Drömmen om den röda stugan gav de tyska piratpartisterna framgång.

Det kallas för Bullerbü-syndromet, tyskarnas dröm om det perfekta Schweden. Det som får dem att köpa upp de svenska fritidshusen, resa på semester med Astrid Lindgrens böcker som guide och plantera älgar i tyska skogar.

Syndromet formulerades för fem år sedan av den förre chefen för Goethe-institutet i Stockholm, Berthold Franke, som menade att Sverigeromantiserandet egentligen inte handlar om exotism. Länderna är för lika för det. Drömmen om Sverige är drömmen om det Tyskland skulle ha varit. Borde ha varit. Om de inte hade röstat fram Hitler.

I helgen fick tyska piratpartiet 7,5 procent av rösterna i Nordrhein-Westfalen och tillträde till sitt fjärde delstatsparlament. Experter har förklarat framgångarna med myndigheternas hårdare internetkontroll och vallöften som gratis kollektivtrafik.

Rätt analys borde vara Bullerbü-syndromet. De vill rösta som svenskarna.

Piratpartivågen, ja piratvågen också, föddes i Astrid Lindgren-land. Här har intresset visserligen dött, men tyskarnas bild av Sverige har aldrig byggt på realism. Och de beundrar oss så mycket att de gärna tar det vi inte längre vill ha. Dansbandet Thorleifs spelade till exempel in sina låtar på tyska när hemmapubliken svek.

Syndromet kan också spåras i det övriga valresultatet. Angela Merkels kristdemokrater rasade. Socialdemokraterna gick från 35 procent till 39 procent. Det blåser vänstervindar i Europa efter all åtstramningspolitik, säger experterna. Eller så har Bullerbütyskarna bara importerat Löfveneffekten.