Att göra en Norén

Text:

Den 28 oktober 2008 gjorde Lars Norén följande lilla notering i sin sedermera publicerade dagbok, den andra i ordningen.

»Gav en intervju igår. Ja, Focus (sic!). Vad är det. Hon frågade mig om ›Anna Politkovskaja‹, varför jag skrev den. Varför skall jag anstränga mig att försöka besvara den frågan. Jag tror att det är en konservativ tidning.«

Sedan ber Norén en stilla bön om att få slippa prata med journalister.

Hon, det är jag. Alltså borde jag lämna vår tids mest hyllade dramatiker i fred. Det är bara det att det inte går. För här sitter jag med näsan djupt nere i Lars Noréns dramer, kortpjäser från de senaste femton åren som samlats i två tegelstenstjocka volymer – vilka ges ut lagom till hans 70-årsdag.

Han är en enastående dramatiker, den där Norén.

Det är nästan bara han och Kristina Lugn som kan få mig att skratta och gråta på samma gång. Åt samhällsbyggets och existensens drakoniska elände.

Men det där att han låtit hälsa att han är på gång med fler dagböcker. Sannolikt med en ny dos nesliga personpåhopp och fula nålstick på redan indignerade journalister. Det är precis vad kulturdebatten inte behöver.

Det vet nog alla som orkat delta i eller följa den senaste tidens meningsutbyten där formeln lyder att producera så mycket löst tyckande som möjligt på så kort tid som möjligt med så många idiotförklaringar som möjligt.

För det var länge sedan debattklimatet kändes lika sjangserat som just nu.

Förhoppningsvis peakade det i och med Jonas Thentes DN-artikel där han gav kulturvänstern skulden för näthatarnas hat och debattörer som replikerade på Thente gav honom skulden för ja … allt.

Varpå en förmäten men roande Thente avfärdade frontalattacken genom att inlemma den i sin egen plan. Allt som hittills hänt var det han tänkte skulle hända. »Jag har kunnat pricka av varje indignerat inlägg, varje självgod korkskalles ytligt kända moraliserande, varje tveksamt godkännande och varje raseriutbrott.«

En hommage till vår jubilerande dramatiker? Lars Norén behärskar hur som helst (den manliga) konsten att avsnoppa kritiker med att säga att de gått rakt in i de fållor han väntat sig.

Att kulturen reducerats till ett politiskt slagträ, det är problemet, sjukdomssymtomet, menar många. Delvis är det så. Men ett långt större hot är nog ändå detta: tvärsäkerheten. Att påstå sig sitta på sanningen. Som om Bertrand Russells gamla axiom, att felet med världen skulle vara att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka så fulla av tvivel, håller på att mutera till en monsterhybrid: Felet med världen är att de dumma och de kloka är så tvärsäkra på allting.

I programbladet till Dramatens uppsättning av Kristina Lugns pjäs »Hej, det är jag igen« ger hon sin syn på blomster. Snittblommor är mest till besvär. Det svåra i att få ner dem i soppåsen när de har dött.

Tänk, det är ju en fulländad metafor för kulturdebatten. Kort livstid. Liten avkastning. En jävla massa städjobb efteråt.

Gode Gud, låt debatten bli en yuccapalm.

I samband med Lars Noréns 70-årsdag den 9 maj utkommer volymerna »Terminal« och »Samhälle« på Albert Bonniers förlag. 

Läs mer:
Angrepp Noréns sämsta försvar