Blonda barn, andras ungar
En blond och blåögd liten flicka blev i förra veckan huvudperson i Europas alla medier. Hon hittades i ett romskt läger i Grekland, där hon levde med ett romskt par. Allt annat som sas om hennes öde var spekulation. Men bara det att en blond flicka hade levt som fattig rom, bland fattiga romer räckte till en gigantisk nyhet, oavbrutet rapporterad i SVT och alla andra stora svenska medier.
Nyheten blev så stor för att den ansågs strida mot naturens ordning. Den outtalade grunden för rapporteringen är att det är självklart att en blond och blåögd liten flicka ska växa upp i skinande trygghet och välbestånd. Det är så vår verklighetsuppfattning ser ut och av den följer också att det är naturligt att mörka barn växer upp i fattigdom och lidande. Om flickan hade liknat dem hon levde med skulle vi aldrig ha fått höra talas om henne. Det liv som i och med hennes blonda blåögdhet framställs som så hjärtskärande skulle då ha betraktats som fullt normalt.
Det blev ingen motsvarande internationell uppmärksamhet när det för tio år sedan avslöjades att 500 barn till albanska romer hade försvunnit från det barnhem där de placerats av grekiska myndigheter. Man antar i dag att de såldes för att prostitueras och plockas på organ, men det mesta är ännu oklart eftersom Grekland aldrig brydde sig om att utreda skandalen ordentligt. När det nu handlade om en blond flicka som levde med ett romskt par satte de grekiska myndigheterna genast in en stor utredning som utgick från att flickan var bortrövad. Den internationella uppmärksamheten blev direkt enorm, och dikterad av grekiska myndigheter.
På senare tid har begreppet »strukturell rasism« kritiserats av debattörer som menar att det är enskilda människor som bär upp rasismen snarare än samhället i stort. Fallet med den blonda flickan är ett pedagogiskt exempel på vad den svårfångade strukturella rasismen innebär – i vår gemensamma verklighetsuppfattning värderas till och med små barn efter färg.
Ett ljust litet barn har lika lite som ett mörkt litet barn kunnat påverka sina livsvillkor, men det är bara ett av dem som anses kunna höra hemma i ett fattigt romskt läger. De av oss som föds som ljusa skandinaver har inte gjort något för att förtjäna att slippa leva som utstötta, fattiga romer på Balkan. Men vi tar i allmänhet den lyckosamma slumpen för given, som en rättighet. Det är möjligt så länge de lidande romerna lever på behörigt avstånd.
När nu fattiga romer söker sig till Sverige för att tigga ihop sin brödföda blir mötet plågsamt. De stör vår självuppfattning. Det är svårt att ta in att vissa inte har något bättre val än att resa hundratals mil för att stå på knä och be om småslantar och att det bara är turen som håller oss på fötter. Då är det bekvämare att utgå från att tiggarna inte sitter på trottoarkanten på grund av sin fattigdom, utan för att kriminella romska ligor tvingar dem till det. Att det alltså i slutändan ändå är romer som bär skulden för lidandet på trottoarerna.
Uppfattningen om att tiggeriet, som ger så få slantar, typiskt sett skulle styras av organiserade brottssyndikat har ytterst svagt stöd och motsägs av dem som arbetar nära de romska tiggarna. Trots det ligger denna föreställning till grund för det föreslagna förbudet mot »organiserat tiggeri« som justitieminister Beatrice Ask försvarade på moderatstämman i förra veckan.
Det verkar troligare att kriminaliseringens syfte är att vi ska slippa se romernas lidande. När de försvinner från våra gator kan vi fortsätta inbilla oss att skillnaden mellan våra och deras livsvillkor är förtjänad. Fortsätta leva sorglöst i en värld där en tillvaro som anses fasansfull för ett ljust barn betraktas som normal för ett romskt.
Historien om flickan i Grekland har gått ut på att det oskyldiga blonda barnet måste räddas från romernas misär. De romska barnen kommer framöver i stället att få det ännu svårare i livet, på grund av ryktena om att romer rövar bort blonda barn. Det mest häpnadsväckande med veckans nyhet är inte hur den blottat rasismen, utan vår blindhet inför den. Om det är något historien borde handlat om så är det att vilket barn som helst hade kunnat födas i ett romskt läger och att den insikten borde styra vår syn på romer.
För övrigt är socialdemokraternas moralistiska väckarklocka, som särskilt ska hjälpa ungdomar upp på morgonen, oerhört provocerande. När Stefan Löfven var ung kunde man vara hur försovd, lat och hopplös som helst utan att riskera långvarig arbetslöshet.
