Per-Olof Eriksson, Sverker Martin-Löf, Mats Qviberg och Carl-Henric Svanberg.

klimat

Så klimatbromsar svenska direktörer

Bakom kulisserna stärks klimatskeptikerna i svenska näringslivstoppen. Ingenjörsvetenskapsakademien kan inte ens enas om en linje i frågan.

Klimatmötet kommer att gå åt skogen. Det är i stort sett det enda vi vet på förhand, när delegater från hela världen nu återigen samlas för att träta om utsläppsnivåer och bristande politiska ambitioner. Efter fiaskona i Köpenhamn och Mexiko de senaste två åren vågar ingen hoppas på ett nytt, bindande avtal som på allvar kommer att minska de skenande utsläppen av växthusgaser.

I år hålls mötet, COP17, i Durban, Sydafrika. Inte ens miljöministern orkar hålla skenet uppe.

– Jag skulle önska att jag vore mer positiv, men det är en svår situation, sa Lena Ek till SVT tidigare i veckan.

Men vad är det som är så svårt, egentligen? Utifrån är det uppenbart att ekonomiska hänsyn styr. Näringslivet i både Europa och USA har tydligt bromsat mer omfattande utsläppsbegränsningar.

I offentligheten går stridslinjen mellan klimatvärnarna och näringslivet i frågan om praktiska lösningar på klimatproblemen. Debatten handlar om hur statliga styrmedel ska införas på »rätt sätt«, eller hur Sverige ska agera internationellt för att inte snedvrida konkurrensen eller skada exporthandeln. Det handlar förstås om egenintresse. I ett mejl till Fokus skriver Maria Rankka, vd på Stockholms handelskammare, att »statliga regleringar kostar i lägre tillväxt, färre jobb och sämre användning av resurser. En baksida som tyvärr alltför sällan diskuteras.«

Men näringslivets tveksamhet är inte bara utslag av ett pragmatiskt värnande om den egna konkurrenssituationen. De senaste åren har flera av västvärldens mäktigaste näringslivstoppar börjat ifrågasätta själva grundfundamentet i den internationella klimatforskningen. Det vill säga tron på att mänskliga aktiviteter utgör den främsta orsaken till de ökade utsläppen av växthusgaser, och att utsläppen i sin tur påverkar den globala uppvärmningen. De är klimatskeptiker, helt enkelt. Och flera av dem finns i det svenska näringslivet.

Frågan om ledarnas inställning till klimatforskningen är känslig. I arbetet med den här artikeln har Fokus kontaktat ett antal av näringslivets tyngsta makthavare – toppcheferna på Investor, LKAB, Industrivärden, med flera – för att ta del av deras personliga syn på klimatfrågan.

Alla utom en vägrade svara på våra frågor. Lastvagns- och busstillverkaren Scania har skickat en delegation till klimatmötet i Durban, men bolagets vd Leif Östling säger sig inte ha tid att svara på om han tror att människan har något med de ökade koldioxidutsläppen att göra.

Den enda som svarade var Andreas Regnell i Vattenfalls koncernledning, som skrev att »det finns mycket forskning som visar på att mänskliga aktiviteter är orsaken till ökade utsläpp av växthusgaser« och att koldioxidutsläppen »mest troligt enligt aktuell forskning« är huvudorsaken till uppvärmningen.

Näringslivets klimatskeptiker har lyckas påverka agendan på högsta nivå. Ta Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, till exempel – näringslivets egen vetenskapsorganisation. Akademin har uttalat sig om utsläppen av växthusgaser i enstaka sammanhang. Men till skillnad från systerinstitutionen Kungliga Vetenskapsakademien har IVA inte formulerat en tydlig, övergripande ståndpunkt i klimatfrågan. IVA har också fått kritik för att de släpper fram klimatskeptiker i debatten, men enligt vd Björn O Nilsson vill akademin vara ett »öppet forum«.

Lennart Billfalk, ordförande i IVA:s energi- och miljöråd och »senior advisor« på Vattenfall, utvecklar:

– Vi har inte tagit fram ett sådant dokument, bland annat på grund av att det finns ett par namnkunniga medlemmar som hävdar att det inte strikt går att bevisa klimatförändringarna. De flesta av oss skulle ställa sig bakom en ståndpunkt som bejakar försiktighetsprincipen, att man måste agera utifrån det man vet, men det finns uttalade skeptiker som kan ha bidragit till att vi inte har kommit dit, säger han.

År 2009 författade Per-Olof Eriksson ett debattinlägg i Dagens Industri med rubriken »Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff«. 73-årige Eriksson har en bakgrund som vd på Seco Tools och Sandvik. Han har varit styrelseordförande i Svenska Kraftnät och suttit i styrelsen för storföretag som Volvo, SSAB, Handelsbanken, Skanska och Assa Abloy.

Hans debattinlägg fick 805 läsarkommentarer på fem dagar och utlöste en infekterad debatt. En rad näringslivstoppar slöt upp bakom Eriksson. Finansmannen Mats Qviberg sa till Dagens Industri att »det finns en grupp företagsledare som tycker så men inte vågar säga det öppet«. I november samma år skrev fysikern och före detta toppdirektören Lars Bern, som ägnat hela sin yrkesverksamma karriär åt miljörelaterade frågor, en debattartikel i Svenska Dagbladet där han hävdade att »en politik som bygger på växthushypotesens kvicksand kommer att ruinera oss« .

Intresset för näringslivselitens klimatskepsis svalnade dock i takt med att toppmötena floppade. Men i våras brände det till igen. Den här gången var det några av industrins allra mäktigaste personer som uttalade sig.

På årsdagen för den stora oljeriggs­olyckan i Mexikanska golfen sa BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg att »världen kan tåla ett par graders uppvärmning«. Forskarsamhället, som anser att effekterna av en tvågradig uppvärmning skulle bli katastrofala, rasade.

Och i februari satt innehavaren av plats nummer 13 på Fokus färska makthavarlista, den svenska industrins enskilt viktigaste person, i »Ekots« morgonintervju och diskuterade koldioxidutsläpp. Sverker Martin-Löf, ordförande för maktbolaget Industrivärden – med kontroll över industrijättar som SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – sa bland annat att »det finns väldigt mycket fakta som inte alls pekar på att det är lika allvarligt som det framställs

ibland«. Martin-Löf pressades hårt av »Ekots« Tomas Ramberg men kunde inte direkt namnge några forskare eller vetenskapliga rapporter som stödde hans tes.

Däremot kunde han känna sig trygg i att han hade stöd i direktörsleden. Han, liksom Per-Olof Eriksson, Lars Bern och Carl-Henric Svanberg, är samtliga invalda medlemmar i IVA.

De som har uttalat sig i klimatfrågan är knappast några fjäderviktare. Men hur representativa är de för näringslivet i Sverige generellt? Inte särskilt, menar experter på klimatfrågan.

– Det finns de som sticker ut och är högljudda i debatten, men de är inte representativa för näringslivet i stort, säger Robert Lundberg, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Martin Ådahl, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, håller med:

– Det finns ett fåtal egensinniga original, men de har ingen vidare makt över svensk politik. Däremot kan de skapa ett omärkligt tryck på vissa svenska företag att bromsa pionjärinsatser. Saker som kunde bli av blir inte av. Skeptiska saker om klimatet sägs i slutna rum. Men till skillnad från i USA är det ingen som driver en aktiv kampanj.

Sommaren 2009 antog det amerikanska representanthuset ett förslag om en amerikansk utsläppsmarknad. Föga förvånande agerade senaten bromskloss. De federala politikerna, i huvudsak republikaner, talade om risken för att förlora arbetstillfällen till Kina. De vägrade acceptera ytterligare en skatt på energi och ville undvika ännu mer statlig styrning. De följande månaderna försökte partierna mejsla fram en ny överenskommelse. Det gick sådär. Det som från en början var tänkt att bli en storslagen uppgörelse, som skulle förändra den amerikanska ekonomin i grunden och minska utsläppen, hade snart förvandlats till ett urvattnat »grand bargain«.

För att demokraterna skulle få igenom sitt utsläppstak krävde republikanerna att regeringen skulle stimulera ökad produktion av naturgas, kärnkraft och olja. Det råkade vara just den enskilda fråga som T. Boone Pickens, den högljudde Texas-baserade olje- och gasmiljardären, brydde sig allra mest om. Ingen var särskilt förvånad.

– I USA finns det ett starkt lobbytryck från olje-, kol- och gasindustrin. Det är helt uppenbart att de har påverkat de politiska beslutsfattarna, säger Lennart Billfalk på IVA.

Mindre än hälften av USA:s befolkning tror i dag att människan ligger bakom den globala uppvärmningen. I USA har närings­livets klimatskepsis gått från tyst prat i stängda rum, till en fullfjädrad kampanj. Ingen vill erkänna att de grundar sin uppfattning på ett ekonomiskt egenintresse. Men anti-klimat-lobbyns idoga ansträngningar har gett klimatmotståndet en vetenskapsliknande inramning. Det har blivit en etablerad ståndpunkt för stora delar av den amerikanska högern.

Republikanska politiker är livrädda för att stöta sig med konservativa väljare, resursstarka energibolag och den tongivande amerikanska handelskammaren, som hårdnackat motsätter sig lagstiftning i klimatfrågan. Det återspeglades bland annat i senatsvalet i november i fjol, då bara en av 48 valbara republikaner svarade ja på frågan om människan ligger bakom den globala uppvärmningen. Eller i uttalanden från senatorer som James Inhofe, som har kallat klimatförändringarna för »det största lurendrejeriet som någonsin pådyvlats det amerikanska folket«.

Flera rapporter har visat att även europeiska företag stödjer klimatskeptiker i USA. Bolag som BP och Eon har betalat hundratusentals dollar i stöd till amerikanska politiker som enträget förnekar att människan har något att göra med klimatförändringarna.

Den klimatskeptiska rörelsen till trots tvingas en alltmer enig – och desperat – forskarvärld sätta hoppet till initiativ från just näringslivet. Enligt Åsa Persson, forskare vid Stockholm Environment Institute och författare till en artikel om företagsledares klimatengagemang i tidskriften Nature Climate Change, har forskarvärlden mer och mer börjat tvivla på att internationella avtal kommer lösa problemen på kort sikt:

– Det är komplicerat att utreda hur genuint näringslivets intresse för klimatfrågorna faktiskt är, men vi är mer hoppfulla om att företagen kommer stå för fler initiativ i framtiden, åtminstone så länge situationen ser ut som den gör i dag.

Fakta | Skaver i plånboken

Knutarna är många när världens länder ska enas om miljömål. I slutändan handlar det om vem som ska stå för notan.

Durban 2011
FN:s klimatmöte COP17 i Durban pågår från 28 november till 9 december. Omkring 190 länder deltar. Efter debaclet i Köpenhamn 2009 har klimatförhandlingarna gått i stå. Inte heller på det efterföljande mötet i Cancún lyckades man med det viktigaste – att komma fram till ett nytt bindande avtal för att motverka den globala uppvärmningen.

Förväntningarna inför Durban har varit mer realistiska. Fokus ligger snarare på att länderna överhuvudtaget ska närma sig en överenskommelse.

Huvudpunkterna
•Vilken rättslig form avtalet ska ha.
• Hur länderna gemensamt ska kunna nå målet att undvika en temperaturökning på två grader.
• Hur u-ländernas klimatanpassningar ska finansieras.

Kyoto­protokollet
År 1997 slöts en internationell klimatöverenskommelse i Kyoto, Japan. Avtalet trädde i kraft 2005 med målet att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008–2012.

Avtalet blev dock ganska tandlöst. USA ratificerade det aldrig och har valt att ställa sig utanför samarbetet med argumentet att Indien och Kina inte omfattas av det. Många av de länder som skrev under har minskat sina utsläpp, men oftast inte tillräckligt. I Spanien ökade i stället utsläppen med 50 procent.

Kyotoavtalet löper ut under nästa år, men något nytt avtal verkar inte bli verklighet inom den närmaste framtiden.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

6 comments

  • Mårten skriver:

    Fredrik, det kan de nog, kan man blunda för AGW kan man blunda för vad som helst. De som får stå för notan blir som vanligt skattebetalarna och fattiga länder…
    Det nuvarande ekonomiska systemet gynnar antisocialt beteende, därför har vi dylika personer bland direktörerna.

  • Fredrik skriver:

    >>Vem ska stå för notan?<<
    Något även en vedertagen klimatskeptiker inte kan blunda för är dock Peak oil. Som när den inträffar kommer plåga den internationella ekonomin i decennier. Då återstår frågan: Vem får betala den verkliga notan.

  • Lena Kantz skriver:

    ”Klimatbromsare” kan ju bli ytterligare ett modeord med anledning av klimatet. Den desperata forskarkåren lyser dock med sin frånvaro vilket beror på att de inte är det, desperata alltså. Nej, det börjar bli dags att ta tag i den här frågan på allvar. Vi behöver sanningen och inte diverse märkliga domedagspredikningar.

  • I-världen ÄÄÄR ett dårhus, sprängfullt av vid Penningen hypnotiserade hysteriker, styrt av idioter!!!

    Vad annat är då att vänta. än att de styrande kompletta Idioterna förnekar förstånds betydelse? De är ju hjärndöda sombies med döda själar, dödliga värderingar, drunknade i sig själva!!! Förlåt dem ty de veta icke vad de göra!!!

  • [...] Så klimatbromsar svenska direktörer – Jag skulle önska att jag vore mer positiv, men det är en svår situation, sa Lena Ek till SVT tidigare i veckan. Men vad är det som är så svårt, egentligen? [...]

  • [...] Aleksi ”Aki” Swalow gör vardagsnära musik och retar gallfeber på polisen. Så klimatbromsar svenska direktörer Klimatmötet. Bakom kulisserna stärks klimatskeptikerna i svenska näringslivstoppen. [...]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*