Den enda bransch som vinner på fortsatt kontant­hantering är den kriminella.

När Panaxia gick i konkurs den 5 september upptäcktes att dagskassor för hundratals bensinmackar, livsmedelsaffärer och klädbutiker aldrig bokförts på deras konton. En halv miljard kronor var på vift och flera mindre näringsidkare tvingades lämna in egna konkursansökningar.

Panaxiakonkursen har kastat ljus på en dunkel del av svensk ekonomi. I ett land där kortbetalningarna bara växer har kontanter blivit »fulpengar« som ingen vill ta i.

Fortfarande görs ett av tre köp i Sverige med fysiska pengar. Och vid en närmare titt på statistiken är det mycket som talar för att de aldrig kommer att försvinna. För medan kortköpen vuxit i takt med Sveriges ekonomi, har antalet sedlar och mynt varit i stort sett konstant. Förra året fanns kontanter till ett värde av 99 miljarder kronor i omlopp i Sverige.

Det är kostsamma pengar. Under första halvåret i år inträffade 32 rån mot värdetransporter, jämfört med 17 motsvarande period förra året. Sammanlagt ligger antalet butiksrån numera på ungefär tusen om året, en brottslighet som knappt existerade för 40 år sedan.

Kontanterna smörjer även den ekonomiska och organiserade brottsligheten. De växlingskontor som tagit över en stor del av bankernas kontanthantering används inte sällan för att tvätta pengar. Redan 2008 utfärdade Finansinspektionen sitt högsta bötesbelopp till Forex för att de brustit i rutinerna för penningtvätt. Två år senare avslöjade SVT:s »Uppdrag granskning« att såväl Forex som kedjan Xchange utan frågor lämnade ut hundratusentals kronor i kontanter.

Samtidigt har landets handlare förvisats till tre privata värdetransportföretag. Någon insättningsgaranti – som på de vanliga bankerna – finns inte, och tillsynen över företagen är i stort sett obefintlig.

– Handlarna är väldigt sårbara. Och det är ett resultat av att varken banker eller Riksbanken vill ha någonting att göra med de läbbiga sedlarna, säger Dag Klackenberg, vd för Svensk Handel.

Efter Panaxiakonkursen har röster höjts för att Riksbanken och Finansinspektionen ska ta ett större ansvar för kretsloppet av kontanter. Men utvecklingen är snarare på väg åt andra hållet. Sedan några år betalar Riksbanken ut pengar i form av ränte­ersättningar till de privata depåer som finns över landet. Målet är att de ska köpa och sälja kontanter av varandra, i stället för att blanda in Riksbanken.

– Den som är bäst på att göra något ska göra det. Vårt enda mål är att kontantförsörjningen i samhället fungerar, säger Marianne Olsson, biträdande avdelningschef på Riksbanken.

Hon betonar att Riksbanken inte har något mål att minska antalet kontanter i ekonomin. Landets handlare å sin sida skulle gärna få bort så många som möjligt, men än så länge är det svårt. Värdet på den genomsnittliga kortbetalningen var 429 kronor 2010. Det är en liten minskning jämfört med 2001, då den genomsnittliga kortbetalningen låg på 648 kronor.

Trögheten består dels i att många konsumenter fortfarande föredrar att betala med sedlar, dels i att kortavgifterna är avskräckande för handlarna när det handlar om små summor.

Det finns ett beprövat grepp för att sparka i gång utvecklingen: att ta betalt av konsumenterna. I Norge minskade kontantanvändningen markant när en mindre avgift lades på uttag i bankomater. I USA är avgifterna legio, och banken JP Morgan Chase hade en tid en försöksavgift på fem dollar – alltså över trettio kronor – för uttag i delstaten Illinois.

I Sverige är frågan betydligt mer känslig. När dåvarande Föreningssparbanken för tolv år sedan luftade idén blev de i princip kölhalade i medierna.

Tills någon har löst knuten får vi leva med butiksrån, osäkra värdetransporter och goda villkor för organiserad brottslighet.

Vi betalar alltså redan för att använda kontanter. Det märks bara inte så tydligt.