Klockrent

Affärer där man måste ringa på en klocka för att bli insläppt är per definition exklusiva. De låsta dörrarna har två lika viktiga funktioner: att hålla fel personer borta och locka till sig de rätta. Sådana som inte har problem att slänga upp 20 000 kronor för ett armbandsur.

I Sverige är de i runda slängar 14 000, enligt Orvesto-mätningen; 14 000 personer som lägger minst 20 000 kronor på klockor. Per år. Här pratar vi Rolex och Breitling – de enda könsnormsgodkända smycken som män får bära.

Sedan har vi det lilla fåtal som köper klockor för sjusiffriga, eller åttasiffriga, belopp. De är så få att de inte syns i någon statistik, men så är det heller inte personer som fyller i enkäter om dagarna som bär dem. Snarare presidenter, påvar och miljardärer.

På den här nivån heter märkena saker som Patek Philippe, Vacheron Constantin och

Girard-Perregaux. Traditionellt schweiziskt urmakeri i sin renaste konstform. Ofta med en historia som sträcker sig bak till 1700-talet, även om modet med exklusiva armbandsur på allvar slog igenom först bland officerare under första världskriget.

Vad döljer sig då bakom prislapparna?

Å ena sidan guld, diamanter och krokodilarmband. Eller – som en av Louis Moinets modeller – en klocka tillverkad av material från en 2 000 år gammal meteorit från Mars. Prislapp: 4 599 487 dollar.

Å andra sidan har vi inbyggda funktioner som håller koll på månens cykliska rörelser, som gör att man kan navigera via stjärnhimlen och förutse soluppgångar – eller kalendrar som sträcker sig flera århundraden framåt. Vad man nu ska med sådant till.

Kanske är det inte poängen, poängen är att äga något exklusivt. Klockorna tillverkas bara i en handfull exemplar och väntelistan är lång. Och på andrahandsmarknaderna är priserna minst lika höga. Bland annat för att klocktillverkarna själva dammsuger marknaden och köper gamla klockor till sina museer. Som i maj 2010 när Patek Philippe ropade in en klocka från 1943 på auktion för 5,5 miljoner dollar.

Det dyraste armbandsuret som hittills har sålts.