds det Coca-Cola vid styrelsemötena?

– Jajamen och inte bara det. Coca-Cola har över 450 olika varumärken. Det finns en hel vägg fylld med olika drycker som man kan gå och ta av.

Vi övergår till politik och den europeiska skuld­krisen.

Finns det någon politiker i dag som inger dig stort förtroende?

Svaret kommer rappt

– Anders Borg. Fredrik Reinfeldt hyser jag också stor respekt för.

Den tredje han pekar ut är Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

– Hon har en kristallklar syn på vad hon anser är viktigt och agerar med stor kraft. Jag upplever inte, till skillnad från en del av ledarna omkring henne, att hon låter sig styras av strikt nationella tyska intressen. Hon ser till Europas bästa inom ramen för de lagar hon måste följa. Hon är en sann ledare som jag verkligen respekterar.

Följer därav att du i valet mellan Angela Merkels och Nicolas Sarkozys modeller för att lösa Europas statsskuldproblem förordar Merkels?

– Nej, det gör det inte. Eurozonen har i dag två problem som båda handlar om brist på stabilitet och förtroende på kreditmarknaden. För det första måste skuldländer som Grekland och Italien visa att de har viljan och förmågan att få kontroll över sina budgetunderskott. För det andra måste det skapas en lender-of-last-resort.

Som »lender-of-last-resort«, den som lånar ut pengar när ingen annan vill, ser Jacob Wallenberg Europiska centralbanken, ECB, som det enda rimliga alternativet.

– ECB måste få ett öppet mandat att sätta fart på ­sedelpressen och köpa så mycket obligationer som man bedömer nödvändigt. Bara det faktum att det finns en sådan aktör kan räcka för att få marknaden att lugna ner sig, säger han men konstaterar samtidigt att tyskarna hävdar att det skulle kräva lagändringar i Tyskland. Merkels händer är bundna.

Men, om ECB börjar vattna marknaden med nytryckta pengar, som amerikanska Fed, kan slutstationen bli en gigantisk inflation?

– Ja, vi har ingenstans att ta vägen egentligen.

Så det handlar om en flykt in i framtiden?

– Ja, men man måste också se till alternativen. Om vi inte gör något kan vi drabbas av en implosion och då har vi kanske ingen euro och då har vi kanske inte något EU. Jag förstår tyskarna som håller emot för att länder med skuldproblem ska lösa dem själva och inte lasta dem på andra men jag hoppas vi får en lender-of-last-resort-lösning.

Hur många banker kommer det att kosta innan den här krisen är över?

– Jag är inte säker på att det kommer att kosta några banker alls. Blir det nödvändigt finns det stater som kommer att gå in och stötta, för ingen vill sitta med en ny Lehman-situation i händerna. Det betyder dock inte stabilitet för aktieägarna i alla banker, för det är två olika saker.

Wallenbergs sfär leds nu av femte generationen Wallenbergare sedan grundandet, ett triumvirat bestående av bröderna Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, söner till Peter »Pirre« Wallenberg samt kusinen Marcus »Husky« Wallenberg, son till Marc »Boy-boy« Wallenberg.

När fick du klart för dig att du skulle ingå i denna ättstafett?

– Ingen tror mig när jag säger det men jag hade inte en tanke på det före 25 års ålder. Jag kände heller inget tryck. Jag ville bli läkare men mina betyg räckte inte. Ett tag funderade jag på att bli stamofficer i flottan ­eftersom jag gick reservofficersutbildning i tre år men sen fick jag chansen att läsa företagsekonomi i USA. Den tog jag.

Hur gör du med dina barn?

– Höhö, de kommer att läsa detta med stort intresse. Jag anser att föräldrar ska guida sina barn men de måste själva få hitta sina vägar och upptäcka vad de brinner för. Min erfarenhet är nämligen att barn tenderar att göra motsatsen till det föräldrar säger åt dem.

Hoppas du att de hittar ditt spår?

– Absolut. Det vore fantastiskt att se dem växa in i familjens arbete.

Till Wallenbergdynastins egenheter hör de mer eller mindre begripliga smeknamnen på dess medlemmar typ Dodde, Pirre, Poker och Husky. Men vad kallas Jacob?

– Inget. Det har försökts från alla håll och kanter att sätta smeknamn på mig men inget har fastnat, konstaterar han förnöjt.

Minns du något?

– Nej, och definitivt inte just i dag.

Dock har hans son, Jacob jr, yngst av tre syskon och enda pojken, inte kommit undan, han kallas »Joppi«.

Fakta | Jacob Wallenberg

Född: 1956.
Familj: Sambo, tre barn, fyra syskon.
Utbildning: Master of business administration, elitskolan Wharton (USA), reservofficer i flottan.
Karriär: Bland annat vice vd och finansdirektör för Investor, koncernchef och ordförande i SEB.
Uppdrag i urval: Ordförande i Investor, vice ordförande i Atlas Copco, SAS, SEB, Ericsson. Styrelseledamot i ABB, Coca-Cola, Handelshögskolan i Stockholm och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Hobbies: Segling bland annat.
Maktfaktor: Nr 13 på Fokus maktlista.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

3 comments

  • nilsolle skriver:

    Halleluja!!!!
    Amen.

  • Per skriver:

    Vilka lama frågor. Ni borde frågat honom om vad som är viktigast, familjen eller individen.

    Om Wallenbergarna ser sig som nationalister, som arbetar de för Sverige eller har de lämnat det? Vilka ideal kämpar de för, vad är kärnan, vad är viktigast.

  • Fredrik skriver:

    Det hade varit trevligt med någon fråga om J Wallenbergs åsikter om det faktum att deras EQT är bland de främsta inom skatteparadis placerade fonder i syfte att slippa skatt på ägandets vinster. Men jag gissar att de frågorna inte fanns bland de på förhand tillåtna.