Sparka oss i baken!

Text:

Under USA-valet i höstas var det många som undrade om en president kunde bli omvald med en arbetslöshet på nästan 8 procent. Tur då för Europa att vi inte har några presidentval. Arbetslösheten i eurozonen har nu nått 12 procent; inuti denna ohyggliga siffra döljer sig 25-procentsnivåer och värre i vissa länder. Bland ungdomar kan man dubbla siffran en gång till.

Och vad gör vi åt detta? Vi väntar. På att USA ska komma i gång igen, på att Kina och Indien och Brasilien ska återfå produktionstakten. När det rapporteras att Kinas industri ökar importen av råvaror och börjar fylla sina lager igen, då blixtrar det till, det varma ljuset längre fram i tunneln. Är det nu det händer? Är det nu vi blir räddade?

Det är patetiskt. Det är att vänta på kaninsläden i Hobbitfilmen. EU-projektet har efterhand lett till att tunga och svåra beslut ligger på en överstatlig nivå som ingen riktigt kan ta på. De nationella politikerna kan hela tiden skylla på EU när folket rasar – se Grekland, Spanien, Cypern. Samtidigt skyller EU-institutionerna som sådana gärna på de nationella ledarna när nya överenskommelser drar ut på tiden. Bara det att man måste använda ord som »EU-institutionerna« i en sådan här text säger något om den gråtunga begreppshimmel som lagt sig över vår världsdel. Förr i tiden var man för eller emot »regeringen«. Nu förväntas man ha en åsikt om »viktade kvoteringsregler« och »parlamentarisk transparens«. Och under tiden tuggar arbetslöshetens gissel sig glupskt vidare igenom ett allt skrynkligare samhällskontrakt.

Den enorma skillnaden mot USA är att det landet kan börja om på nytt, dra ett streck och ta nya tag. Så skedde när president Obama svors in för andra gången. »Vi är skapta för stunder som dessa«, sa han inför hundratusentals åhörare i Washington. Och valet innebar verkligen en förändring. Republikanerna tycks vara på väg att acceptera en rimlig immigrationsreform, den kanske enskilt viktigaste frågan för USA:s framtid. Vapenlagarna kan komma att skärpas. Presidenten har just lagt fram ett massivt budgetförslag som åtminstone några republikaner säger sig kunna leva med.

Sådana ögonblick – när en ledare har vänt sig till folket och sagt att det här vill jag göra, det där vill motståndaren och nu får ni tala om hur ni vill ha det – sådana ögonblick finns inte på europeisk nivå. Det kan tyckas som ren symbolik, men vad är politik om inte konsten att klä snåriga ekonomiska avvägningar i symboliskt laddade berättelser? Så andas och kämpar en demokrati. Så skriver en demokrati sin historia.

Detta har såklart inte helt undgått europeiska tjänstemän och politiker. Förslag har också framförts på att samordna valdagarna i Europas länder (med varandra, och med valet till EU-parlamentet). Men vad skulle det tjäna till? Säg att det hölls val i EU-länderna om två år. Utfallet skulle bli ett skifte från rött till blått i Frankrike, från blått till rött i Storbritannien, från Merkel med konstiga liberaler till Merkel med konstiga miljöpartister i Tyskland. Och? Är det någon som anar ett nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-och-tar-tag-i-den-här-skiten-ögonblick i det läget?

Nej, igångsparkandet av Europa måste ske på nationell nivå. Vi kan inte bara gå och vänta på att kinesiska fabriker, idealistiska Brysselpendlare och amerikanska konsumenter ska lösa problemen. Om det är detta Stefan Lövfen menar med en offensiv politik är det ett välkommet tillskott till diskussionerna i Sverige. Vi kan inte vänta längre på en alleuropeisk kraftsamling som aldrig kommer.

Text: