Upp till kamp. Prins Daniel vill starta en folkrörelse för att få upp antalet organdonationer.

Prins_Daniel

»Att ge en människa livet åter är det finaste man kan göra«

I fjol transplanterades totalt 749 organ i Sverige. Det är en siffra som borde vara betydligt högre, menar prins Daniel som fick en ny njure för fem år sedan.

Vilka tankar och känslor dök upp när du fick veta att du skulle behöva en ny njure?

– Jag fick den första indikationen när jag var femton år gammal – femton år och fylld av energi. Då hade jag inga symptom, jag kände mig frisk och fick av en händelse veta att en provtagning visat att min njurfunktion var dålig. Sen tog det tjugo år innan jag blev så pass sjuk att en transplantation blev aktuell. Då var jag 35 år och själva ingreppet planerades i ett års tid. Mot slutet, strax före transplantationen, fick jag genomgå dialys. Det var jobbigt men på ett sätt är jag glad över den erfarenheten, för det gav mig en insikt om hur jobbigt alla de människor som går i regelbunden dialys faktiskt har det.

Hur har din egen syn på donationer förändrats efter det du gått igenom?

– När man själv eller någon närstående går igenom det jag har gjort så kommer det förstås väldigt nära. När jag numera är ute på Huddinge sjukhus för att lämna prover så försöker jag alltid träffa några patienter. Det är så starkt att få möta personer som går igenom samma sak som en själv. Jag kommer aldrig att glömma mötet med den lilla flickan som fått en ny lever och nu fått livet åter, hur hon sprang omkring i sin gåstol och hur glad och tacksam hennes unga mamma var. För en tid sedan träffade jag en ung tjej i hissen som skulle gå igenom en njurtransplantation och som var orolig för ingreppet. Hon hade många funderingar och oroade sig bland annat för att hon skulle få ett fult ärr. Då kändes det bra att kunna lugna henne och berätta att ärret knappt syns. Att få ett nytt organ kan verkligen ge en sjuk person livet tillbaka.

Undersökningar visar att svenskarnas donationsvilja är stor. Ändå ligger vi långt ifrån täten när det kommer till att faktiskt donera organ. Varför är det så?

– Det är den fråga som alla vi som brinner för det här ämnet ställer oss. Jag tror att det behövs nya grepp. Jag har så oerhört positiva erfarenheter av den svenska sjukvården och de människor som jobbar där. De är omtänksamma och omhändertagande och vill inget hellre än att alla som är i behov av transplantation ska få hjälp. Men det krävs ett nytänkande. Se på Norge, där har man förstått att det här är ett samhällsproblem som kräver ett stort ansvar och åtgärder från samhällets sida. Vi kan inte ha det så här. Många hundra människor står i transplantationskö, många genomgår ett oerhört lidande och flera dör varje år i väntan på transplantation. Vi kan inte låta praktiska frågor och logistik hindra människor från att överleva och leva ett drägligt liv. Det handlar också om att de som vill donera organ måste få sin önskan tillgodosedd så långt det bara går. Det finns människor som deklarerat att de vill donera som i dag inte får möjlighet på grund av praktiska omständigheter. Det är helt enkelt inte okej. Vi måste göra allt vi kan för att respektera deras vilja.

Få svenskar har tagit aktiv ställning i donationsfrågan. Varför är vi så dåliga på att prata om det här livsviktiga ämnet? 

– Att prata om döden är avskräckande för många. Ofta är det inte förrän någon anhörig går bort eller blir sjuk som man kanske börjar prata om de här sakerna. Så fort det blir medieuppmärksamhet kring frågan ökar donationsviljan och anmälningarna till donationsregistret. Hemma i Ockelbo fanns det en man som gav ett organ till sitt barn i början av sextiotalet. Han jobbade med min pappa så för oss i familjen var donationer något vi pratade om tidigt. Den mannen, och alla andra organdonatorer, är hjältar i mina ögon. Att kunna ge en dödssjuk människa livet åter är nog det finaste man kan göra.

Vad vill du säga till Jenny Stensson och de andra hundratals människor som väntar på transplantation i Sverige i dag?

– Det är en fruktansvärd situation. Jag vet hur det är att vara njursjuk. Jag kan bara säga att jag vet hur jobbigt det är och jag önskar av hela mitt hjärta att de ska få den hjälp de behöver.

Vilket budskap vill du ge till svenska folket? 

– Jag vill säga att om du är beredd att ta emot organ till dig själv eller en anhörig så måste du också vara beredd att rädda en annan människas liv genom att donera. Det är så många människor som är svårt sjuka och behöver nya organ. Nu krävs det att vi tar ett gemensamt ansvar. I dag har 1,5 miljoner svenskar tagit ställning i donationsregistret. Jag tycker att den siffran åtminstone borde fördubblas. Tillsammans kan vi arbeta för en förändring och skapa bättre förutsättningar för att rädda liv. Nu kör vi.

Läs mer: 

I väntan på livet

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!

2 comments

  • mojgan kashi skriver:

    Att kunna få hälsan tillbaks gör inte bara den berörda människa glad , det ger glädje och liv till många runt om kring samtidigt som ger folk hopp att livet är värd och kämpa för, God välsigne alla !

  • […] Det här är ett utdrag från en artikel publicerad i ett nummer av Fokus. Text: Anna Ritter Foto: Johanna Henriksson, Fokus juni 13, 2014 nr 24 […]