Aktivism med för stora kläder

Occupy-rörelsen har fått bre ut sig över hela konsthallen Kunstwerkes bottenvåning. Graffitin, skräpigheten och betongkänslan har följt med proteströrelsen in i lokalerna på Institutet för modern konst, i stadsdelen Mitte i Berlin. Det är den sjunde Berlin-biennalen i ordningen och kuratorerna har fått 2,5 miljoner euro och två år på sig för att sammanställa det bästa inom internationell samtidskonst just nu.

Väggar och golv är täckta med politiska slagord. Urklippta bokstäver bildar texter, andra är sprejade med graffiti. Trådiga tyger med budskap är upphängda längs väggarna. De skriker: »Makten åt folket!«, »Är det normalt att titta på krig på tv och samtidigt äta popcorn?«, »Fråga inte vad du kan göra, gör vad du vill!« Citat av Marx, Keynes och Lincoln trängs med ett porträtt på Julian Assange. På ena vägen sitter en agenda för att förändra värden. En uppgift är tydligen att hacka sig in i rymdforskningslaboratorium. I mitten av salen står ockupanternas tält. En kille med ryggsäck ilar in genom öppningen.

Kan konst förändra världen? frågar sig årets chefskurator, den polske konstnären Artur Zmijewski, tillsammans med sina medarbetare under utställningens motto »Forget Fear«.

För mig blir svaret på deras fråga nej. Inte den här sortens konst i alla fall.

Visst kan man argumentera för att låta plakat, politiska statements och aktivism ta konstens plats, och se reaktionerna som en del av verket. Att vända på perspektiven. Att låta Occupy-demonstranterna fråga ut journalisterna på presskonferensen – i stället för tvärtom. Men tyvärr känns verken i den här kontexten mer som aktivism med för stora kläder. Det är för mycket naivitet, för många plattityder, och för få överraskningar. Och en total avsaknad av någon som helst självdistans eller humor.

Jämför med vår svenska politiska konstdebatt för tillfället. Det som Johan Wirfält, chefredaktör för Rodeo, beskriver som »årets största svenska konst-ögonblick«, medan andra kallar det årets mest osmakliga och rasistiska. Alltså »Tårtgate«.

Här kan vi prata om briljant konst som aktivism. I mina ögon är det inte Makode Lindes performance som är rasistiskt, inte heller spär den på koloniala fördomar. Den visar i stället upp samhället i all sin otillräcklighet.

Lindes nidbild av den afrikanska stympade kvinnan, omringad av flabbande kritvit högborgerlighet, synliggör vårt västerländska samhälle. Hans skrikande tårta innehåller konst och politik, satir och samhällskritik. Den upprör och berör.

Det gör däremot inte årets Berlinbiennal. Trots att den har föregåtts av en hel del upprörda diskussioner, bland annat kritiserades biennalen för att ha premierat politik i stället för konstnärlig kvalitet.

Jag skulle snarare säga att konsten helt saknas som ingrediens. För vad finns kvar om Marx-citaten och plakaten tas bort? En scrapbook utan text och bild. En biennal utan innehåll.

Berlinbiennalen pågår 27 april–1 juli på KW – Institutet för modern konst, i Berlin. Om man vill se konst som lyckas vara politisk, intelligent och humoristisk kan man i stället gå på den ungerska fotografen Boris Mikhailovs samlingsutställning »Time Is Out of Joint. Fotografien 1966–2011« som pågår till den 28/5 på Berlinische Galerie.