volvon-grsmattan

Tack för de dåliga tiderna

Glöm Grekland och eurokris. För de svenska hushållen blir det mer pengar i plånboken när ekonomin vänder nedåt.

Familjen Johansson i Leksand är som familjer i Sverige är mest. Maria, 42 år, jobbar i vården. Hennes make Mikael är två år äldre, lite rund om magen och sysselsatt i tillverkningsindustrin. Båda jobbar heltid. Båda gick ut i arbetslivet ­direkt efter gymnasiet.

De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

  • Karl skriver:

    Det står här i artikeln att hushållens skulder har ökat med 3 323 procent på 40 år. Vidare att den genomsnittliga svenska familjen – familjen Johansson – kan sova gott och se fram emot nyvunna pengar.

    Hur går det här i hop? Om man har mer lån än tillgångar och inkomster, borde inte det betyda att man är ekonomiskt ostabil så att säga. Kanhända får man lägre utgifter till följd av sänkt bolåneränta … Men det större perspektivet då?

    Ekonomisk kris i Europa, som de flesta tror kommer sprida sig och möjligen resultera i global depression. Depressioner kan leda till krig … Och familjen Johansson ligger och drömmer. Om sin privatekonomi. Självklart! Man är inte mer än människa.

    Men å andra sidan den sakta men säkert tilltagande medvenheten om att både jag själv och familjen Johansson – allt och alla – är delar av en tät, tät kedja av orsak och verkan. Oro över tomma plånböcker skulle rent hypotetiskt kunna bytas ut mot annan kaske mer påtaglig, nykter, ja existensiell oro där ordet ”privatekonomi” först stavas ”överlevnad”. Men perspektivet förnyas och stavningen revideras till ”ömsesidig hänsyn”. Och familjen Johansson har, trots allt, bara gott att se fram emot!

  • Per skriver:

    Om det inte var för peak oil så skulle jag tro på denna beskrivning.

    BMP / capita är det som är intressant så ta alltid med befolkningsökning när ni skriver om BMP tillväxt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*