Intervju

»Man får bara kritik«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2014-06-12

Bild: Mareike Timm

Den Jonas Eriksson man ser från läktaren och i tv, är tydlig. Bestämd. Han är extremt koncentrerad och har pondus. Någon som tror på sig själv. Han ser aldrig stressad ut, är alltid beredd att ta snacket med arga spelare och verkar göra det bra. Oavsett om de pratar samma språk eller inte. Han säljer helt enkelt in sin åsikt, sitt beslut.

Jonas Eriksson har alltid varit en säljare. Det började med jultidningar och fortsatte med att han var med och startade ett fotbollslag, IFK Bäcken. De fixade sponsorer och gjorde hushållsjobb. Klippte gräsmattor för tio kronor, tvättade bilar för femton. Han blev knattereporter på Barnjournalen i tv 1986-87 och fick lön, 90 kronor i veckan. »För att åka och träffa Johnny Ekström på Kamratgården.«

Senare frilansade han åt en av lokaltidningarna i uppväxtens Luleå, med ett tydligt mål; att komma in på Värnpliktsnytt. Snart började han tänka stort, sålde in jobb till många lokaltidningar på en gång, från exempelvis stora orienteringstävlingar.

– Men jag var nog bättre på affärsbiten än som journalist.

Det blev Värnpliktsnytt och flytt till Stockholm där han kunde kombinera jobb med att döma matcher, något han tyckte bättre och bättre om. Efter lumpen fick han jobb på Aftonbladet som redigerare och de sista månaderna var han redigeringschef på sportredaktionen. När det gick som bäst, när Aftonbladet gick om Expressen i oktober 1996, sa han upp sig och hamnade på ett produktionsbolag, OTW, där han reste runt och krängde tidningar i de forna öststaterna åt Marieberg/Bonnier. Genom sin kompis Peter Jihde fick han jobb på tv-rättighetsbolaget IEC in Sports som till slut såldes för 750 miljoner kronor 2007. Jonas Eriksson ägde då mellan 10 och 15 procent av företaget och blev mångmiljonär, han säger att han »har en liten pensionsförsäkring« och inte behöver oroa sig för att få pengarna att räcka till.

Han som alltid vill vara utvilad när det är dags för match, han som tränar stenhårt – har aldrig varit starkare och snabbare än nu – konstaterar att det är speciella män-niskor som blir fotbollsdomare. Det krävs något extra för att man som tretton-fjortonåring (som han var när han började) ska »vilja bestämma hur en fotbollsmatch ska spelas«.

– Det är ett intresse för att leda andra människor, men det finns olika sätt att bestämma på. Det militäriska har aldrig lockat mig. Det handlar om att ta ansvar.

Jonas Eriksson föreläser en del och besöker företag. Då brukar han lovorda fotbollsdomare som perfekta när det ska nyanställas.

– Då vet man att det är någon som vågar ta ansvar och ta beslut under pressade omständigheter och som får relativt lite betalt. Man får ingen positiv uppmärksamhet, bara kritik. Hur bra är de inte om de får komma till en arbetsplats där man kan sitta ner, diskutera och analysera och fundera över: Om jag gör så här, vad händer då?

Den här lunchen skrivs dagen efter Djurgården–IFK Göteborg i allsvenskan. En medioker match med mycket publik, arton tusen på läktarna, men få chanser, lite mod och väldigt många misslyckade passningar. En allsvensk match komplett med avbrott för pyrotekniska uppvisningar och ett i raseri kastat föremål som träffar Jonas Erikssons assisterande domare Daniel Wärnmark i bakhuvudet.

Teamet Jonas Eriksson, Daniel Wärnmark och Mathias Klasenius tillhör världens bästa domare. Under våren har de bland annat dömt en semifinal i Champions League och till skillnad från det svenska fotbollslandslaget finns de med i VM i Brasilien.

Vi ses i det Sigtuna som numera är hemma för Jonas Eriksson och hans familj. Han är nyfiken, allmänbildad och väldigt social. Ger ett mycket ostressat intryck och säger själv att han har ett bra minne. Han tycker om att ta beslut »på uppstuds«, oavsett om det handlar om ett val mellan plankstek och röding till lunch, eller om ett val mellan hörna och inspark. Han beskriver sig själv som en rastlös och anpassningsbar typ.

Jonas Eriksson får döma internationellt i fem år till och poängterar att han tycker att det är fantastiskt roligt, att han får kickar av dömandet fortfarande. Han märkte från början att han var mer fokuserad på matcherna än många av sina äldre kolleger och till skillnad från dem kunde han motivera och förklara sina domslut.

Saknar han inte affärerna då? Jo, han har kvar lite projekt som han »håller i gång« och nog finns kunskapen, intresset och fascinationen kvar.

– Jag kanske tycker att det är jättetråkigt att döma fotboll när jag kommer hem från VM i sommar. Jag kanske har en korsbandsskada som gör att jag får göra något annat. Men då skulle jag kunna sluta döma fotboll och vara nöjd. Jag har dömt ett EM, ett VM och Champions League. Bara två domare har dömt fler allsvenska matcher än jag. Jag skulle kunna göra något annat.