LUNadelsköld

»Vi måste ta humor mer på allvar«

Komikern och teknikbloggaren Karin Adelsköld har krigat mot allt och alla i över 30 år.

Hon sitter på ett tåg från Lund till Kisa i skarven mellan Småland och Östergötland. Det är tidigt 90-tal och det är fem år sedan Karin Adelsköld och de andra klasskamraterna gick ut nian. Karin har förberett sig väl, hon ska visa dem. I högstadiet blev hon mycket retad, bland annat för sitt utseende, mycket beroende på hennes gröna vågen-föräldrars klädsmak. Men hon fick också höra om och om igen att hon var så ful, så inför resan har hon gått till frisören, köpt nya kläder och övat in exakt vad hon ska säga: »Ja, nu läser jag kulturvetarlinjen i Lund och har varit i USA och har börjat frilansa på radion, på P3.«

Klassåterträffen är på värdshuset i Kisa och de »bråkiga« killarna är packade redan klockan sex på kvällen. Där inne kommer det tuffa tjejgänget fram: »Gud, kommer du. Bor inte du i Lund? Har du åkt tåg själv ända från Lund till Kisa?«

– Om de blev så imponerade av att jag åker tåg ensam så ... De var kvar i Kisa och på en nivå som jag absolut inte föraktar. Det är fantastiskt att man kan nöja sig och tycka att det är bra på den lilla orten. Men att de inte förstod mig är inte så konstigt. Sedan dess har jag aldrig tänkt att jag ska visa dem. Vi var från två olika planeter, säger Karin Adelsköld nu, en solig vårdag 2012.

Hennes vapen mot elaka kommentarer i skolan var humorn, att alltid kontra och sedan gick hon hem och grät utan att visa sina tårar. Nu, långt senare, ångrar hon den taktiken. Men hennes sätt att hantera sin situation då är helt logisk med tanke på den kreativa kraft Karin Adelsköld är i dag.

Förra året blev hon utsedd till årets kvinnliga komiker på Stand up-galan på Södra Teatern i Stockholm. Hon bloggar om teknik på lillagumman.se, gör kändis-intervjuer för »Top Gear«, hoppar in som programledare på »Go kväll« i tv och kallar sig själv för kommunikatör.

Sommaren 2008 var Karin Adelskölds liv i gungning, eller i alla fall förhållandet. Och radiofrilansandet var inte särskilt trygghetsskapande. En paus, något annat, behövdes. En akvarellkurs kanske? Nej, kursen var fullbelagd. Men Fridhems folkhögskola i Svalöv i Skåne, hade en -introduktionskurs i ståupp och Karin åkte dit, kom sedan tvåa i en nybörjartävling och hennes ackumulerade ilska över allting, inte minst över hur det är att vara småbarnsförälder, blev till ett humor-vapen och en dörröppnare på en och samma gång.

Den tuffa uppväxten har förstås satt spår. Hon beskriver det som att hon har fört ett osynligt krig mot allt och alla i 30 år. Hon har haft svårt att lita på folk, har hållit en tydlig distans och har kört sitt eget, ibland självdestruktiva, race. Karin Adelsköld ler brett och säger att hon har gått i terapi och blivit gladare och snällare.

Nu har hon det hon kallar för sin första riktiga kärleksrelation, vid 38 års ålder. Plötsligt kan hon förstå att hennes pojkvän älskar henne och hon »kan vara liten och svag så att han ser det«, men tror inte att han ska lämna henne för det.

– Ståupperiet har blivit lyckat, nog för att jag gått igenom en sån kris. Den första lektionen beskrev jag mig själv som en bortkommen och tjock lantis. Läraren avbröt mig: »Du pratar stockholmska, du är inte tjock, du kan vara uppvuxen på landet, men du ger inte det intrycket. Du är inte bortkommen.« Stand up är så tydligt, det man utstrålar på scenen, det är man.

Adliga Karin Adelsköld (delar av sin annars hippiedoftande uppväxt tillbringade familjen på hennes farföräldrars herrgård) började med stand up och med att gå i terapi ungefär samtidigt. Att stå på scen ensam blev ett sätt att uttrycka sig på. Plötsligt kastade hon bort fasaden och den där bilden av den duktiga och starka flickan.

– Jag började skämta om mina allra största rädslor, om hur ful man kan vara, om mina fula tankar. Allt det där som inte är så charmigt att visa upp. Det var lite på vinst och förlust. Folk skrattade så de grät. Det blev förlösande för mig och de tyckte om mig ändå.

 

Hon pratar mycket om att vara äkta, att bjuda på sina skavanker, att folk inte vill se låtsasmänniskor. Hon kallar sig för ifrågasättare, en humorns »Plus«-Sverker. Ska det behöva vara så här? Samtidigt brinner hon mycket för folkbildning. Det visar sig i hennes syn på teknik och det kommer att märkas i den bok som kommer i slutet av sommaren,  »Våga stå upp – så blir du en roligare talare«.

– Genom att få andra att skratta kan du avdramatisera alla situationer och vi måste ta humor mer på allvar. Humor måste få vara med även i allvarliga sammanhang. Humor när den är som bäst fångar hur små vi alla är som människor. När vi skrattar tillsammans åt det, då kan man göra underverk.

Karin Adelsköld poängterar att det inte är en självhjälpsbok, att det är en lektion för den som vill som bli lite roligare när man talar.

– Det handlar om humor. Inte vitsar. Det skriver jag hela tiden. Att vitsa är egentligen att gömma sig bakom något men den humorn jag vill föra fram är att blotta sig för en annan människa.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*