Laggande lönsamhet

Text:

För en dryg vecka sedan gick en chockvåg genom den amerikanska it- och affärsvärlden. President Barack Obama förkunnade plötsligt att bredbandsservice skulle klassas som en »public utility«, en allmännytta i analogi med vatten- och elförsörjningen.

Obama vill ge tillsynsmyndigheten Federal Communications Commission, FCC, befogenheter att reglera bredbandstjänster för att just kunna genomdriva så kallad nätneutralitet. Detta efter att FCC:s egna försök att driva nätneutralitetsprincipen hittills har misslyckats.

»Nätneutralitet« eller »digital allemansrätt« handlar om makt. Makt över den nod där distributionen möter slutkunden, vilket gör det möjligt att ta ut »tull« av användare och leverantörer. Neutralitet i det här sammanhanget innebär att ingen aktör ska kunna betala för att få förtur eller exklusivitet i bredbandsnätet.

Diskussionen tog fart i våras när den amerikanska bredbandsjätten Comcast, som även lagt ett bud på konkurrenten Time Warner Cable, tecknade ett avtal med streamingtjänsteföretaget Netflix. I avtalet garanterar Comcast mot betalning att Netflix får den bandbredd, »gräddfil«, som tjänsten kräver för att slutkunden ska få en bra tjänst. I Sverige omfamnade Telia Soneras vd Johan Dennelind direkt denna »gräddfilstanke«. Det var inte konstigt. Telia Sonera, ihop med Comhem och EQT:s portföljbolag IP-Only, åtnjuter i praktiken samma monopolställning som de amerikanska bredbandsföretagen.

Comcastdebatten ledde fram till Obamas utspel, som naturligt nog fick omedelbara redaktioner. Såväl Comcasts vd Brian Roberts som teknikleverantören Ciscos boss, John Chambers, uttalade sig mot en ökad reglering och nätneutralitet,
vilket enligt bredbandsdirektörerna skulle föra utvecklingen bakåt och till och med hota hela branschen.

Operatörerna försvarar »gräddfilerna«, dels med principen om näringsfrihet, där ett företag ska få teckna de avtal det vill, och dels med ett ekonomiskt resonemang om att detta är en nödvändighet för att ha råd att investera för att bygga ut kapaciteten. Utan dessa ekonomiska incitament kommer internet att klogga igen när tjänster som Netflix och Youtube tar alltmer av den trots allt begränsade bandvidden. Detta, menar de, hotar den digitala utvecklingen och därmed den allmän-ekonomiska utvecklingen.

Förespråkarna av nätneutralitet köper inte de argumenten. De hävdar att bredbandsservice är ett »naturligt monopol«, att det är såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt olönsamt att bygga ut parallella nät. Detta ger operatörerna alltför stor makt över kunden.

Det är heller inte givet att operatörerna kommer att investera mer. De är vinst- och inte nyttomaximerande enheter. Ska de maximera vinsten så ska man inte maximera kapaciteten. Det motsatta, brist och flaskhalsar, gör att de kan differentiera priserna. Vissa aktörer är villiga betala ett mycket högt pris för att få en gräddfil, där även priset för bastjänster kan skruvas upp. Investera så lite som möjligt, blir parollen. Kapacitetsbrist ger möjlighet att skapa »egna« produkter, varmed de kan ta ut ett premiepris för något som de skulle ha svårt att sälja på ett »fritt« internet. Det är en utveckling som, hävdar kritikerna, hämmar den tekniska utvecklingen.

Båda sidor är överens om att investering och utbyggnad av bredbandskapacitet för en ökad digitalisering av samhället har mycket stora samhällsekonomiska förtjänster. Om Obama gör verklighet av regleringen, och operatörerna därmed fryser sina investeringar, kan det utgöra en möjlighet för samhället att kliva in och stå för denna utbyggnad. Kanske är det där den digitala infrastrukturen hör hemma, bland vägar och järnvägar. Något för ansvarige ministern Mehmet Kaplan att fundera på.