30 oktober strax utanför Monrovia. Sjukvårdare hämtar ett misstänkt ebolafall. Grannfrun ber för att mannen – som en vecka tidigare miste sin fru i ebolan – ska överleva.

ebola1

Slutstriden

Fotograf Christoffer Hjalmarsson reste till ebolans Liberia. Bland liktransporter och hjärtskärande människoöden hittade han också hoppet på ett plank i Monrovia.

Vid utgången på Läkare utan gränsers ebolacenter Elwa 3 i Monrovia, finns ett vitmålat plank. För två månader sedan var väggen nästan helt tom. Bara ett par enstaka handavtryck bröt av mot det vita. Nu är väggen full av rosa, röda, blå och gröna händer.

Tanken är att handavtrycken ska inge hopp, både hos vårdpersonal och sjuka. De som friskförklaras och kan lämna kliniken får nämligen doppa handflatan i färg och trycka den mot väggen. Som en påminnelse om att ebolan kan bekämpas.

Det är inte bara planket som ser annorlunda ut. Från slutet av sommaren fram till mitten av oktober var situationen i det närmaste kaotisk. Personalen jobbade i dubbla skift. Sängarna räckte inte till och man tvingades skicka hem sjuka människor. Först när någon blev frisk eller dog, fanns det plats för nya patienter. Ambulanserna körde i skytteltrafik men hann ändå inte hämta upp alla döda kroppar som låg på gatorna.

Men vardagen för vårdpersonalen i Liberia har förändrats radikalt de senaste veckorna. De flesta av ebolacentrets 250 sängplatser står nu tomma. När ambulanserna åkt iväg för att leta efter patienter, har de återvänt med bara ett eller ett par misstänkta fall. Samtidigt minskar andelen som testar positivt för ebola. Och den lokala vårdpersonalen, som arbetat dag ut och dag in sedan augusti på ebolacentret i huvudstaden Monrovia, kan passa på att ta lite semester.

ebola2

Föräldralös. Daniel Toe, 11 månader gammal, har blivit friskförklarad. Därmed får han likt alla andra som blivit friska från ebolan sätta sitt handavtryck på en vit vägg. Men i dagsläget vet ingen vem som ska ta hand om pojken. Hans mamma har dött i ebola och hans pappa vill inte ta emot honom.

Förändringen syns kanske ännu tydligare i statistiken. När det var som värst i Liberia insjuknade över 500 människor per dag. Den siffran har legat kring 50 sedan i mitten av oktober, enligt landets hälsomyndighet. På grund av det förbättrade läget meddelade nyligen Liberias president Ellen Johnson Sirleaf att hon inte planerar att förlänga det undantagstillstånd som infördes i augusti på grund av epidemin.

Det är inte bara i Liberia som siffrorna visat på en tillbakagång av den fruktade blödarfebern. För en månad sedan, medan epidemin rasade i grannländerna, deklarerades att ebolautbrottet i Nigeria var över, efter att inga nya fall konstaterats på 42 dagar. Därefter följde Senegal och så sent som för en vecka sedan har även Kongo-Kinshasa förklarat sig fritt från ebolan.

Men trots den senaste tidens ljusglimtar finns det all anledning att vara på sin vakt. I Guinea är situationen fortfarande utom kontroll och i Sierra Leone ökar antalet smittade. Samtidigt pågår ett intensivt arbete med att stoppa epidemin i Mali, ett av världens fattigaste länder, där man häromveckan bekräftade sitt andra dödsfall.

Dessutom har ebolaepidemin i Västafrika, som nu tagit över 5 000 liv, visat sig vara förrädisk.

I mars i år bekräftade Guineas myndigheter att det fruktade ebolaviruset låg bakom de mystiska dödsfall som inträffat i landet. Det var tre månader efter att den första personen smittats, och under tiden hade viruset hunnit sprida sig till flera delar av landet. Bland annat till huvudstaden Conakry.

ebolagrafik

Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer var snart på plats. Ett vårdcenter upprättades i staden Guéckédou i södra Guinea och kort därefter inrättades en särskild ebolaklinik på sjukhuset Donka i Conakry. Allteftersom veckorna gick insjuknade fler och fler i sjukdomen.

Men i slutet av april såg plötsligt vårdpersonalen att antalet rapporterade fall i landet slutade att stiga. Ett par dagar senare började kurvan till och med vända nedåt. I början av maj kom ett glädjande besked från ebolakliniken på sjukhuset Donka: en hel vecka hade gått sedan kliniken tog emot sitt senaste ebolafall. Det gick en vecka till. Och en till. Fortfarande visade testresultaten att inga av de som sökte vård bar på smittan. I slutet av maj kom fler goda nyheter. Den sista så kallade kontaktpersonen hade varit symptomfri i 21 dagar. Det innebar att alla som varit i fysisk kontakt med en ebolasmittad person var symptomfria efter att inkubationstiden hade löpt ut. I praktiken kunde alltså ingen längre vara smittad av blödarfebern. Guineas regering deklarerade att man i princip hade läget under kontroll. Utländsk personal började packa ihop för att åka hem. Äntligen kunde man andas ut. Det värsta var över.

Men antalet ebolasmittade människor hade inte alls minskat. Befolkningen hade bara slutat att uppsöka vård. Den 27 maj mottog kliniken en smittad person – den första på en hel månad. Den 2 juni konstaterades ytterligare sex fall. Dagen därpå två till. Och så småningom ökade takten på antalet inrapporterade fall snabbare än någonsin.

Det är så en epidemi fungerar. Utbrotten kommer i vågor, det ligger i sakens natur.

Dessutom kan rykten och missförstånd om sjukdomen leda till att människor undviker att söka vård. Det märktes särskilt i början. När hjälpinsatserna kom på plats, och sjukvårdspersonal iklädda gula skyddsdräkter åkte ut i byar för att söka efter smittade, var många av byborna ovetandes om ebolautbrottet i landet. Några trodde i själva verket att det var de utländska hjälparbetarna som fört med sig smittan.

Även när informationen om epidemin nådde fram, var den sällan nyanserad. Om man som ebolasmittad var dödsdömd, varför skulle man då söka vård? resonerade delar av lokalbefolkningen.

Ryktesspridningen pågår visserligen fortfarande. Men nu oroar sig vårdpersonalen snarare över att befolkningen i Liberia kan tro att faran är över eftersom antalet smittade har minskat.

– Risken är att man börjar släppa lite på säkerheten. Men så länge det finns en enda ebolasmittad patient så kan det blossa upp igen. På kort tid kan den kaotiska situationen vara tillbaka, säger läkaren Helena Nordenstedt som arbetar på Läkare utan gränsers ebolacenter Elwa 3 i Monrovia.

Ett annat problem är bristen på rätt resurser. När läget var som värst, och sjukvårdarna tvingades skicka hem smittade människor, handlade resursbristen främst om personal och vårdplatser. I september började till slut omvärlden reagera och flera länder lovade att bidra med resurser.

Men nu, när många av de utlovade ebolaklinikerna håller på att upprättas, har behovet skiftat. Det som nu behövs är framför allt mobila team och mindre kliniker utspridda i landet. Dessutom är det viktigt att smittspårningen, som blev eftersatt under de mest kaotiska månaderna, kommer i gång på allvar.

– Allt behövs förutom just stora ebolacenter. Ändå är det just stora ebolacenter som byggs, säger Helena Nordenstedt.

Det finns också en risk för ett tredje problem som oroar vårdpersonalen. Att de stora organisationerna börjar drar sig tillbaka nu när läget förbättrats.

– På sätt och vis är situationen farligare nu än i september. Då var det tydligt en katastrofsituation. Nu varnar vi för att det kan blossa upp igen. En sådan varning är svårare att ta på allvar, säger Helena Nordenstedt.

ebola3

Dubbel sorg. Efter att läkaren Gordon Kamara ställt kontrollfrågorna till kvinnan förklarar han för henne att hon med största sannolikhet är smittad. Därför, tillägger han, bär hennes dotter troligen också på ebola trots att barnet inte visat upp några symptom.

– Tack och lov har det börjat lugna ner sig. Förr hämtade vi upp 20–40 personer per dag, säger Gordon Kamara.

ebola4

ebola5

Testad. Röda Korsets begravningsteam ska hämta upp den tredje döda kroppen för dagen. De ställer kontrollfrågor till anhöriga för att ta reda på om kvinnan dött en naturlig död eller avlidit i ebola. En ur begravningsteamet tar ett blodprov från den döda kvinnan som skickas in på analys. Slutligen läggs kroppen i en orange liksäck och lastas upp på lastbilsflaket.

ebola6

Sårbart. Ett av de mest kritiska momenten för ambulanspersonalen är när de ska ta av sig skyddsdräkterna. Det tar tid, ibland upp till tio minuter.

ebola7

Utelämnad. I centrala Monrovia finns en blå port. Bakom den finns ett barnhem dit föräldralösa barn vars föräldrar dött i ebolan får komma. I väntan på att inkubationstiden på 21 dagar ska löpa ut, försöker personalen hitta fosterföräldrar till barnen. Men det är svårt, få vågar ta hand om barnen trots att de blivit friskförklarade. King Anthony Sheriff Jr, 4 år gammal, är en av dem som väntar på ett nytt hem.

ebola9

Drabbad. Ambulansteamet har fått ett nytt samtal om en misstänkt smittad. Kvinnan, vars man har dött i ebola, får hjälp att ta sig till ambulansen. Under tiden ställer en av sjukvårdarna kontrollfrågor till kvinnan. Har hon haft anhöriga som burit på smittan? Har hon haft feber? Har hon haft diarré? Blodig avföring? Kvinnan svarar ja på nästan alla frågor, vilket betyder att hon med största sannolikhet har ebola.

»Jag ville släppa min roll som fotograf«

Tre frågor till fotograf Christoffer Hjalmarsson

hjalmarsson

Du besökte Läkare utan gränsers ebolacenter Elwa 3. Hur skulle du beskriva stämningen?

– Det var en lugn och organiserad tillvaro. Det fanns ingen ringlande kö med sjuka människor, jag såg inga döda kroppar utanför centret. Men jag har förstått att stämningen var helt annorlunda för ett par månader sedan. Som fotograf fick jag bara vistas på det så kallade lågriskområdet. I själva staden pågick livet som vanligt. Men överallt fanns skyltar med information om ebola.

Hur förberedde du dig inför resan?

– Jag läste på väldigt mycket och följde nyheterna varje dag. Jag pratade också med läkare, sjuksköterskor och andra journalister som varit på plats. Det första jag fick lära mig var att inte ta i människor och att packa ner gummistövlar, handsprit och klorin. Jag valde att använda glasögon i stället för linser för att undvika att råka peta mig i ögonen och avstod från att raka mig veckan före avfärd, eftersom jag inte ville ha några sår i ansiktet.

– När jag mötte min tolk sträckte jag fram handen för att hälsa. Tolken tittade på mig och sa: »We don’t shake hand in this country.« Då insåg jag hur enkelt det är att göra misstag.

Vilket är ditt starkaste minne från resan?

– Det var när jag följde med ambulansteamet för att hämta upp en svårt sjuk man i en by strax utanför Monrovia. Hela byn var upprörd, människor stod och grät. Och den sjuke mannen var så svag och hjälplös. Just hjälplösheten blev påtaglig. Jag ville så gärna släppa min roll som fotograf och hjälpa till. Eller åtminstone gå fram och trösta, lägga en arm runt den sjuke.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!