Hopplös vänster

Förra söndagen gick Sverige till valurnorna. Bland väljarna såg sig fler som vänster än som höger efter två val i rad av motsatt förhållande. Sedan 1991 har faktiskt andelen vänsterväljare bara varit större vid ett tidigare val. Och de klassiska vänsterfrågorna om skolan och sjukvården blev väljarnas viktigaste.

Så nog blåser det vänsterut i Sverige. Men vindarna verkar ha passerat socialdemokraterna och vänsterpartiet obemärkt förbi. Jo, Stefan Löfven har visserligen fått chansen att bilda en s-ledd regering. Men båda partierna fick knappt större stöd i detta riksdagsval än i det förra. Inte heller klarade feministiskt initiativ fyraprocentsspärren och miljöpartiet backade.

I stället var det sverigedemokraterna som stod för de stora valframgångarna. De mer än fördubblade sitt stöd och är nu tredje störst i riksdagen. Även om opinionsmätningarna hade varit tydliga kändes resultatet overkligt. Ett rasistiskt parti som riksdagens tredje största.

Under alliansens regeringsår har sverigedemokraterna gått från 2,9 till 12,9 procent av riksdagsrösterna. Uppgången är enorm och att högerpolitiken inte alls skulle ha krattat manegen för den vore naivt att tro, oavsett hur goda politikens avsikter har varit. Stabila statsfinanser råder nämligen i sig inte bot på människors otrygghet. I stället behöver de kunna få ett jobb och lita på att de klarar sig ekonomiskt även om de blir arbetslösa eller sjuka.

I alliansens arbetslinje ingick det emellertid att försvaga både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Att det skulle löna sig bättre att jobba betydde att det skulle vara tuffare att vara arbetslös eller sjuk.

Resultatet känner vi till vid det här laget. Över 400 000 personer är utan arbete samtidigt som värdet på arbets- löshetsförsäkringen har minskat mer i Sverige än någon annanstans i västvärlden. 86 000 personer har kastats ut ur sjukförsäkringen utan att vara friska och för de som är kvar är garantiersättningen knappt 9 000 kronor i månaden.

Skyddsnäten har åderlåtits och inkomsttryggheten är raderad för grupper som verkligen behöver den. Det är ingen slump att hälften av de arbetslösa och sjukskrivna uppgav att den egna ekonomin var av mycket stor betydelse för deras val av parti till riksdagen.

Men trots att detta är en stor väljargrupp som efterfrågar förändring och trots att både socialdemokraterna och vänsterpartiet har politik för att rusta upp socialförsäkringarna, blev frågan sekundär i valrörelsen. Om ens det.

Vänsterpartiet satsade allt på ett kort: att få bort vinstintresset i välfärden. Visserligen en fråga som många väljare sympatiserar med, men för den som oroar sig för att förlora jobbet eller för den utförsäkrade som knappt kan betala räkningarna, ligger vinsterna i välfärden långt ifrån den egna vardagens bekymmer.

Socialdemokraterna å sin sida talade till medelklassens växande oro för den fallande svenska skolan. De talade också om jobben, men utan att på ett lättfattligt sätt förklara hur fler skulle skapas. Och så fort de försökte närma sig ordet a-kassa ropade alliansen »bidragslinje«.

Möjligen hade Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt fått fler röster om de hade svarat upp bättre mot de stora otrygghetsfrågorna i människors vardag. Åtminstone hade de kunnat ingjuta ett visst hopp som hade försvårat för Jimmie Åkesson att profitera på människors växande oro.

För det är just den tilltagande utsattheten som är sverigedemokraternas grogrund. Det är ingen tillfällighet att över hälften av deras väljare säger att den egna ekonomin är en mycket viktig valfråga i kombination med att starka sd-fästen karaktäriseras av låga inkomster, hög arbetslöshet och höga ohälsotal.

Men sverigedemokraternas till synes enkla svar på svåra frågor kommer aldrig att vara annat än att dela upp oss i ett vi och ett dom. Det gör alla till förlorare.

Den kommande regeringen måste göra vad den kan för att dra undan mattan för rasismens landvinningar. Nyckeln finns i jämlikheten.