ETT_Kunglig_napp_04

Kunglig frizon

Vem som blir tronarvinge regleras i grundlagen. Efter det styrs arvtagarens liv enväldigt av kungen. Precis som politikerna vill ha det.

Prick klockan tolv dagen efteråt ska saluten skjutas. Två omgångar från fyra kanoner av samma kaliber. 21 lösa skott vardera, med en minuts mellanrum, vid Sveriges alla fem så kallade salutstationer i Boden, Härnösand, Karlskrona, Göteborg och Stockholm.

De 42 skotten är det högsta antalet som kan skjutas, en mängd reserverad för »den förstfödde till statschef eller tronföljare«. Den här gången för kronprinsessan Victorias första barn.

Saluterna är hårt reglerade och inget man tar lätt på inom försvaret. Formerna finns angivna i »Instruktion för Försvarsmakten, ceremonier; Cerl FM 2010«). Övriga födslar inom hovet ger, enligt samma bestämmelser, bara 21 skott.

Det var till Cerl FM 2010 som hovets informationsavdelning hänvisade när man den 17 februari gick ut med ett pressmeddelande om allt som skulle hända efter den kungliga nedkomsten. Saluteringen var en av fyra punkter i meddelandet.

Bland andra saker som flaggades för fanns en konselj med regeringen som kungen kallade till efter födseln, tacksägelsegudstjänsten Te Deum samt den så kallade vittnesbekräftelsen. Det sistnämnda är, enligt pressmeddelandet, »ett dokument med underskrifter och sigill« av fyra vittnen, talmannen Per Westerberg, statsminister Fredrik Reinfeldt, riksmarskalk Svante Lindqvist samt överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister.

Fredrik Reinfeldt var milt syrlig i sina kommentarer till Aftonbladet när programmet presenterades i februari.

– Tanken är väl att en tid efter födseln så ska jag, tillsammans med några andra, titta på barnet, sa statsministern.

Men var fanns ett sigill? För Aftonbladet berättade Reinfeldt att hans stab hade fått gå på jakt efter ett sigill i statsrådsberedningens lokaler.

– Jag har snart varit på den här posten i uppåt sex år och jag har aldrig använt det förrän nu.

Reinfeldts osäkerhet var inte konstig. Till skillnad från Försvarsmaktens saluter är vittnesbekräftelsen inte reglerad i någon lag. Faktiskt inte reglerad någonstans alls.

– Vittnesbekräftelsen är en del av det kungliga kulturarvet, som är en mer än 1000-årig tradition och som är ett av våra uppdrag att förvalta, säger Bertil Ternert, hovets informationschef.

Vem som definierar vad som är det kungliga kulturarvet är, enligt Bertil Ternert, en kontinuerlig tolkning av de personer som jobbar i kungahuset och »i slutänden kungen själv«.

Just vittnesbekräftelsen är en kunglig tradition som går tillbaka ända till 1500-talet. Då lär det också ha varit astrologer med i skaran av vittnen.

Formellt sett är det alltså kungen som ber statsministern att delta i ceremonin med vittnesbekräftelse. Detsamma gäller talmannen, som ju också är inbjuden. Om vi hade en statsminister som av någon anledning ogillade hovet eller kungafamiljen skulle han eller hon alltså kunna neka till att ställa upp på ceremonin.

Just vittnesbekräftelsen illustrerar tydligt det i princip laglösa land som Sveriges nästa tronarvinge nu föds in i.

Visserligen är just en ny tronföljare en av få aspekter av kungahuset som faktiskt berörs i den svenska grundlagen. Formuleringarna i successionsordningen är dessutom de enda som beskriver andra medlemmar av kungahuset än statschefen själv– kungen.

Men svensk lag innehåller i övrigt ytterst lite om kungahusets uppgifter. I grundlagen finns egentligen bara tre krav. Att varje höst öppna riksdagen, att vid regeringsskifte, så kallad konselj, formellt informeras om vem som nu styr landet samt att sitta ordförande vid möten i utrikesnämnden.

Utöver det finns en allmän formulering i regeringsformen att statschefen »hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap«. När och hur detta ska ske står ingenting om. Därutöver finns ett par mindre krav av kuriosakaraktär, som att regeringen ska godkänna vem prins och prinsessa »må« gifta sig med.

Även själva hovet – organisationen kring kungen – är en juridiskt odeifinierad företeelse. Hovet som företeelse berörs inte alls i grundlagen. En juridikforskare som Fokus talade med i samband med ett tidigare reportage beskrev det som »en egen sfär som kungen har för sig själv«.

Denna juridiska innehållslöshet är inte främst resultatet av kungens egen önskan, utan politikers verk.

När partierna senast gjorde en större revidering av kungahusets roll i grundlagen, i den så kallade Torekovsuppgörelsen i början av 1970-talet, handlade det mycket lite om att formulera en helt ny lagtext. I stället gjorde man förändringarna nästan uteslutande genom att plocka bort formuleringar från den tidigare grundlagen från 1809. Det var denna avlövning som fick den dåvarande statsministern Olof Palme att förkunna att det av kungamakten bara blev »en plym kvar, en dekoration«.

Det var för nära 40 år sedan.

Men även dagens politiker har hållit sina fingrar borta från den heta konstitutionella potatis som kungen utgör.

I grundlagsutredningen för några år sedan hade partierna en chans att mer tydligt specificera hovets tillvaro. Men där var direktiven tydliga: ändra inte de grundläggande principerna för statsskicket eller »förhållandet att Sverige är en monarki«. Vilket tolkades som att utredningen knappt fick ändra någonting alls.

Den oviljan är i princip intakt än i dag.

I den enkät som Fokus har låtit göra med riksdagens åtta partier är det bara väns­terpartiet, som ju kräver republik, som inte tycker att dagens svenska grundlag är optimal vad gäller statschefens roll. Även partier som är kritiska till monarkin, som miljöpartiet och socialdemokraterna, ser inget behov av reformer.

– Vi har kommit fram till att den kompromiss som gäller i dag är den bästa, säger till exempel Sven-Erik Österberg, socialdemokrat och vice ordförande i konstitutionsutskottet.

– Man kan inte ha en mer detaljrik styrning av statschefen.

Så långt i dag. Victoria vet nog alltså var hon har lagen och politikerna när hon till slut får bestiga tronen. Men hur ser det ut för hennes efterföljande?

Även de politiska partierna tror på status quo. De i Fokus enkät som vågar säga hur det kan se ut om ett halvsekel, då nästa tronföljare statistiskt sett borde tillträda, tror inte på någon större förändring av grundlagen till dess.

Miljöpartiets Peter Eriksson säger dock att han tror Sverige vid den tiden inte längre är en monarki.

– Grundtipset är att vi inte har monarkin kvar om 50 år för att många tycker att det är en förlegad institution, säger Eriksson, som dock tror att Victoria har chanser att bli en populär monark.

Helt passiva gentemot familjen Bernadotte har dock politikerna inte förhållit sig. Ett par försök till näpsningar har noterats genom åren.

Ett som lyckades var ju införandet av kvinnlig tronföljd. Det första förslaget presenterades faktiskt några månader före Victorias födsel. Själva lagstiftningen trädde dock inte i kraft förrän 1 januari 1980, vilket innebar att Carl-Philip hann vara kronprins i åtta månader. Saluten efter Victorias födsel hade följaktligen bara skjutits med 21 skott. Hon var ju då inte tronarvinge.

Kung Carl XVI Gustaf har senare beklagat beslutet att ändra lagen om tronföljden.

– Jag tycker det är enkelt. En grundlag som arbetar retrospektivt, det är lustigt, sa kungen i SVT:s »Rapport« 2003.

Ett annat förändringsförsök skedde inom religionsfrågan. Grundlagen kräver ju både vilken religion kungen ska ha och vilken kyrka han eller hon ska tillhöra. Som det står i successionsordningens fjärde paragraf:

»… Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.«

Enklare uttryckt: en svensk statschef måste vara medlem i Svenska kyrkan. Skrivningen designades en gång för den franska katoliken Jean-Baptiste Bernadotte. Det etablissemang som utsåg fursten av Ponte Corvo till svensk tronpretendent var orolig för att få in katoliker i Sverige och tvingade Bernadotten att konvertera när han kom hit.

I början av 1990-talet började ett arbete med att skilja Svenska kyrkan från staten. I samma veva planerades att slopa religionsskrivningen i grundlagen. Det skulle innebära att Victoria, som första svenska regent, skulle kunna välja sin egen tro, sin egen kyrka. Men även här hade kungen en avvikande uppfattning. Och denna gång, vilket avslöjades i fjol av kvällstidningen GT, kröntes hans intervention med framgång.

Kyrkoberedningen hade ett färdigt förlag om slopandet av kravet på statschefens rena evangeliska lära.

– Men på något lustigt sätt gick kungen in. Det märkliga var att riksdagen inte ville eller vågade säga emot, sa dåvarande ärkebiskopen KG Hammar till GT.

– Kungaparet var orolig för vad som skulle kunna hände om Victoria gifte sig med en katolik, sa juristen Carl-Axel Petri, den som ledde utredningen, i samma artikel.

Förslaget föll på hälleberget. Och även kronprinsessans barn förlorade då möjligheten att välja sin religiösa tillhörighet. Åtminstone om den nya tronarvingen vill förbli just det.

Det område där politikerna på senare år haft mest synpunkter gäller apanaget – den halva av det årliga bidraget som regeringen ger hovet som går till kungafamiljen och riksmarskalksämbetet.

Så sent som i höstas beslutade riksdagen att den ville veta mer om hur kungen och hovet använder pengarna. Konstitutionsutskottet körde då över regeringen och biföll två socialdemokratiska motioner om ökad insyn i den så kallade hovstatens verksamhet – den delen som finansieras av apanaget.

Apanaget finns för övrigt inte heller i någon lag. Att pengarna betalas ut beror på ett över 200 år gammalt avtal. 1809-10 lämnade kung Karl XIII över ett antal slott och gårdar till staten, och lovades i gengäld ett årligt penningbelopp för »hovhållningen«.

Kungahuset får i år totalt 123,5 miljoner kronor. Drygt hälften går till den så kallade slottsstaten – som sköter förvaltningen av de kungliga slotten. Enligt ett gammalt avtal får Riksrevisionen granska slottsstatens användning av bidragen. Den andra hälften är apanaget. Eftersom hovet inte ses som någon myndighet, och därigenom inte innefattas av offentlighetsprincipen, kämpar kungen och hans medarbetare med näbbar och klor för att slippa detaljgranskning av denna del.

Flera försök har gjorts. År 1995 ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen göra också riksmarskalkämbetet, kungafamiljens administrativa ledning, till föremål för Riksrevisionens granskning. Efter förhandlingar enades man året därpå om ett avtal, där förslaget skrotades men kungahuset tog på sig att varje år släppa en årsredovisning över också hovstatens verksamhet. År 2005 gjordes ytterligare en justering i avtalet som gav ytterligare lite mer offentlighet.

Nu är det alltså dags igen. Efter KU-beslutet i höstas gör regeringskansliet en ny översyn. Var den ska landa är oklart. Alliansregeringen själv ville ju som sagt inte ens ha den.

Frånvaron av insyn och tydliga regler i lag betyder dock inte att den nya arvtagaren hamnar i något slags ouppstyrd hippietillvaro. Som visades i inledningen är det svenska kungahuset ett härke av traditioner, praxis och osynliga regler. Regler som nästan uteslutande tolkas och beslutas av kungen själv.

Utöver det finns den mystiska hovstadgan – hovets hemliga lag som styr hur kungahuset ska organiseras, vilka positioner som ska tillsättas. Även den är hemlig. »Ett internt styrdokument«, som Annika Sönnerberg, biträdande informationschef på hovet, skriver i ett mejl.

Men som Fokus har visat har statschefen en närmast despotlik makt över dessa regler. Vår nuvarande regent har – trots sitt valspråk »för Sverige i tiden« – visat sig ytterst ovillig att ändra på någonting. Det innebär samtidigt att Victoria, när hon tillträder, kan göra som hon vill för sig själv och sina egna efterföljande.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

  • Johan skriver:

    Varför blev det inte en ”hen”?
    Hen´s majestät hade varit det mest PK i landet bortom verkligheten…

  • Hans Holfve skriver:

    Om alternativet är Fredrik Reinfeldt – som president – föredrar jag Carl Gustaf och om några år Victoria.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*