LUN_stemme

»Politikerna borde gå hit och relaxa«

Operasångerskan och disciplinivraren Nina Stemme förklarar hur man övar inför sångens maratonlopp.

Det är en av Europas största operahändelser och brukar firas med en stor folkfest, ­demonstrationer på gatorna och äggkastning på de pälsbeklädda besökarna. Den 7 december inleds den italienska operasäsongen i Milano.

Förra året öppnade sopranen Nina Stemme premiären i rollen som Brünnhilde i Wagners »Valkyrian« på La Scala. Stemme fick vilda ovationer och Milanotidningen Corriere della Sera skrev: »Nina Stemme är föreställningens absoluta huvud­person och vi tror inte att det i dag finns någon Brünnhilde som kan mäta sig med henne.«

Jag träffar Nina Stemme på en föreställningsfri dag i Stockholm där hon just nu rolldebuterar som Minnie i Puccinis »Flickan från Västern« på Kungliga Operan. Det är en mindre känd Pucciniopera även för hängivna operabesökare, trots att den sägs ha influerat efterkommande kompositörer inom både filmmusik och musikaler. Nina Stemme var med och före­slog uppsättningen.

– Att få vara med och välja repertoar på operahus är ett drömläge, säger hon, men tillägger att hon får vara glad så länge det varar.

Över en fisktallrik berättar hon om sin uppväxt nära musiken, men där musicerandet var en fritidssyssla. Om hon inte hade kommit in på Operahögskolan hade hon förmodligen blivit revisor. Hon började först plugga ekonomi efter gymnasiet för att skaffa sig ett »vanligt jobb«. Men behovet att få hålla på med musik var för starkt.

– Det går inte att sätta ord på den känslan, det är som en drift. Att sjunga i kör och spela i orkester räckte inte. Jag behövde något mer.

Så en dag upptäckte hon operan. Liksom varje lördagsmorgon satt föräldrarna och lyssnade på radioprogrammet »Önskekonserten«. Dirigenten och radiomannen Sten Frykberg navigerade sina lyssnare i den klassiska musikens arkipelag och den unga Nina lärde sig snart känna igen flera konsertrepertoarer och musikstilar. Den morgonen hörde hon mezzosopranen Frederica von Stade sjunga i radion och blev hänförd.

Hon tog sånglektioner på Operastudio 67 och Kulturama och sökte till operahögskolan vid sidan av studierna. Hon antogs på sitt tredje försök och hoppade då av universitetet. Genombrottet kom 1993 när hon som 30-åring fick topplaceringar i flera internationella operatävlingar. Redan då fick hon ett erbjudande om att sjunga på Wiener Staatsoper, men avböjde. Ännu kände hon sig inte mogen och kollegor varnade henne för att bli utnyttjad i operahusens egna intressen.

– Min magkänsla sa att det var för bra för att vara sant. Jag hade ett år kvar på operahögskolan och behövde fortfarande utvecklas mer sångtekniskt, berättar hon.

Hon talar artikulerat med en sångares magstöd, men låter stundtals som en elit­idrottare. Hon liknar långa föreställningar vid maratonlopp och pratar om vikten av målmedvetenhet och förberedelser. Det handlar om psykologiska övningar, muskelträning, teknik och ännu mer teknik. Hennes disciplin är beryktad.

– Jag börjar alltid med det svåraste när jag studerar in nya roller. Annars bygger man bara upp berg som man blir nervös för.

Hon har behov av att ta en sak i taget, berättar hon, medan hon skär en ny bit av sin flundra. Det går inte att ha bråttom, kroppen måste hinna med. Tidigt i karriären fick hon sina tre barn tillsammans med maken och scenografen Bengt Gomér. En orolig kollega sa då: »Tänk på ditt ansvar för konsten!«

– Men man måste ju tänka på vad som är viktigt i hela livet.

När jag frågar om artistlivet har inneburit några uppoffringar svarar hon att man tänker inte så och det vägs upp av att man »får så mycket annat«.

– Om det är något jag har lärt mig med åren så är det att man bara får mer respekt av att säga nej. Det går alltid att ersätta mig på jobbet om det skulle behövas, och då kan någon annan få chansen i stället. Det är fördelen med en bransch där konkurrenterna alltid nosar en i nacken.

Många operasångare går i pension när de når 50-årsåldern. Nina Stemme, som är 49 år, vill sjunga så länge hon känner att hon kan och orkar. Än finns inga planer på att sluta och hon har kontrakt skrivna de närmaste sex- sju åren. Efter Pucciniuppsättningar i Stockholm, Zürich, Wien och Cleveland väntar fler Wagneruppsättningar.

Det händer ibland att hon jämförs med en annan svensk Wagnerveteran av rang.

– Först när jag började jobba på samma scener som Birgit Nilsson insåg jag hur stor hon var. Jag vet att hon gillade vad jag gjorde, och jag ångrar att jag inte lärde känna henne bättre, men jag var nog rädd för att vara påträngande. Typiskt svenskt, kan man väl säga.

Sedan 2004 sitter hon i Kungliga Musikaliska akademien – där Birgit Nilsson var hedersledamot – ett forum hon gärna skulle tillägna ett större engagemang den dag hon inte längre sjunger.

– Om jag kunde göra något för svensk musikkultur skulle jag vilja bygga ut kulturskolorna och bygga ett nytt operahus. Politikerna visar ju inget intresse för opera, trots att de sitter ett stenkast därifrån. De borde gå dit och bara relaxa..

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*