Anders Hellner

Det har gått 30 år sedan jag mötte Anders Hellner första gången. Det var i den italienska skidorten Bormio inom ramen för den internationella sammanslutning av skidälskande journalister som går under namnet Ski Club International des Journalistes, SCIJ.

Över ett glas diskuterade vi svenskars sociala tafatthet kontra amerikaners vänliga öppenhet och vana att snabbt lägga nya personers namn på minnet. Det är bara yta, brukar många invända. Vi enades om att vänlig ytlighet definitivt är att föredra framför dystra djupsinnigheter.

Anders Hellner kunde vara både ytlig och djupsinnig men aldrig dyster och aldrig tafatt i sociala sammanhang. Han spred trevnad omkring sig och var en given ledamot av lättsamt intellektuella sällskap såsom Wodehouseakademien, Sällskapet Idun och SCIJ, där han en tid var kapten för den svenska sektionen. Senare blev han i kraft av sin sociala kompetens, sin elegans och sitt förtroendeingivande sätt hela organisationens president, en uppgift vars representativa sida han skötte med bravur. Grövre uppgifter ombesörjdes av organisationens holländske generalsekreterare.

Som kapten för skidklubbens svenska del blev Hellner en gång uppringd av Robert Aschberg, då reporter på Expressen.

– Jag har hört att du är lagledare för det svenska SCIJ-laget, sa Aschberg.

– Kapten heter det, svarade Hellner med sedvanlig glimt i ögat. Han trodde att Aschberg ville bli medlem.

I själva verket jagade Aschberg stoff till en skandalartikel om dåvarande radiochefen Ove Joanson som också var medlem i organisationen. Hellner, till vars läggning inte hörde att misstänka andra för dolska motiv, svarade generöst och mångordigt på Aschbergs frågor och lade ut texten om hur allt var nästan gratis på SCIJ-mötena och annat som genast skulle vändas emot honom. Ett lättare scoop har sällan rotts hem.

Därpå ringde Aschberg mig och frågade om jag hade någon skidbild på Ove Joanson. En viss bild dök upp på näthinnan. Jag såg den i andanom täcka Expressens förstasida under rubriken »Radiochefen på mutresa« och svarade att nej, någon sådan bild hade jag inte.

Artikeln publicerades dagen därpå. Utan bilden men med Hellners autentiska replik »Kapten heter det«. Åt detta skrattade vi många gånger. Anders Hellner själv lika gott som andra.  Han var sån. Generös med sina misstag.

Han växte upp i Djursholm, tillbringade somrarna i Torekov där familjen var bördig, tog studenten, läste på college i USA, var reseledare i Italien och Österrike, blev far till två döttrar – dock aldrig pater familia utan evig ungkarl – var en tid korrespondent i Rom för flera svenska dagstidningar, blev utrikesredaktör på »Rapport«, ankarman på TV3, redaktör och programdirektör på Utrikespolitiska institutet, föredragshållare, intervjuare på Axess TV och utrikeskommentator.

I den rollen var han frekvent gäst i olika tv-soffor. Med sin ledigt eleganta uppenbarelse, sitt lättsamma sätt, sin snabbfotade formuleringsglädje, sin nyfikenhet, sin bildning och sin svaghet för att synas och vara igenkänd, var han klippt och skuren för tv.

På Hellners tjänsterum på Utrikespolitiska institutet hängde fotografier som föreställde honom själv i sällskap med flera av världens stora. Men Hellner inverterade perspektivet: påven, Gorbatjov, Nelson Mandela och Dalai lama hade fått träffa Anders Hellner. Han var fylld av den sortens humoristisk distans till sin fåfänga.

För några år sedan berättade han skrattande att en av hans döttrar, på frågan om sin pappas yrke, med referens till hans utrikeskommenterande i tv, svarat: »Min pappa är viktigpetter!«

Anders Hellner var mer känd för sin esprit än för sin obändiga energi. Han grävde inte djupt om han slapp. Men varje fest blev festligare och varje middag trevligare om han var med. Han hade den avundsvärda förmågan att få människor han konverserade att känna sig mer begåvade och intressanta än han själv, vilket de med få undantag inte var.

Anders Hellner var ett socialt geni. Han kunde nättopp locka charm ur ett vedträ.