LUN_kar-Erik

»Jag vet hur politiker tänker«

Nya fotbollsordföranden och gråsossen Karl-Erik ­Nilsson förstår dem som har kritiserat valet av honom.

Karl-Erik Nilsson behöver inte fråga sig fram på Park Inn i Solna centrum. Ett par välriktade långbollar från Svenska Fotbollförbundets kansli på Råsunda är det här Nilsson checkar in när det är dags för uppdrag i fotbollens tjänst.

Och hotellnätterna kommer att bli ännu fler framöver.

– Jag kommer att arbeta heltid med det här nu, men vi kommer att bo kvar i Uddevalla där vi bor sedan några år. Jag kommer ju att resa runt en hel del, så någon flytt till Stockholm blir det inte.

När vi träffas är det en dryg vecka kvar till valet som ska göra honom till Sveriges kanske mäktigaste idrottsledare. »Jag ska bli vald först, årsmötet bestämmer«-citatet sitter där det ska, men samtidigt vet Karl-Erik Nilsson att han kommer att bli vald och att planen är att han ska sitta längre än bara till årsmötet 2013.

– Mandatet är på ett år, men jag kan tänka mig att valberedningen och de distrikt som stöttar mig vill se att jag sitter lite längre än så. Och det är jag beredd på.

Några 21 år med ordförandeklubban i hand, som företrädaren Lars-Åke Lagrell, blir det dock inte, det slår den 54-årige före detta elitdomaren fast med ett skratt. Om mediernas tidiga spekulationer hade stämt hade det inte ens blivit ett år. Lars-Christer Olsson, före detta direktör för det europeiska fotbollsförbundet UEFA, pekades ut som Lagrells kronprins. När valberedningen föreslog Nilsson drog Olsson tillbaka sin kandidatur och ifrågasatte valprocessen. Han fick snart sällskap i kritiken av debattörer, både i och utanför förbundet, som kallat vägen fram till valet av Nilsson för odemokratisk.

– Vi har redan bestämt att vi ska tillsätta en grupp som ska se över hur våra val genomförs, men jag känner inte igen mig i beskrivningen att det här skulle ha varit en odemokratisk process. Redan i oktober 2010 hade valberedningen tagit fram både kriterier och fyra namn på kandidater, och vi var alla rätt välkända inom fotbollen.

– Jag kan förstå om några av mina motkandidater är besvikna över att vissa distrikt bestämde sig väldigt tidigt, men så kan det vara i sådana här organisationer.

Svenska Fotbollförbundet liknas ibland vid det socialdemokratiska partiet; en bred folkrörelse, distrikt med olika agendor, dolda maktkamper och en vilja att utåt alltid uppträda som den enade »familjen«. Vad passar då bättre än att en socialdemokratisk politiker ska leda det?

Nilsson erkänner att hans bakgrund som politiker är meriterande – »jag vet hur politiker tänker och vad de brottas med för problem« – men värjer sig för beskrivningen att han själv skulle vara en. Han har inte arbetat med det han är utbildad till (mellan-stadielärare) på många år, men född in i partiet är han inte.

– Det var fotbollen som ledde mig in i politiken, inte tvärtom. Jag var en ung och aktiv ordförande i Lindås BK i Emmaboda som väl irriterade alla politiker i fritidsnämnden. Så till slut fick jag en förfrågan om att engagera mig politiskt och 1985 hamnade jag på fullmäktigelistan i Emmaboda. Då gick jag så klart med i partiet. Jag var 28 år.

År 2006 tackade han för sig efter elva år, som Emmabodas starke man – »egentligen skulle jag ha slutat 2002, men då fick vi 56,8 procent av rösterna och då gick det inte att hoppa av« – och han har sedan dess bland annat arbetat som konsult inom -ledarskapsutveckling och varit ordförande för organisationen Hela Sverige ska leva. Den demografiska utvecklingen engagerar honom även på ett fotbollsmässigt plan, eftersom den hotar de små föreningarnas överlevnad och gör det svårt för storstadsföreningarna att ta emot alla som vill sparka boll. Allt och alla ska nämligen samsas i det förbund Nilsson ska leda. Storstad och landsbygd, elit och bredd, unga och gamla, små föreningar beroende av eldsjälar och föreningar som är bolagshybrider.

– Det går visst att hålla ihop, det är det som är fotbollens styrka. Vi blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten tack vare vår storlek och vår breda verksamhet.

Mer än en fråga som väcker uppmärksamhet i medierna tycks vara »inte så stor inom förbundet« eller »inte så viktig för de flesta av våra föreningar«, men att fotbollen står inför stora utmaningar sticker Nilsson inte under stol med. När sportsidorna domineras av rapporter om alltför dyra arenabyggen och supporterbråk blir det ändå en fråga för förbundet.

– Elitfotbollen är bara spetsen på ett isberg, men när det blir bråk i någon form skadar det fotbollens image. De allsvenska lagen och deras supportrar betyder mycket för hela rörelsen.

Så varför vill du leda förbundet?

– Ja, du … Det är ju inte så att man bara vaknar upp en dag och plötsligt säger »jag vill bli ordförande i Sveriges största idrottsförbund«. Men när man varit med ett tag, och andra visar förtroendet för en, då blir man taggad. Sedan gäller det att hitta sin egen profil. Jag är ingen ny Lars-Åke Lagrell och kommer aldrig att bli det heller, säger Nilsson och tillägger med ett skratt:

– Men jag pratar småländska och har ett dubbelnamn, så helt nytt blir det inte.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*