Skuldknarkarna

År 1981 vann François Mitterand presidentvalet i Frankrike med löften om förstatliganden och offentliga utgiftsökningar. Partivännerna jublade, men statsskulden skenade och landet blev paria på finansmarknaden. Bara ett par år senare tvingades Mitterand till en total u-sväng.

François Hollande valdes häromveckan till president på ett 60-punktsprogram, där flera innebär ökade statsutgifter. I veckan presenterade han förslag till ett av dem: en ökning av pensionsåldern.

Hollande var en gång ung medarbetare i Mitterrands stab. Lärde han sig då ingenting? Jo, säger experterna. Han lär bara genomföra en handfull av punkterna. Pensionerna var bara en symbolfråga.

Denna symbol visar dock att den nya franske presidenten inte greppar det verkliga problemet. Frankrikes statsbudget väntas enligt EU-kommissionen i år visa ett underskott på 4,4 procent av BNP och 2013 på 4,2 procent. Täljaren – BNP – väntas under de åren öka med 0,5 och 1,3 procent.

Att ha underskott under nuvarande skuldkris är inte konstigt. Haken är historien. Frankrikes statsbudget har inte gått ihop ett enda år sedan 1974. Skuldsättningen i början av 1980-talet var faktiskt bara runt 20 procent av BNP. I dag är den 90 procent, på god väg mot 100.

Det verkliga problemet för Hollande är att han, samtidigt som han pratar tillväxt, undviker klarspråk om hur stater som Frankrike i grunden är felbyggda. Ett strutsbeteende som han delar med flera av sina kollegor i Europa och som har pågått i decennier.

I sin bok »Vinter i välfärdslandet« från 1984 illustrerade Elisabeth Langby, statsvetare vid Harvarduniversitetet, just denna felkonstruktion. Langby visade hur nationer som bygger välfärdsstater osvikligt hamnar i kronisk överkonsumtion. Offentliga utgifter permanentas och nya löften läggs på de gamla för att politiker ska vinna nya val.

För att finansiera underskotten lånar staten och hamnar för eller senare i en skuldkris där låneräntorna accelererar budgetunderskottet ytterligare. Krisen ger då långt större besparingar än tidigare snålhet hade varit i närheten av.

Langbys exempel var Sverige. Mellan 1970 och 1987 gick svenska staten inte plus ett enda år. Efter två överhettade år 1988 och 1989 med överskott, hamnade vi i vår egen kris. Göran Persson beslutade, med sparkur och överskottsmål, att bryta med detta systemfel. Först 1998 gick Sverige på plus igen. Sedan dess har vi haft underskott 2003 och 2004 samt 2009 och 2010. Men plus de andra.

En statsskulds absoluta nivå är aldrig problemet. Tyskland har i dag en skuld på över 80 procent av BNP, men en budget i balans. Problemet är när skuldsättningen hela tiden ökar. Att bygga bort detta systemfel behöver inte vara höger- eller vänsterpolitik. Det handlar om politisk frihet och omsorg om framtida generationer.

Kroniska underskott innebär ju att staten underordnar sig finansmarknaden. Som Göran Persson en gång sa: »Den som är satt i skuld är inte fri.« Det är inte konstigt att svenska vänsterpartiet numera vill att Sverige inte ska ha en statsskuld.

Stadiga minus i statskassan innebär också att staten konstant lämpar över problem till framtida generationer. Därför är Hollandes sänkning av pensionsåldern, som både försämrar statsfinanserna och gynnar den nuvarande generationen, särskilt magstark. Den har heller ingen stimulerande effekt.

Lösningen på skuldkrisen i Europa är knappast enbart budgetbalans. Långsiktiga investeringsprogram borde för länge sedan ha kompletterat de ensidiga sparkraven.

Men det övergripande budskap som medborgarna på sikt förtjänar – och som inte får glömmas bort i dessa tider av »nykeynesianism« – är att staten för sin egen överlevnad förr eller senare måste sluta att skuldsätta deras barn.