För precis ett år sedan var jag läkemedelsberoende. Då var jag nyopererad efter ett diskbråck och kunde äntligen gå efter månader med konstant nervsmärta. Då kunde jag inte riktigt prata om det. Då ville jag inte kännas vid att jag skulle kunna betraktas som beroende.

Dessutom av ett receptbelagt läkemedel, så helylle och patetiskt på något vis. Långt ifrån bilden av den skapande konstnären som röker braj eller söker sig till flaskan för att få lite bättre flöde över tangenterna.

Likafullt kunde jag inte sluta med medicinen. Inte för att jag inte ville, smärtan hade i princip försvunnit i och med ryggoperationen, men för att jag inte kunde.

Jag försökte sluta tvärt och fick samma natt för mig att mina barn ropade på mig i olika delar av huset, fastän de bevisligen befann sig hos sin pappa en mil bort.

Jag trappade ner i stället och låg under en filt i tre veckor och skakade med influensaliknande symptom. Pundarfrossa, som någon kär vän så krasst uttryckte det. Ett samtal till en kunnig sköterska på Beroendekliniken sa mig vad jag börjat ana – jag var fast i ett tablettberoende.

Jag som inte tagit en enda tablett mer än de föreskrivna, som bara ätit medicin i tre månader. Låt vara att jag fått utskrivet att ta en näve färgglada tabletter flera gånger om dagen (som ändå inte hjälpte eftersom nervsmärta äter sig förbi allt annat än total medvetslöshet), men jag hade ändå svårt att förlika mig med bilden av mig som läkemedelsberoende.

Av sköterskan fick jag veta att Tradolan (även kallad Tramadol) som jag åt har liknande biverkningar som då man slutar med heroin. Därav pundarfrossan och hallucinationerna, sprittet i benen och de konstanta susningarna i öronen (som dessutom visade sig vara bestående).

Jag ringde min husläkare. Sa som det var – att det var svårt att sluta och att jag mådde dåligt. Att jag dessutom hade förlorat min far precis och inte kände mig helt bekväm med att trycka i mig centralstimulerande läkemedel (Tradolan har också effekten att man känner sig lite skönt loj och uppåt) just därför.

Vad sa läkaren? »Vill du så kan jag skriva ut mer, om det är så jobbigt.«

Va? »Nej, jag sa precis att jag inte vill bli mer beroende, utan vill sluta. Men jag mår piss.«

»Ja då vet jag inte.«

Jag pratade med en polis jag känner, nämnde mina problem med Tradolan. »Vi grep en kollega för ett tag sedan, han hade också fastnat i missbruk efter en ryggskada. För att kunna köpa Tradolan illegalt började han sälja hemlig information till den undre världen.«

Jag pratade med en vän, hennes tonårsson började missbruka Tradolan efter en bruten arm som behövde opereras och åt under en period flera kartor om dagen. När han försökte sluta ville han inte leva längre. Det tog ett år att komma loss från tabletterna och de tunga känslorna har han inte blivit kvitt.

Jag surfade på nätet. Bara skräck­läsning. Personer som fastnat i missbruk efter vad som nästan uteslutande hade börjat med ett ryggskott, en knäoperation eller en utslitningsskada. Som varit fast i flera år. Som kunde gå till olika läkare och få mer och mer tabletter utskrivna, trots att det också finns gott om läkare som vägrar skriva ut just Tradolan på grund av att de är så beroendeframkallande och har så svåra symptom.

Tror ni att någon läkare upplyste mig om detta mitt under diskbråck och sjukskrivning? Nix.

I dag har det gått ett år. Ryggen är okej, men något starkare än Ipren äter jag aldrig igen. Tinnitusen som kom på köpet lär bestå, och med den upprördheten över ett system som puttar ner tusentals människor i ett fullständigt meningslöst tablettberoende varje år.