Elsa Marianne von Rosen

Text: Torbjörn Hallgren

När den tonåriga balettdansösen Elsa Marianne von Rosen gjorde några uppträdanden i Berlin la hon märke till ett udda inslag. En del människor hade gula stjärnor fastsydda på sina kläder. Det var hösten 1942, mitt under brinnande kriget. Vad hon då inte visste var att bärarna av de symbolerna skulle innebära mycket mer för hennes egen framtid än vad hon någonsin kunnat ana.

Hon föddes 1924. Hennes pappa Reinhold von Rosen ville bli konstnär. På Konstakademien i Stockholm träffade han konstmodellen Elisabeth Österyd, och de två gifte sig.

Elsa Marianne von Rosen växte upp på landet i Sörmland, i ena flygelbyggnaden av Åkerö slott i Södermanland. Som skolbarn flyttade hon dock med sin syster för att tillfälligt under ett år bo hos farföräldrarna på Östermalm, och gå i skola där. Under ett besök på en barnpjäs detta år dök en ballerina upp på scenen vilket gjorde stort intryck på henne. Samma år blev hon kortvarigt även balettelev hos en rysk balettpedagog, men flyttade tillbaka till sina föräldrar kort därefter.

Hennes karriär som en av Sveriges mest unika ballerinor och en ikon inom svensk dans började egentligen när hon som trettonåring flyttade tillbaka till Östermalm och sin farmor Elsa, som stöttade henne. Redan två år senare kunde hennes framsteg inom dansen skönjas, och hon blev omnämnd i bland annat Dagens Nyheter.

Hon tränade hårt. I sin självbiografi »Inte bara en dans på rosor« beskriver hon hur hon efter kritik för sin fothållning band en rem runt balettstången och »trädde in foten under remmen, tänjde och bände för att pressa fram vristerna«. Hon var noga med vilka som undervisade henne, och under ett engagemang i Köpenhamn lyckades hon bli privatundervisad av Det Kongelige Teaters balettchef Harald Lander. Det var även i Köpenhamn, 1943, som hon kom att träffa sitt livs kärlek – Allan Fridericia. Han var långt ifrån perfekt i hennes familjs ögon: jude, vänstervriden, utlänning och inte förmögen. Men han hade en brinnande passion för balett. Släkten, framför allt hennes pappa och farmor, var under många år emot att hon och Allan Fridericia var ett par.

De två gifte sig dock 1950 i Rådhuset i Köpenhamn, och familjen i Sverige mjuknade så småningom. Äktenskap och barn satte dock inte på något sätt käppar i hjulet för Elsa Marianne von Rosens karriär. Ofta bodde paret långa perioder ifrån varandra.

Men de jobbade även tillsammans, och hennes stora genombrott i »Fröken Julie« tillkom under ett möte mellan henne, Allan och Birgit Cullberg. I sin självbiografi påpekar Elsa Marianne von Rosen mycket noga att det just var Allan som kom med själva idén om att göra balett av August Strindbergs tragedi.

Karriären hade dessförinnan byggts upp bland annat på Oscarsteatern, genom turnerande balettgruppen Ballet Russe, i London och i Köpenhamn.

»Fröken Julie« sattes upp genom Riksteatern, och ledde till att Kungliga Operan satte upp den hösten 1950, med gästspel av Elsa Marianne von Rosen. Ett år senare blev hon anlitad som premiärdansös på Operan, vilket varade fram till 1959. Samtidigt skedde hennes koreografiska debut med Beethovens »Prometheus«.

Under hela sitt liv var hon gift med Allan Fridericia, och det gjorde att hon var lika hemma i Köpenhamn som i Stockholm. De två drog i gång projektet Skandinaviska Baletten, där Elsa Marianne von Rosen var koreograf. Skandinaviska Baletten var framgångsrik men kortlivad. Verksamheten lades ned när Riksteatern inte ville skjuta till mer pengar.

Elsa Marianne von Rosens karriär var däremot lång och makalös. Hon var noggrann och professionell, och studerade bland annat aporna på Köpenhamns zoo när hon skapade det egna verket »Apspel«, ett av många. Hon jobbade som balettchef för Stora Teatern i Göteborg på sjuttiotalet och för Malmöbaletten under åttiotalet.

Trots en blodpropp under en operation, då hon tappade förmågan att prata, var hon konstnärligt aktiv in i det sista – det syns inte minst på hennes medverkan i Maja Friis dokumentär »Ballerina« från 2012, byggd på von Rosens liv och kärlek till dansen.