Värden enligt Sverker

Text:

Alla tjänstemän är inte jämlika. Minst jämlik är man inom Handelsbanksfären, för där har några tjänstemän utnämnt sig själva till ägartjänstemän som fritt kan disponera de andra tjänstemännens pengar. Och högst över alla tjänstemän svävar ordförande Mao, förlåt Sverker Martin-Löf.

Den senaste aktierockaden inom denna inte helt lättgenomträngliga sfär bär tydligt vittnesmål om denna hierarki. Handelsbankens Pensionskassa och Handelsbankens Pensionsstiftelse överlät helt plötsligt huvuddelen av sina röststarka aktier i investmentbolaget Industrivärden och hygienprodukt- och skogskombinatet SCA till Handelsbanken AB.  Någon motivering till dessa transaktioner på totalt 4,4 miljarder kronor från pensionsstiftelserna, vars uppdrag är att säkra de nuvarande och tidigare anställdas pensioner, eller från banken, vars bolagsordning eller affärsidé knappast omfattar den här typen av investeringar, har inte getts.

I stället har affären dikterats från Industrivärdens högste tjänsteman Anders Nyrén och bolagets ordförande Sverker Martin-Löf, som också är både ordförande respektive vice ordförande i Handelsbanken.

»Vi möblerar om inom ramen för existerande innehav i de olika juridiska enheterna. Vi anpassar oss till CRD IV [EU:s nya regler om hur många styrelseuppdrag styrelseledamöterna i en bank liksom bankens vd får ha]. Vi strävar efter att så långt det är möjligt fritt få disponera om vår egendom«, förklarade Anders Nyrén i en intervju i Dagens Industri.

Anders Nyréns nästa mening blir i detta sammanhang än mer orwellskt nyspråksmässig; »Det handlar om äganderätten.«

Hallå! Vems egendom och vems äganderätt?

Är det Handelsbankens nuvarande och blivande pensionärer? Eller är det de ledande tjänstemännen på Handelsbanken AB som numera har ett tydliggjort bestämmande inflytande i Industrivärden, förutom den indirekta kontroll de tidigare har haft genom sina närstående stiftelser, och även SCA? Eller är det Industrivärden som är den näst största enskilda ägaren i Handelsbanken med 10,30 procent av rösterna, vilket är 0,01 procent mindre än den största ägaren, vinstandelsstiftelsen Oktogonen, vars förmånstagare är de anställda på Handelsbanken?

I denna ägarsnurra finns även SCA och dess pensionsstiftelser med på ett hörn.

Man kan dra en parallell till när en bank gör en större transaktion med en kund så ska det framgå vem som är den faktiska ägaren av tillgångarna. Frågan är om Handelsbanken har lyckats reda ut det i det här fallet.

För detta korsägande, som förr var ännu vanligare bland de stora svenska börsbolagen, där bland annat Volvo och Skanska ägde sig själva och varandra genom investmentbolag som Custos och Protorp, är ett sätt för företagen att skapa rundgång av ägandet och därmed äganderätten.

Tidningen Affärsvärlden utnämnde i mitten av 90-talet Industrivärden till ett »naturreservat för industrialister«. Tjugo år senare kan man konstatera att bolaget även har fått status som kulturreservat och därmed kan jämställas med de sista kvarvarande fideikommisserna. Tillgångarna ska förvaltas och överlämnas till nästa generations högre tjänstemän i sfären.

Vill man se igenom dessa charader inklusive den senaste transaktionen handlar det om något så avancerat som »herre på täppan«. Genom att Handelsbanken skaffar sig ett formellt bestämmande inflytande i Industrivärden och SCA och räknas som en koncern så kan Anders Nyrén behålla sitt ordförandeskap i Sandvik och styrelseuppdrag i Volvo. Nestorn Sverker Martin-Löf är ett strå vassare och kan sitta kvar i Ericsson, SSAB och Skanska. Fredrik Lundberg, som är Industrivärdens störste ägare av kött och blod, petas ner ett pinnhål då han måste lämna styrelsen i Sandvik.