Lennart Bodström

Text: Barbro Hedvall

Bild: Bertil Ericson/TT: (1985)

Lennart Bodströms livsöde berättar om ett gammalt Sverige. Vad då gammalt?  kanske någon invänder. Mannen satt väl i regeringen i modern tid, ledde en av landets tunga organisationer under löntagarfonds- och kärnkraftsstrider?

Javisst var det så. Ändå är det samhälle som Lennart Bodström växte upp i och var med om att forma ohjälpligt förändrat.

Det mesta till det bättre. Lennart Bodström var så kallat trolovningsbarn till två föräldrar som aldrig levde tillsammans. Han lämnades till sina farföräldrar, växte upp med mycken kärlek och i stor fattigdom. Tillbragte ett drygt år som 5-6-åring på sjukhus med svåra sjukdomar, sannolikt en följd av fattigdomen: dålig bostad och näring. Han var frielev i Strängnäs läroverk, sökte tidigt med extrajobb som springpojke åt en skomakare hjälpa upp hushållets ekonomi.

Den begåvade studenten läste statskunskap, blev snabbt kårfifflare – fast detta lundensiska uttryck begagnades inte i det upplysta Göteborg. Studentkårsarbetet gav nyttiga erfarenheter och kontakter, bland dem Olof Palme, dåvarande ordföranden i Sveriges Förenade Studentkårer, SFS.

Också Lennart Bodström blev SFS-ordförande, kom med i den grupp av män som under 1950-talet utredde och reformerade den högre utbildningen. Studiemedlen påminner i dag varje student om denna generations iver att omdana och bredda den högre utbildningen.

Sedan gick de vidare genom institutionerna. Olof Palme till själva toppen som socialdemokratins och landets ledare. Andra till tidnings- och organisationsvärlden. Lennart Bodström blev ledare för TCO, tjänstemännens fackliga centralorganisation.

Det var på 1960- och 1970-talen en karriärplats. Arbetsmarknadens organisationer var starka och välbevakade. Ledningarna för dem hade ett inflytande på snart sagt alla politiska områden som var större än partiernas, nåja inte större än socialdemokratins AU (arbetsutskott).

År 1970 blev Lennart Bodström TCO-ordförande och 1982 blev han utrikesminister i Olof Palmes regering. Då hade han manövrerat TCO under ett politiskt mycket hett årtionde. Medbestämmandelagen, löntagarfonderna och kärnkraften drev fram en hård konfrontativ anda i debatten. TCO var till skillnad från LO partipolitiskt obundet. Dess ordförande var emellertid socialdemokrat – en fullkomligt naturlig politisk hemvist för en man med den uppväxten. Lennart Bodström blev också hårt ansatt men förmådde hålla samman TCO och hade blivit omvald för tredje gången 1982. 

Då sa han alltså ja till sin gamle vän Olof Palme, blev politiker och kom ur den kända terrängen ut i en mycket hård blåst. 1980-talet var det kalla krigets sista hårda år, ubåtskränkningarnas och nedrustningsutspelens tid.

Lennart Bodström blev illa åtgången, delvis orättfärdigt. Han var en självständig, kritiskt skolad person och svor inte på ubåtsbibeln. Det blev mediestorm och misstroendeomröstning. Efteråt, långt efteråt, var det vi i medierna som fick rodna medan Lennart Bodström som pensionär kunde tillgodoräkna sig poäng.

Själv reflekterade han över skillnaden mellan den fackliga och politiska världen. Inte tu tal om annat än att det var rakare rör i den fackliga. Den hade också givna mål – att komma överens om villkoren i arbetslivet. Politikens mål var mer mångfaldiga, dess korridorer krokigare och fyllda av krokben. Slutsatser som sannolikt också den nuvarande s-ledaren känner igen.

Jag tror inte att Lennart Bodström ångrade sitt inträde i politiken, ingenting sådant antyder han i sina läsvärda memoarer. Han fick också några år som utbildningsminister, en post som passade den gamle reformmannen från de optimistiska 1950- och 1960-talen väl. Ändå kan jag inte komma ifrån att det var synd att hans vän och sommargranne gav honom »an offer he couldn’t refuse« den där valsommaren 1982.

Fast hade han inte fått det hade jag inte fått läsa om en livsbana i ett gammalt Sverige och inte heller fått träffa den sympatiske, vänlige mannen. För – vem i dagens Sverige skulle fråga efter en gammal TCO-ordförande?