»Dansmusiken brukar vara bedrövlig«

På måndag är det nobelfest. Ser du fram emot det?

– Ja, det gör jag. Det är min femtonde fest och det är roligare nu. Under tio år var jag inbjuden som fru till den ständige sekreteraren. Det var inte alltför roligt. Då satt jag vid honnörsbordet och eftersom jag kan språk fick jag ofta sitta bredvid någon ambassadör och det kunde vara segt och svårt att hålla i gång konversationen.

Vilken fest var bäst?

– Den första. Nytt och spännande och vi satt vid kulturbordet där det är en annan blandning av folk. Nu är vi tillbaka vid de borden igen – det är mycket roligare.

Hur är det generellt, har man trevligt?

– Alltså, man sitter väldigt länge så det beror mycket på sällskapet vid bordet. Maten brukar inte vara varm – men det är verkligen inte så att jag klagar, jag förstår förutsättningarna. En gång satt jag bredvid en naturvetare som kollat upp när de skulle fylla på glasen, så rätt vad det var tittade han på klockan, sken upp och utbrast »Skål!«. Inom någon minut kom de och fyllde på vin.

Vilka är kvällens höjdpunkter?

– Underhållningen brukar absolut vara något att se fram emot – den innebär en paus. Men det ska vara bra, hög kultur – det är det inte alltid. Sedan brukar inte dansen vara så rolig – bedrövlig musik med gammalt bäst-före-datum. Roligast är den nightcap som ett av lärosätena bjuder in till efteråt. Man kan säga att nobelmiddagen är förfest till efterfesten.

Det brukar vara osedvanligt mycket prat om damernas klänningar – vad är din feministiska analys av den saken?

– Ja, det går inte att säga så mycket om frackar. Man skulle kunna diskutera medaljer och ordnar. Min man har en skitsnygg medalj – Finlands vita ros. Sedan vore det kanske kul om en tjej kom i frack – men kanske inte om alla gjorde det. Jag brukar tänka att jag ska ha en bekväm klänning, inte alltför urringad. I år blir det en som jag köpt på rea i Helsingfors.