Släng dig i väggen, Wahlgren!

Text:

Minns ni tigermamman? Hon med de minst sagt strikta och ibland hårresande uppfostringsmetoderna?

Amy Chua, juridikprofessor vid Yale, fick med sin bok »Battle Hymn of the Tiger Mother« (Penguin Press 2011) halva USA:s och resten av världens föräldrar att förfasas över den rätt brutala metod hon utsatte sina två döttrar för.

Nu har hon förmodligen mött sin överhen.

I aprilutgåvan av amerikanska Vouge avslöjar Dara-Lynn Weiss i detalj hur hon utan minsta tvekan varit satanisk i sin strävan av få dottern Bea, 7 år, 130 centimeter och 40 kilo, att gå ner i vikt. Weiss berättar att hon var som mest nöjd då hon lyckades skrämma dottern, antingen genom hot eller förbud. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kommentarerna röt till om allt från »själviska kvinna« till att Weiss nu »sett till att dottern med all säkerhet drabbas av ätstörningar«.

När bokförlaget Random House bara några dagar senare viftade med ett bokkontrakt med Dara-Lynn Weiss exploderade kritiken. »Skriv en artikel om hur elak du är som mamma, få uppmärksamhet i medierna och hatmejl så kan du räkna med ett lukrativt bokkontrakt«, skrev Mary Elizabeth Williams på sajten Salon.

Amy Chua och Dara-Lynn Weiss får Anna Wahlgren att framstå som en riktig mjukismorsa. Och alla vi som praktiserade Wahlgrens femminutersmetod för att söva skrikande spädisar kan nu bli av med något av det gnagande dåliga samvetet.

1980-talet och Anna Wahlgrens predikningar om en (hand)fast hantering av barn i alla åldrar avlöstes av 2000-talets curlande, en mjukare uppfostringsstil. Ängsliga pappor och mammor slog dubbelknut på sig själva. Föräldraskapet liknade mest en gigantisk serviceinrättning vars enda syfte var att avkommorna inte skulle utsättas för minsta lilla trista gupp i livet. Som om detta inte räckte skulle vi dessutom ständigt »lyssna in«, »känna in« och »uppmuntra« barnet. Inte konstigt att det brann i huvudet på alla föräldrar som glömt vad ordet gränser en gång betydde.

Böcker som skulle stötta veliga föräldrar riktade in sig på att tala om de utmaningar som uppfostrandet innebar, hur man steg för steg skulle klara av dem. Och sen skulle allt bli bra.

Men nu verkar det som om vi tröttnat på att sopa banan och vara inkännande. Skriker våra utmattade föräldrasjälar efter ordning och reda? Är vi utmattade av allt snackande?

Kanske kom tigermammans bok som ett löfte om lättnad från curlingförälderns tyngda axlar, ett hopp om befrielse från allt genompsykologiserande mumbojumbo. För efter tigermamman har det skett en tydlig förändring, vittnar Alisa Schnaars, inköpare på bokhandelskedjan Barnes & Noble, för tidningen New York Times. Hon pratar om att dagens uppfostringsböcker – som »French Kids Eat Everything« och »Bringing Up Bébé« – nu aktuella på bästsäljarlistorna, innehåller element av »tuff kärlek« och att lära sig säga nej.

Men så finns det en alternativ tolkning av skiftet i uppfostringsideal mot en mer peka-med-hela-handen-metodik: det är bara en uppdaterad form av curlandet. På ett nytt och auktoritärt sätt curlar vi våra barn till samma succé. För det har hela tiden varit resultatet som är det viktiga.