skuggbilden

Det nya svarta

När andra kyrkor tappar medlemmar växer den katolska. Vad är det som lockar med en hierarkisk, odemokratisk, kravfylld teologi? Kanske just det.

Mars har sin charm men inte i dag. Solen, mer lysrörblå än eldvarm framåt eftermiddagen, ger ljuset en nådlös ton. Skogarna kring Jesu Moder Marias kloster ser knappt ut att ha överlevt vintern och vattnet bildar ovala dammar kring trädens översvämmade rötter.

Den mäktiga borgen i sandstensgrå betong tornar helt oväntat upp sig i en enorm glänta där vägen gjort en krök. Parkeringen är tom. En av flaggstängerna har blåst omkull i något av det unga årets oväder och vilar i klykan hos ett klent träd. Byggnaden liknar en kriminalanstalt med tv-antennerna utbytta mot kors, och vinden mumlar mot murarna.

Den som råkade vakna upp inne i klostrets kyrka kunde gott tro att stället hörde till en avlägsen koloni i yttre rymden. Det är stramt, rent, avskalat brutalfuturistiskt. Två färger bryter av mot det stengrå: träplankorna högt uppe i taket är målade i turkost, som om himlen ersatts av ett blekt sargassohav, och bänkraderna är mörkt duvblå. I några av betongplattorna är enklast tänkbara korssymboler huggna. Ovanför altaret pryds en sten av ett annat, mer härjat kors, och effekten blir artefaktisk: som om tingesten hämtats från någon uråldrig klosterruin för att skänka gammal helighet åt en ny plats.

Klockan är snart tre och det drar ihop sig till non, eftermiddagens tidebön. En ensam gäst i grön fleecetröja sitter med sänkt huvud några rader fram – hon läser sitt psalmblad och väntar.

Så kommer nunnorna. En och en, fjorton stycken i svarta kåpor som nästan rör vid stengolvet, sveper de små varelserna bestämt och under tystnad fram till sina platser vid högkoret.

Vad detta än är kan det inte gärna vara Sverige. Kan dessa tunna väsen i virvlande klädedräkt, dessa fromma läderlappar eller godartade vampyrer, verkligen höra till vår tid? Till vårt land? Men detta är Nådens år 2015, och klostret ligger vid Mariavall i Tomelilla.

Nunna1

Benedikterarkitekt. Jesu Moder Marias kloster i Tomelilla i Skåne ritades av benediktinermunken Hans van der Laan och invigdes 1991.

Den äldsta nunnan hasar fram med rollator. Skaran delar på sig så att hälften står öga mot öga med den andra. Allt har tystnat. Och ur detta stilla kosmos stiger sången sedan skir som en strimma rök:

»Ingen olycka skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda ... ty han skall ge sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar ...«

Pulserande monotont. Skönheten stärks av att de späda kvinnorösterna var för sig är så bräckliga. Det är i sin förening och disciplin de lyckas bilda någonting oemotsägligt, någonting utomjordiskt.

Såhär hade systrarna absolut inte fått hålla på förr om åren. Då hörde de nämligen till svenska kyrkan. I många år försökte dessa kvinnor, de flesta födda och uppvuxna i Sverige, finna sin egen väg. Så en dag insåg de häpet att de var katoliker.

Den är en anomali, katolska kyrkan i Sverige, präglad av två oviljor. Dels den egna, mot anpassning och att följa med sin tid. Dels den svenska, århundraden gammal, mot samfundets blotta existens. Karl XI utplånade varje spår av romersk kristenhet när han på 1600-talet fullföljde Gustav Vasas reformation. Svekfulla, blodtörstande, styrda av krafter bortom den egna kroppen träder katoliker fram i den svenska litteraturen, och den som trots fiktionens skräckhistorier tordes intressera sig för något katolskt landsförvisades eller avrättades på fläcken. Det dröjde till 1951 innan svenskar ens fick bli katoliker i Sverige. Men även religionsfrihetslagen från det året var försedd med inskränkningar – till exempel förbudet mot att grunda kloster.

nunna2

Konvertit. Moder Tyra Antonia anslöt sig till klostergemenskapen på sextiotalet och var med när man konverterade från protestantismen till katolicismen i början av åttiotalet.

Och det var därför gemenskapen som bildade Jesu Moder Marias kloster begynte sin historia inom, inte mot, protestantismen.

– Hon som grundade klostret var… inte så ung längre, säger Moder Tyra Antonia. Jag kom 1960. Det var en pensionär, två studenter och jag. Jag brukar säga att jag var den enda människan.

Hon har en sällsynt vaken blick för sina drygt åttio år. Hennes näsa är vass, ögonen isblå, munnen ett streck som ofta irrar iväg i sneda leenden – ja, ansiktet är förstås det man mest lägger märke till när resten är helt täckt. Förutom då händerna, som vilar på bordsskivan under hela samtalet.

Om konverteringen berättar hon helt otvunget. Upprinnelsen var en skrift författad av kyrkofadern Benedictus på 500-talet. Denna Regel, alltså en samling föreskrifter om klosterlivet, var det enda systrarna hade att förhålla sig till.

– Vi läste och läste i Regeln för att lära oss hur man var ett kloster, och då blev vi katoliker utan att vara medvetna om det. Så enkelt kan det också vara i livet. Det var ju förbjudet med kloster. Men vi blev gärna pirater. Människor varnade oss och sa att så kan ni inte göra. Och efter alla dessa varningar blev man ju lite ... stimulerad! Klart att man ville göra just så. Och det blev vår väg. Vi blev inte utslängda ur svenska kyrkan, tvärtom. Det var vi som tog initiativet. Vi levde ju redan som katoliker, visade det sig. Vi behövde inte ens gå några kurser, haha! Men många blev ledsna och arga. Det här var 1983 och det skrevs brev där vi kallades för »andliga skatteschweizare«.

VFO_kloster

Brutalfuturism. Innergården på Mariavall.

Vad var det för gräns de gick över? För de protestantiska samfunden har det under ett halvt millenium varit enkelt att beskriva sin teologi, eftersom de har definierat sig mot någonting – det katolska. Men i andra riktningen? Det går att beskriva den katolska teologin med konkreta företeelser: idén om att Kristus tar fysisk gestalt under nattvarden, synen på Maria, betydelsen av den ärliga bikten och fullständiga förlåtelsen, tanken att tro och förnuft omöjligen kan kollidera. Men det säger inte så mycket. Ett cirkelresonemang berättar faktiskt mer: den katolska teologin är den som katolska kyrkan förkunnar. Och kyrkan anser sig vila på Petrus tolkning av Jesus, varför man över sekler också har adderat påvligt tankegods som införlivats i teologin, bortom Bibelns ord. Det katolska är så att säga, även i idématerialet, det katolska samfundet.

Tyra Antonia är uppenbart nöjd med klostret och dess verksamhet, som inte minst går ut på att ta emot besökare; de kan vara troende eller inte, ibland är de muslimer, ibland ateister, ibland katoliker. I några dagar eller veckor får de bo innanför murarna. Deras allra första gäst efter invigningen var en muslimsk pizzabagare från Tomelilla. Nunnorna missionerar inte, men blir glada när det händer att någon vill upptas i kyrkan. Gemenskapen har växt efterhand, liksom lokalerna. De nuvarande byggnaderna vid Mariavall är enorma.

Det har runnit mycket vatten runt trädstammarna sedan 1983 och några konflikter finns egentligen inte kvar. Men Tyra Antonias okonstlade beskrivning av sin och systrarnas konvertering lämnar också frågor efter sig. Särskilt i en tid när i princip alla kristna samfund minskar i Sverige, medan det katolska ökar – vilket till stor del beror på invandringen, men också på att människor lämnar protestantiska samfund och söker sig till det katolska.

Varför just ditåt?

Det enda som utåt sätt skiljer abbedissan från hennes systrar är det tunga silverkors hon bär i en kedja om halsen. Men man anar en beslutsamhet och målmedvetenhet som nog inte är varje from själ förunnad. Hon återvänder gång på gång till kyrkans globala karaktär, att man som katolik tillhör det ”allomfattande”. Det finns en stolthet över att tillhöra en väldig organisation med förgreningar och filialer över hela planeten.

Och det låter kanske bra, men det låter inte svenskt. Den enda stora, internationella organisationen svenskar brukar vara tillfreds med att tillhöra är FN. Vår misstänksamhet mot gränsöverskridande verksamheter har varit legendarisk: mot EU och dess föregångare fram till ganska nyligen, mot euron, mot Nato då som nu. Vatikanstaten är en stat i staten, eller snarare bortom den, med eget rättssystem och egen underrättelsetjänst. Demokratiskt underskott är bara förnamnet. Och svenskar älskar att vara djupt misstänksamma mot en insynsskyddad aktör vars makt är större än enskilda nationers.

– Sverige är lite för självsäkert, muttrar Tyra Antonia. Vi vet hur det ska vara och i andra länder har de inte kommit lika långt. Det finns en stor okunnighet. Man är rädd för katolskt inflytande i EU, till exempel. Och att det finns frågor som blir till vattendelare: jaså, de är emot abort, då är de kvinnofientliga och fördomsfulla ... Vilket ju inte stämmer. Vi dömer inte i någon fråga, vi är öppna.

Hon vill inte ge något entydigt svar på om hon tycker att sekulariseringen i Sverige har, som det heter om allt i dagens debattklimat, gått för långt. Man kan i vilket fall begrunda att det faktiskt var katolska kyrkan själv, inte någon upplysningstänkare eller liberal filosof, som uppfann sekularismen som princip. Påven Gregorius VII kämpade under 1000-talet mot furstarnas inblandning i kyrkans angelägenheter. I sin programskrift Dictatus Papae från år 1075 fastslog han att man måste ha en tydlig åtskillnad mellan världslig och kyrklig makt. Snart tusen år och mängder av revolutioner och reformationer senare har effekten naturligtvis blivit en annan än den tänkta. Oavsett om man applåderar det eller förfasar sig får man inse att religiositeten har trängts undan i västvärlden. Liberaler och socialister har stöpt om sekularismen och gjort den till en författningssak, ett grundlagsskydd för samhället mot religiöst inflytande och för individen mot religiöst tvång. I vår tid uppfattas religionsfriheten i denna mening, frihet från religion, som en grundbult i det demokratiska projektet. Det är rimligen en av anledningarna till att katolska kyrkan både som troslära och som organisation borde ha svårt att vinna mark vårt land.

Vilken är med andra ord lockelsen? Är det storleken i världen, och därmed makten och auktoriteten? Storleken över tid, alltså den historiska tyngden? Eller förvaltandet av mysteriet, envishetens gemenskap över kulturgränserna, innerligheten i tron? Det kan vara hög tid att försöka besvara. För även om Sverige kanske inte är helt redo för katolska kyrkan så är den redo för oss. Det har den alltid varit.

saraS

Trendföljare. Sara Skyttedal, ordförande för kristdemokratiska ungdomsförbundet, hade många i sin vänskapskrets som konverterade.

Det våras för att sluta sig i grupper. Nationalism och separatism vinner åter anhängare runt om i Europa. I Storbritannien ställde Skottland i höstas hela idén om det brittiska på sin spets. I det lapptäckeskaotiska Central- och Östeuropa fortsätter indelningen efter etnicitet och språk att ge upphov till nya konflikter. Och i Sverige handlar den parlamentariska krisen efter senaste valet i mångt och mycket om hanteringen av en utvidgad svensk identitet. Just benämningen identitetspolitik har blivit centralt i offentligheten, ömsom använt som förolämpning, ömsom buret med stolthet.

Förr om åren var det borgerligaste man kunde tänka sig, vid sidan av Gösta Bohmans skärgårdsliv, den gamla hederliga svenska kyrkan, en institution som stod för tradition och återhållsamhet. I dag tycks den troende medelklassen vara på väg någon helt annanstans: till en lära som i århundraden var bespottad, motarbetad och diskriminerad i vårt land, en lära mot vilken vi som nation drog i långa, blodiga krig.

Båda är framträdande borgerliga opinionsbildare: Sara Skyttedal som konservativ KDU-ordförande, Erik Helmerson som liberal ledarskribent på DN. Båda har konverterat till katolicismen. För Skyttedal började det med att hon lämnade svenska kyrkan. Sedan tog det tre, fyra år innan resan fullbordats.

– Jag tilltalades av den teologiska kontinuiteten i den katolska kyrkan, det ansvar som den tog för sin historiska roll. Där finns en värme varvad med en oerhörd intellektuell stimulans. Det leder till en ödmjukhet: kyrkan finns där på lång sikt, inte bara i en nutid. Jag är inte så förvånad över svenska kyrkans förändring, eftersom alla aktörer i samhällsdebatten numera präglas av en ängslighet, en vilja att luta sig mot någonting modernt och tillrättalagt.

– Katolska kyrkan är väldigt skicklig på att förvalta mystiken, säger Erik Helmerson. När man fortfarande har en massa frågor blir det extra viktigt. Trosbekännelsen på latin, när den sjungs på mässor ... det är så vackert, så oerhört stämningsfullt. Svenska kyrkan har blivit som ... en söndagsskola. Så rak och enkel. ”Nu ska vi prata om Gud och Jesus”, liksom. Jag vill ha det tysta, det introspektiva.

Skyttedal hävdar att svenska kyrkan är just en väldigt svensk kyrka – i negativ mening.

– Det vill säga inte en kristen kyrka utan en agnostisk. Den tror på någonting, men inte mycket mer än så – vilket också är den vanligaste svenska tron. Jag tycker att det finns lite av ett religionsförakt i Sverige, vilket är sorgligt. Man tror att det är oförenligt med nutid och framtid att vara troende. Det har ju fått genomsyra svenska kyrkan, där man till och med ber om ursäkt för själva kärnan i sin tro. Biskopar som säger att om man tror på en allsmäktig gud är man »extremist«. Det känns som ett självförakt om man uttrycker sig så som kristen.

Helmerson återvänder gång på gång till mystiken som helt central. Det märks att han är både lycklig över att ha funnit den och frustrerad över att inte kunna exakt förmedla vad den skulle innebära. Mitt i samtalet skickar han en Spotifylänk med ett körverk. Så gör han ändå ett försök att precisera:

– Allt det här handlar ju om att man faktiskt väljer att tro på något som inte syns, hörs, luktar, smakar – men som ändå finns där. Kärleken är en parallell. Lena Andersson skulle säkert säga att det handlar om kemiska substanser i hjärnan. Och jag vet inte, det kanske det gör. Men inte enbart, inte för mig. Mysteriet, det är att komma in i en alldeles tom kyrka, slå sig ner där och känna att man inte är ensam.

Vidare tomt brukar det dock inte vara, i varje fall inte i Sverige. Vår frälsares katolska församling i Malmö innerstad har 7 800 medlemmar och en enda kyrka att gå till. Vid högmässan är det fullsatt.

Den moderna, märkliga byggnaden ligger mitt i stan, alldeles på gränsen mellan Davidshall och Slottsstaden. Publiken är i sanning blandad. Ensamma män i 35-årsåldern, när såg man senast dem på en gudstjänst? Afrikanska familjer. Tonårstjejer med rötterna i Sydamerika, ömsom pillande med sina mobiltelefoner, ömsom fallande på knä i innerlig bön. Seriösa lösnagelförsedda centraleuropeiska kvinnor i 50-årsåldern gifta med allvarliga, skäggiga, glasögonprydda män. Unga familjer. Infödda svenska par som kanske går i någon av kyrkans äktenskapskurser. Det här, mer än något annat, är dagens Malmö, alltså morgondagens Sverige. Det här är framtiden. Och det den har samlats för att dyrka doftar, smakar och känns som ... medeltiden.

Den positiva drömbilden av medeltiden, vill säga. Inte digerdöd och svält utan Umberto Eccos medeltid i »Rosens namn« eller det framvällande tåget med förtvivlat fromma i Ingmar Bergmans »Det sjunde inseglet«.  De intrikata gesterna mot fonden av stora rena ytor i sten; det heligt avancerade latinet framsjunget av en ensam, ljus mansröst.

Det kan tyckas oförenligt, detta mångkulturellt högmoderna och det alldeles arkaiska. Både Skyttedal och Helmerson pratar förvisso om aspekterna om vartannat: om att få tillhöra en sant global organisation och att på ett personligt plan kunna omfamna mystiken. Och det är möjligt att det går ihop. Publiken må vara hur modern den vill, det uråldriga är själva föreställningen. Är det lockelsen? Att få sätta sig i en tidsmaskin och bli kvitt en hyperrationell samhällsfostran. Bli mottaglig.

Men för vad? Vad är mystik? En desorientering i nuet, en svindel inför det uråldriga? Mystik vill inte förändras, den vill bara växa – och växer gör den med tiden, i halvglömskans dimmor, i skuggorna av de tydliga symbolernas elektriska kraft. Det är varken enklare eller svårare att förstå än att en gammal uppvuxen trädgård i skymningen en septemberkväll mättar själen mer än en utplanad nybyggestomt tidigt en januaridag. Kanske rör det sig inte om obegriplighet som sådan – ett frågetecken ger ingen helighet – utan den skenbart paradoxala trösten i att det sköna består även efter vår död. Utanför oss själva, ovanför vår tidshorisont, bortom vår skräck för att livet bara skulle vara ett meningslöst skämt.    

Samtliga närvarande vid mässan i Malmö – och det här är kärnan i den katolska gudstjänsten, det här är den eld som värmer och fogar församlingen samman – samtliga beter sig om de verkligen, innerligt, förbehållslöst tror på Gud. För någon som är van vid protestantiska sammankomster blir det smärtsamt tydligt hur mycket dessa präglas av en särskild sorts skamlig nervositet, en bister genans varvad med hederlig uttråkning. Kanske är det oundvikligt i en lutheransk kultur som har segrat ihjäl sig: hur ska en sann protestant kunna känna sig tillfreds med att sitta overksam i en kyrkbänk? Särskilt som hon fått höra under hela uppväxten att tron inte behöver någon kyrka för att förmedlas, att kontakten med Gud är upp till henne själv. Att sluta sig till en grupp, att uppgå i en kollektiv identitet, är däremot ett effektivt sätt att skingra sina tvivel.

Intrycket från Malmö blir just det: en församling från mängder av olika kulturer där man hämtar styrka i de likväl gemensamma riterna, den likväl gemensamma tillhörigheten. Det är inte meningslöst för dessa människor att lägga några timmar av söndagen på att tillbe Kristus och be om syndernas förlåtelse, det är att rå om sitt hem.

Kanske är en banal detalj ändå den mest slående, i alla fall för någon som under det senaste decenniet har försökt genomlida gudstjänster på annat håll: plötsligt låter »Fader vår« som den ska igen.

Kan man bli katolik på trots, eller för att man är less på det invanda och lockas av det exotiska? Kan man rentav bli det av politiska skäl?

Både Skyttedal och Helmerson är visserligen tydliga med att deras beslut att konvertera var mer andligt än politiskt, men man behöver ju inte ta dem på orden. Säg att den liberala universalismen, kort sagt principen om att politiken och rättvisan ska vara färg- och könsblind och alla lagar stiftade i allmängiltig form, säg att det börjar bli jobbigt att hela tiden behöva försvara den. Säg att identitetspolitiken, kampen för att samhället ska inse att det färgblinda är en chimär och för att fler ska representeras i alla möjliga och omöjliga sammanhang, säg att den har haft en hel del framgång. Finns det inte då en lockelse för de universellt sinnade, de borgerliga, att helt enkelt ge upp – fast på ett trotsigt sätt? Att i stället för att förneka identitetens betydelse förstärka den. Och förstärka sin identitet som kristen västerlänning gör man ganska snabbt genom att knyta an till fornstora dar.

– Jag känner många som har blivit katoliker, säger Skyttedal. Jag känner också folk som håller på att konvertera just nu. Jag möter respekt och att folk vill lära sig mer. Sedan kommer man givetvis inte ifrån att den missionerande ateismen har präglat folks uppväxt i det här landet.

erik

Skyttedal och Helmerson är verkligen inte ensamma. Thomas Idergaard, den tidigare moderatprofilen. Ulf Ekman, samhällsdebattören och Livets ord-grundaren. Många unga kristdemokrater – de som nu tar över partiet – har konverterat. Kan det vara så att katolicismen drar till sig de så kallat livsstilskonservativa? Bara det att skällsordet existerar tyder ju på gränsdragningssvårigheter mellan politik, identitet och andlighet.

– En punkrörelse för vår tid, skrattar Erik Helmerson. Fast nä, så enkelt är det nog inte. I och med den nye påvens framtoning är det lättare för andra än borgerliga att ta steget över till katolicismen. För konservativa kan det tvärtom ha blivit svårare. Sedan tycker jag att påven ändå är tydlig med att kyrkan står för rättvisa, inte socialism; solidaritet, inte kommunism. Skillnaden är nog att på sjuttiotalet när jag växte upp, då fick man söka sig till frikyrkorna om man var troende. Nu har katolska kyrkan blivit ett alternativ för fler.

Skyttedal lägger till att hon tagit politiskt intryck av katolska idéer som till exempel distrubitivismen, vilken bland annat lär att fler mindre företag är bättre än några få stora. Möjligen behöver en uttalat konservativ politiker, som inte vill förknippas med allsköns nyliberalism, tydliga influenser från annat håll för att inte bara framstå som en tjurigare sorts socialdemokrat.

– Det här är första gången jag pratar om min tro offentligt, religiösa samtal brukar ju fungera bäst i privata situationer. Ändå är samfunden på något sätt med och påverkar politiken, och religionen måste få ha en plats i samhället. Det sekulära får inte bli rent religionsfientligt.

Helmerson är, å sin sida, trots allt liberal ledarskribent och i många avseenden progressivt sinnad. Men politiskt otålig kan man vara även när man ingår i ett uråldrigt samfund. Åtminstone kan man försöka.

– Ja, jag vill förändra den katolska kyrkan, säger Helmerson bestämt.  Synen på skilsmässor, till exempel. Å andra sidan måste man kunna erkänna att man ingår i något som är större än man själv, större än förorten där man bor, än landet Sverige ... man ingår i Kristi kropp. Det bor en enorm trygghet och värme i att kunna luta sig tillbaka i det, även om man inte håller med om allting. Det är som i en familj. Farfar kommer säga jättekonstiga saker ibland, men du älskar honom ändå.

Politik i all ära, det vore en korkad förenkling att försöka placera katolska kyrkan på en höger-vänsterskala. Kyrkan är minst 1700 år äldre än vår tids ideologier. I vissa strider, som den mot slaveriet eller mot tvångsäktenskap eller för skuldavskrivning åt fattiga länder, har den varit progressiv. I andra, som den om abort, preventivmedel och homosexualitet, för den fortfarande en hopplös kamp folkvilja och utveckling. Men en lära som kunnat samla allt från J R R Tolkien och Evelyn Waugh till sydamerikanska befrielseteologer och Moder Teresa låter sig milt sagt inte etiketteras med partipolitiska floskler.    

1999, inför kyrkans skilsmässa från staten, skrev DN:s Marcej Zaremba att kyrkan gått »från att vara ett salt i samhället till att försöka bli dess spegel«. Är det förklaringen till att somliga söker sig till katolicismen: att ett samfund hellre får tro lite för mycket – i abortfrågan, i kvinnoprästfrågan, i vilken fråga som helst – än ingenting alls?

Låt oss fullfölja tanken. Vad är att föredra för en troende: att prästen verkar mer övertygad än man själv eller mer vacklande? Det är omöjligt för vilket samfund som helst att få bort idén om kyrkoföreträdarna som stränga föräldrar. Människor som ställer krav, som förväntar sig lydnad och bättring. Centralt för många kristna är underkastelsen, uppgåendet i någonting större, påminnelsen om den egna litenheten och felbarheten. (Dostojevskij, för att ta ett klassiskt exempel, menade att han till varje pris måste försöka vara kristen för att tämja sin självupptagenhet och känsla av överlägsenhet.) Ska man överhuvudtaget falla på knä och erkänna sina brister är det inte konstigt att man vill göra det inför en auktoritet.

Affärsidén med syndernas förlåtelse – hur gör man den trovärdig? Genom att luta sig mot auktoriteten hos en två tusen år gammal kyrka, ett samfund som envist har vägrat att rucka på sådant som resten av samhället för länge sedan lämnat bakom sig. Det som länge såg ut att vara katolska kyrkans största svaghet har, i takt med den skenande moderniseringen av världen i övrigt, blivit dess allra främsta tillgång. Det är paradoxen. En godartad varumärkeskonsult skulle råda kyrkan att förbli precis som den är. Nischningen, tydligheten, finns redan. Kalla det avvikelsens egen mystik. Att ensam stå oföränderlig kvar alstrar en världshistorisk lyskraft.

En vecka senare är det dags att återvända till klostret vid Mariavall. I dag är mars som förbytt. Solen beter sig som i juni månad och de feta  skånska fälten har fått ett skimmer av skördarna de rymmer. På parkeringen står ett tjugotal bilar. Den fallna flaggstången har lagats och rests.

Klosterkyrkan fylls med sötsträv rökelse vid högmässans början; en prästseminarist eller munknovis går vid prästens sida och sprider den tunga doften ur ett rökelsekar i silver. Det är tredje söndagen i fastan och predikan handlar om hur man ska använda den som ett redskap för att återupprusta sin tro. Även här är publiken väldigt blandad. Även här härskar en orubbligt medeltida mystik.

Så administreras den heliga nattvarden, vilket sker lite pö om pö. Det är ofta flera närvarande som av olika skäl inte går fram – somliga är inte konfirmerade katoliker, andra känner sig ovärdiga innan de gjort bot för någon synd som tynger dem. En märklig, avslappnad, kravlös värme fyller salen. Den bekräftade samhörighetens lättnad, kanske. Och nattvardens katarsis är, när den tas på allvar, utmattande och stark.

Underkastelsen inför någonting större än en själv, genomgåendet av riter andra har tänkt ut och förfinat, att kunna be om förlåtelse och bli förlåten. Påminner det om något? Onekligen. För är inte detta egentligen en sammanfattning av människans allra uråldrigaste sysselsättning? Parbildandet. Samlevandet. Kärleken institutionaliserad.

Detta måste vara lockelsen med den äldsta kyrkan. Den tillhandahåller ett ramverk som ger mening åt våra vildaste känslor, utan att trampa på det mysterium som ändå aldrig kan förklaras. Varför vi alls underkastar oss varandra. Varför vi alls älskar.

Och det är så magnifikt omodernt att framhärda i denna respekt för det kravfyllda, så besinningslöst osvenskt. Men det påståendet kan Tyra Antonia inte alls förstå. Hon ler sitt beska, sträva leende och säger med sin patenterade blandning av självironi och segervisshet:

– Vi var ju här först.

katoliktest

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

3 comments

  • Erik Lindfelt skriver:

    Katolska kyrkan lockar onekligen med sin blandning av andlig mysticism och intellektuell reda. Men en siffra saknades:46. Nämligen antalet konversioner till Katolska kyrkan i Sverige 2013. Knappast massinträde. Samma år valde för övrigt 8 377 personer aktiv att gå in i Svenska kyrkan.

  • Jakob Löndahl skriver:

    Tack för denna välskrivna och intressanta artikel. Huvudskälet till att bli katolik nämns dock inte. Nämligen uppfattningen att katolska kyrkan på ett särskilt sätt representerar den objektiva sanningen om Gud, världen och människan.

  • Daniel Bengtsson skriver:

    Jag reagerade på den branta stapeln i tidningen där man ser an brant kurva som ser ut att starta år 2003 med ca 80000 personer och sedan år 2013 visa ca 100000 personer.
    Tabellen börjar inte på noll utan vid 80000 så den blir väldigt brant rent visuellt. Om man hade gjort en tabell som tog hänsyn till befolkningen i landet vid respektive år så hade samma branta tabell istället blivit en tabell som visar skillnaden mellan 0,9% av befolkningen år 2003 och 1,0% år 2013. Om tabellen hade gått från noll till 100 så hade ökningen varit så obetydlig att den inte hade gått att upptäcka i en tryckt tidningen… Om ökningen verkligen är så obefintlig, kan den månne bero på in- och utvandring snarare än popularitet? Eller har jag missförstått allt…?