Olle Rossander

Text:

Bild: Malin Hoelstad

Olle Rossander hade nog gillat att vara med de här dagarna. Han som var så intresserad av vilka som har makten i näringslivet och vad de gör med den.

Noga hade han följt turerna i Handelsbankssfären, med avslöjanden om luxuösa jakter och extensivt användande av privatflyg i bolagsgruppens topp. Lika intresserat hade han borrat ned sig i Peter Wallenbergs bortgång och uppgifterna om det följande maktskiftet.

Med största sannolikhet hade hans temperament blossat upp, en åsikt tagit form i hans huvud som någon dag senare hade dykt upp i en spetsig text på DN Debatt. Riktad kanske lika mycket mot makthavarna själva som mot några av de medier som bevakade dem. Slafsig ekonomijournalistik och slentrianmässigt näringslivshat hade han inte mycket till övers för.

Olle Rossander var den orädde sanningssägaren som aldrig gick någon annans ärenden än sitt eget samvetes. Det spelade ingen roll att han kände hälften av dem han kritiserade. Dåligt var dåligt, punkt.

Karriären gjorde han nästan helt inom journalistiken. På Sveriges Television och Sveriges Radio på sjuttiotalet. På DN under första halvan av åttiotalet, bland annat som chef för tidningens ekonomiredaktion. Affärsvärlden därefter i över ett decennium, som kröntes med ett chefredaktörskap under ett par år efter millennieskiftet. Ständigt medverkande som expert i tv:s nyhetsprogram, liksom i Sveriges Radios Ekonomiska klubben.

Det som hände sedan skulle skriva in honom i ekonomihistorien också som aktör.

Hösten 2002 gav Erik Åsbrink honom jobbet som sekreterare i den utredning som skulle granska dåtidens stora näringslivsskandaler, ABB och Skandia. Utredningen gick under namnet Förtroendekommissionen, men döptes snabbt av pressen till »kompiskommissionen« med tanke på att så många av näringslivstopparna själva satt med. Det var inte konstigt att en eldfängd publicist som Olle Rossander fick problem. Ett år senare fick han sparken av Åsbrink.

– Vi var fullständigt eniga om att jag inte passade, sa han syrligt senare.

Rossander ville att Förtroendekommissionen skulle vara ett öppet forum som var med och implementerade idéerna i näringslivet under arbetets gång. Själva utredningen skulle vara kort och kärnfull så att den skulle läsas och överleva. Åsbrinks idé var mer av en traditionell SOU, och så blev det. Så många referenser bakåt till kommissionens betänkande i dag ser man inte. Och, kanske viktigare, särskilt mycket mer immunt mot maktmissbruk är nog näringslivet inte heller. Se bara på det som nu utspelas i Handelsbankssfären.

Sparkandet av Olle Rossander innebar dock att det blev en hel del skriverier om kommissionen och att den därmed trots allt fick krav på sig att komma fram med någonting. En viktig biprodukt av kommissionsarbetet blev också den nya kod för börsföretag som arbetades fram ihop med ett antal näringslivsorganisationer.

Olle Rossander själv gick vidare och skrev sitt eget betänkande, boken »Fifflarna, fuskarna, förtroendet«. På 150 svavelosande sidor gjorde han upp med »jaktlaget, gubbdagis, kamratklubben, de ryggdunkande vännerna /…/ dessa tjänstemän som tagit makten, eller praktiskt taget fått den slängd i knät av abdikerande aktieägare och politiker«.

Han följde upp med fler böcker på liknande tema. »Det kidnappade kapitalet« var en fördjupning av Skandiahärvan, »Vilse i finanskrisens labyrinter« en introduktion till finansbranschen för läsare utanför den ekonomiska världen. Kreditkrisen som började 2008 var ett annat ämne som engagerade honom djupt och genererade artiklar i flera medier.

Olle Rossander var också frekvent medverkare i spalterna under Fokus första år. Bland annat skrev han ett stort reportage om Estonia, ett typiskt Rossander-ämne. Få saker fick i gång honom så mycket som när mäktiga intressen bollade med svaga. Rättspatoset liksom fyllde hela kroppen på honom.

Det är nog så många kommer att minnas honom mest. Med de nyfikna ögonen kisande under brättet på stetsonhatten, på jakt efter nästa skandal att gå till botten med.