Bojan Westin Reuter

Text: Torbjörn Hallgren

Bild: Jarl Ekenryd/ TT (1951)

Den återkommande frasen »Barbro Pastorelli – min man är italienare« har etsat sig fast hos många av tv-serien »Rederiets« fans. Det var så Bojan Westin Reuter presenterade sig där, och det var också hennes första ord i mötet med karaktären Gustav som hon gifte sig med i tv-serien.

I livet utanför scenen gifte skådespelaren sig dock aldrig med någon italienare, men väl med en svensk fartygsarkitekt vid namn Terje Reuter, från den kända redarfamiljen. De gifte sig 1950 och Bojan Westin lade till namnet Reuter.

Hon föddes 1926 i Hälsingland, och drog till Stockholm som tonåring för skådespelarutbildning på Calle Flygares teaterskola. Den första film hon medverkade i, »Spökreportern«, hade urpremiär på Plaza och Astoria sommaren 1941, när hon var på väg att fylla femton år. Nästan samtidigt hade hennes nästa filmäventyr premiär: »Det sägs på stan«.

Hennes karriär gick vidare som uppläsare i radio, i Barbro Svinhufvuds barnprogram, där hon sexton år gammal läste sagor och pjäser. Just då var livet hektiskt, för samtidigt spelade hon barnteater på Sagoteatern kvällstid regisserad av ingen mindre än Ingmar Bergman, bland annat i »En midsommarnattsdröm« och »Sniggel snuggel/De tre dumheterna«. Förmiddagstimmarna gick till fler filminspelningar, och ledig tid ägnade hon sig åt studier.

Efter ett tag började hon jobba på Stora Teatern i Göteborg och spelade i flera uppsättningar.

Enligt Sydöstran deltog hennes man i byggandet av fartyget Andrea Doria i Italien, och Bojan Westin Reuter valde att följa med. Hon tog därmed en lång paus från film och teater, och följde i flera år med maken till olika arbetsplatser i Europa, som Italien, England och Frankrike – samt Mallorca, där paret drev hotellverksamhet.

Under femtio- och sextiotalet födde hon fyra barn, varav dottern Suzanne Reuter även hon blev skådespelare. I mitten av femtiotalet var Bojan Westin Reuter också anställd vid Östgötateatern, och det lär ha varit under ett inhopp vid Stora Teatern i Göteborg som dottern Suzanne, backstage, fick blodad tand för skådespeleri.

Bojan Westin Reuter var generös och varmhjärtad, det vittnar flera kolleger om. Under sin tid som hotellägare ställde hon upp för gästerna, som när svenska turister dök upp till hotellet och kunde önska sig speciell svensk kost som ärtsoppa – hon ställde sig i köket och lagade till den, för att de skulle känna sig hemma.

Men att stå i hotellköket, berättade hon för Sydöstran, var egentligen inget för henne. Detta trots att hon och hennes man hade hämtat en pizzaugn från Sverige och blev berömda för hur goda pizzor de kunde servera. Hon var en kulturmänniska, passade på att ta sånglektioner, och under sjuttiotalet sjöng hon på en nattklubb en natt i veckan.

Hon återvände till Sverige och Östgötateatern 1980, och var sedan Sverige trogen. Hon och hennes make gick skilda vägar 1988. Då hade hon även tagit upp sin filmkarriär, samt började få en ny typ av uppdrag genom att fler tv-serier började produceras i landet.

År 2004 flyttade hon till Blekinge där hennes son med flera barn bor. I blekingska Lyckeby hade hon ett eget gult tegelhus att rå om, med trädgård att påta i, nära till bad och den fina östkusten, och gott om svamp att plocka under hösten. Skådespeleriet kunde dock fortsätta. Dels ställde hon upp i kortfilmer av lokala filmare, dels kunde hon pendla upp till Stockholm för uppdrag. Sina sista år bodde dock i Stockholm igen.

Bojan Westin Reuter spelade med stora namn som Edvard Persson, Kjell Bergqvist och Suzanne Reuter, sin dotter. De två kom att spela i samma tv-serier, både »Rederiet« och »Reuter & Skoog«.

För svenska folket är hon kanske mest ihågkommen som »Rederiets« Barbro Pastorelli – som alltså sedan gifte sig med karaktären Gustav Sjögren, spelad av Bert-Åke Varg. Han minns sina scener med Bojan Westin Reuter så här: »Att spela mot henne var en dröm. Jag saknar de tillfällena. Dessutom var hon humoristisk och glad, sådan jag önskar att alla var.«