»Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så här«
Bild: Bezav Mahmod
Martina Montelius plockar fram skruvade dialekter, berättar märkliga hittepåhistorier och kastar sig mellan gapskratt och allvar. Tennstopet är en nostalgisk plats för henne. På andra sidan gatan låg tidigare Teater Plaza, en ombyggd biograf. Den »harvade« Martina och Thorsten Flinck med tillsammans på 1990-talet. Efter föreställningarna gick ensemblen med skådespelare som Johan Wahlström, Noomi Norén (numera Rapace) och Marika Lagercrantz ofta till Tennstopet. Inte minst för att logen på teatern var väldigt liten.
– Vi hade en jätteäcklig, pytteliten toalett som låg en liten stentrappa ner från logen. Där brukade Thorsten husera precis före föreställningarna. Jag var bland annat regiassistent och en massa annat så han satt där nere och skrek: »Martina kom hit så ska vi köra text.« Han satt och bajsade och jag satt utanför och läste mot honom. Dörren stod på glänt. Sen skrek han: »Ni kan börja släppa in nu. Jag skiter löst.«
Hon beskriver den tiden som en masspsykos och jämför med en dysfunktionell medberoendefamilj där allt kretsade kring Thorsten Flinck. Men förutom kaoset fick hon också konstnärlig kunskap, väldigt mycket konstnärligt mod och en Flinckskola som predikade kompromisslöshet: »Teater ska göras till varje pris« och »Du ska ha mental rännskita«. Martina Montelius poängterar att det ofta blev fantastiska föreställningar och att skådespelarna växte, annars hade ingen stått ut så länge.
– Det var kompensationen för att vi alla levde ett väldigt destruktivt liv. Så jag har på något sätt försökt ta med mig den där inställningen till konsten, men har skurit bort det där andra, det mögliga istret som jag bara tycker är skitprat. Som att andra människor som finns runt omkring en ska behöva bli vårdare för att man är en så stor konstnär. Eller att man inte ska kunna kombinera den konstnärliga verksamheten med att vara en hyvens person med ett liv där man inte alltid är full.
Den unga Martina var väldigt självutplånande och i stort sett helt tyst, men genom att härma Thorsten Flinck blev hon modigare. Det modet gjorde bland annat att hon till slut kunde lämna sin relation med en arbetslös och rastlös man som älskade att åka pulka och hämta grejer i grovsoprum.
Martina Montelius debuterade som pjäsförfattare på just Teater Plaza år 2000, med »Usch, nu blev jag lite mulen« och har sedan dess satt upp minst en ny pjäs om året. Sedan 2011 är hon konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan 4. Då, när hon tog över taktpinnen från sin mamma, Kristina Lugn, var planen att Martina skulle dra sig tillbaka »från all offentlighet« och bara ägna sig åt att bistå en ny generation av talanger. Teatern skulle vara en plats för unga dramatiker och skådespelare. Men för att göra det måste man ha pengar och när hon tog över teatern fanns det inga pengar.
I den vevan kom Linda Skugge, som nu är teaterns producent, in i bilden och fick ordning på finanserna. Skugge grejar pengar och Martina slipper kompromissa med sin konstnärliga integritet. Dessutom blev Martina Montelius mer offentlig och synlig, inte minst i tv, på gott och ont, i stället för att ta ett steg tillbaka. Bland annat genom boken »Främlingsleguanen« och genom att medverka i tv-programmet »På spåret«.
När väl teatern var räddad ville Martina komma tillbaka till det hon ser som essensen av teatern. Det är Allan Edwalls teater och så kommer det alltid vara. Den skulle kretsa kring text, skådespeleri och skådespelare som fria konstnärer och inte kring regissörernas självförverkligande.
– Ett tag till går det, att varva skönlitterärt skrivande med teatern. Den enda nackdelen är att det är utmattande att växla mellan att interagera väldigt mycket med andra människor och att inte göra det. Jag jobbar, bokstavligen, hela min vakna tid när jag inte är med barnen. Men jag tror att jag skulle bli ännu tröttare om jag inte jobbade. Då skulle jag bara dega och fantisera. Jag behöver bli tvingad så att säga. Det behövs en rejäl elektrifierad piska, annars gör jag ingenting. Det är nog också därför jag har skaffat tre barn. Då kan man inte inte göra någonting.
Martina Montelius gissar att den elvaåriga Martina skulle ha tyckt att vuxenversionen av henne är ganska pinsam.
– Hon skulle tycka att jag är en tant som pratar väldigt mycket. Om saker som är lite obehagliga att lyssna på. Jag föredrog mer försynta personer och gillade inte översvallande kvinnor. Jag hade aldrig kunnat förutse att jag skulle bli så här. Det fanns ingen annan teori i min hjärna än att jag alltid skulle vara en person som var helt tyst. Jag vet inte vad som hände.
Fakta | Kycklingsallad på Tennstopet
Bjuden på lunch: Martina Montelius som är författare, dramatiker och konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan 4.
Aktuell: Med boken »Oscar Levertins vänner«. På Teater Brunnsgatan 4 spelas just nu »Salamandern – en eländig komedi« med Rolf Skoglund och Kalle Westerdahl.
Åt och drack: Kycklingsallad med en coca cola till maten.
Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt stekt strömming med potatispuré.
Var: Tennstopet i Vasastan i Stockholm.
Fotograferade: Bezav Mahmod.
