»Ju roligare man är, desto allvarligare kan man vara«
Bild: Maria Steén
Ett par dagar före jul stod Gud och signerade böcker på Frölunda torg i västra Göteborg. I vissa kretsar, i alla fall i blåvita sådana, är den före detta fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson närmast helig. Därav benämningen. Kanske var det det gudalika skimret som gjorde att han fick stå i fred långa stunder, kanske var det julstressen. Men några vågade sig fram och en av dem var Tomas von Brömssen som även han tillhör de allra största i Göteborg. De pratade länge, inte minst för att brandlarmet gick. De talade om förberedelser. Om likheten mellan att ladda inför en fotbollsmatch och en föreställning.
– Torbjörn Nilsson är fascinerad av att man hittar sätt att frikoppla hjärnan på något sätt så att man blir mottaglig för olika impulser och öppen för alla möjligheter. Det är precis så jag håller på också, egentligen. Det blir väldigt tydligt i revyer när publiken reagerar och jag tar upp något och börjar prata med publiken och då vet jag inte vad jag ger mig in i. Då gäller det att ha alla tentakler ute.
Tomas von Brömssen menar att hans styrka som skådespelare handlar om glädjen i att hitta på i stunden, i att improvisera, och han jämför med musiken, en naturlig koppling för han som gjort mer än 300 spelningar tillsammans med bandet Majornas 3dje Rote och som bland annat spelade klarinett med Håkan Hellström på Ullevi förra sommaren.
– Jag hade aldrig någon längtan efter att bli skådespelare egentligen. Det blev så på något sätt. Så småningom förstod jag att skådespeleriet var bra att ha också. Men jag märkte ju från början att folk skrattade åt saker jag gjorde. Det var giftet och det var det som gjorde att jag alls vågade söka mig till teatern.
Han som först drömde om att bli trumpetare eller reklamtecknare, sökte till scenskolan, mycket för att kompisarna tyckte att han skulle ta det steget. Själv hade han aldrig vågat. Men riktigt hemma har han aldrig känt sig i teatern eller i teatervärlden. Tomas von Brömssen säger till och med att han egentligen inte gillar teater. Han poängterar att det visst är fantastiskt att hålla på med det, att jobba med karaktärer och rollutveckling, som när samspelet klickade så perfekt med Sven Wollter i »Påklädaren« på Stadsteatern i Göteborg. Men att spela »på riktigt« är ändå strävan efter att nå det oförutsägbara, det han når i sin version av revyformen. För Tomas von Brömssen har inspirationskällorna alltid varit Charlie Chaplin och cirkusclowner, ganska fysisk humor med förkärlek för figurer, som Kyparen. Skrattet kommer först och om man sedan kan fördjupa karaktärerna – vad händer då?
– Man kan dra ut känslorna väldigt starkt. Ju roligare och burleskare man är, desto allvarligare tror jag att man kan vara, det är ju sånt jag älskar att se själv. Men det är så sällan man får se det.
Under våren har han stått på Lisebergsteaterns scen, fullsatt varje kväll, med sin »Tomas sista revy«. Den heter så, mycket för att regissören och parhästen Bo Hermansson ville att den skulle göra det. Tomas von Brömssen är 72 år gammal och att planera, skriva och förbereda en revy tar tid och när en revy går bra gäller det att smida medan järnet är varmt, att spela så länge det känns roligt. Sedan måste han bli sugen igen, för att bearbeta den propp-mätta känslan han lär ha när han väl är klar med »Tomas sista revy«. Då skulle en »vanlig« teaterpjäs passa fint för att få tillbaka lusten så ja, för säkerhets skull är det bäst att säga att det är den sista revyn.
– Så kanske det ändå en dag blir den allra, allra sista ...
Så jävla bortskämd som får göra precis det han själv vill. Det är så han beskriver sin situation. Han som inte har några som helst problem med att lata sig, koppla bort jobbet, har fått uppskattning, han har fått skratten och han har fått dunkarna i ryggen som gjort att han vågat ställa sig på scenen igen och igen.
Längs vägen har också parhästarna, jobbrelationerna, varit mer än viktiga. Som Bo Hermansson, Ulla Skoog och kanske allra, allra mest, Sten-Åke Cederhök. »Albert och Herbert« fick, och får fortfarande, folk att gapskratta, men Tomas von Brömssen framhåller gärna seriens värme och den lilla människans perspektiv.
– »Albert och Herbert« var som en stor leksakslåda som man öppnar locket på. Åh harregud vad skoj. Det var speciellt, att man möter någon från en helt annan generation, med helt andra värderingar. Vi var helt olika, hade ingenting gemensamt, umgicks inte alls utanför scenen – och så klickar det bara så här. Det var bara att tacka och ta emot och jag fick så mycket bekräftelse och kärlek av honom. Han upplevde mig som sin son på riktigt. Han var så stolt över mig när det funkade och jag fick skratt på mina repliker.
FAKTA | Kummel på Tvåkanten
Bjuden på lunch: Tomas von Brömssen som är skådespelare och som egentligen aldrig äter lunch. Förutom när han repeterar och har »vanliga« arbetsdagar.
Aktuell: Har under våren spelat »Tomas sista revy« för utsålda hus på Lisebergsteatern i Göteborg. I höst flyttar revyn till Stockholm. Premiär är det på Intiman den 2 oktober.
Åt och drack: En halv portion örtbakad -kummelfilé. Efter maten blev det mandarin-sorbet, blåbärsglass och chokladglass med en cappuccino till.
Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt en hel portion kummel. Unnade sig en dubbel espresso efter maten.
Var: Tvåkanten på Avenyn i Göteborg.
Fotograferade: Maria Steén.
