Oäkta vara

Text:

»Persbrandt ska starta en podcast. Som vi längtat! Jag har legat vaken om natten och undrat när, när, när ska Micke resa i Själens Djungel!« utbrast Jonas Gardell på Twitter.

Borde vi förvånas över sarkasmerna som föregick lanseringen av Mikael Persbrandts podcast »I Am«? Knappast, va?

Att lova lyssnarna ofiltrerad åtkomst till ens känsloliv och sen låta ett företag som säljer kaffe (utan filter) pröjsa, gör man inte ostraffat.

Inte heller att kalla sig för »en David Attenborough på resa i själens djungel«.

Fast å andra sidan, Schulman-män som fläker ut sina liv under podcastens intima promotionflagg, är ju inget vi vanligen skräms av, så det är mer troligt att ironierna speglade något annat. En farhåga om att den skulle bli en uppvisning i oklädsam självupptagenhet (utan distans).

När podden väl sjösattes i veckan fick lyssnarna ett annat huvudbry. Vad är »I Am« för podcast egentligen?

Allt inleds med ljudet av kyrkklockor, sen rotorbladen från en helikopter, och sen skådespelarens röst: »Du sitter med mig i en helikopter, en sån där som i krigsfilmerna.«

Helikoptern, som har öppna dörrar på båda sidorna, går ner förbi en björkdunge, landar på ett fält, vi kliver ut, kliver ner. Ner i Micke Persbrandts själ.

Han sjunger en sång och läser en Baudelaire-dikt om berusning.

För det här är framför allt en podd om missbrukaren Mikael Persbrandt. Han vill förstå varför han är som han är.

Lyssnaren ska få vara med när han genomgår en bipolaritetsutredning vid Affektivt centrum på Sankt Görans sjukhus.

Allt det där säger han. Fast säger? Han deklamerar snarare än pratar. Expressens Martina Montelius kallar i en krönika rösten träffande för »humorlöst sex-trasig, i den bröderna Birro- och Ola Rapace-tradition vars portalfigur han är i sin offentliga roll«.

För det finns något samtiden har svårare för än oändliga mått av egocentricitet – det konstlade.

Efter postmodernismens slutgiltiga dödsryckning heter knarket äkthet. Naturlighet. I detta vårt podcastsamhälle är oredigerad samtalsestetik idealet. Det där att man hummar lite, kommer av sig, pratar som folk gör som mest, är sådär lite charmigt självupptagen.

I denna nya kurerade naturlighet finns det väldigt lite utrymme för annat.

Tycka vad man vill om Mikael Persbrandts ofrivilligt komiska hybris, i mångt och mycket är podden en ganska exakt studie i missbrukets psykologi. Pendlandet mellan självförhärligande och självförakt. Må bra-tugget som klingar lika tomt som flaskan som kanske precis tömts, och som kommer att tömmas igen.

Bristen på distans. Fantasivärldarna.

Martina Montelius bestämmer sig för att Mikael Persbrandt är modig. Men vill ha mer av hans riktiga röst. Det är lite fint. Fast faktum är att den kanske låter precis så här.

»I Am« finns för lyssning på Itunes.