Hennes stora grekiska skuld

Text:

Alexis Tsipras avgång i förra veckan öppnade en ny dörr i det grekiska förhandlingsspelet. Mycket talar för att den avhoppade grekiska premiärministern kommer att gå stärkt ur ett nyval; i bästa fall kan han skaka av sig både den rebelliska vänster-falangen i sitt eget parti Syriza och det nationalkonservativa Oberoende greker, som han suttit i koalitionsregering med sedan januari.

Som situationen ser ut nu är vänsterledaren Tsipras den europeiska åtstramningshögerns bästa hopp. I juni skrev han motvilligt under villkoren för ett nytt räddningspaket åt Grekland, och han har sedan dess drivit igenom tre omgångar med tuffa reformer i det grekiska parlamentet.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel vet att bara Tsipras har det folkliga stöd som krävs för att fullfölja den långa lista med besparingar, privatiseringar och skattehöjningar som parterna enats om. Åtgärder många gånger så impopulära att Merkel själv inte skulle våga föreslå dem i Tyskland.

Återvänder Tsipras till makten kan han därför förvänta sig den tack-för-hjälpen-present han mest av allt vill ha. Skuldavskrivningar. Sedan Tsipras säkrat räddningspaketet på hemmaplan har landets största långivare nu anledning att svänga i frågan. Berlin, som hittills vägrat att ens diskutera avskrivningar, vet mycket väl att den grekiska statsskulden även fortsättningsvis är ohållbar – och ju längre man väntar med skuldavskrivningar, desto mer kostar de för de tyska skattebetalarna.

Som IMF har konstaterat håller den grekiska statsskulden i rask takt på att stiga från dagens cirka 175 procent av BNP till över 200 procent. Ingen tror på allvar att sommarens låneavtal löser det problemet, för ett land vars ekonomi krympt med en fjärdedel de senaste fem åren. Eller hur troligt är det att Grekland går från att ha eurozonens lägsta produktivitet till den högsta på bara ett par år? Och att arbetslösheten som i dag är runt 25 procent snart ligger i nivå med Tysklands fem procent?

Det är nämligen vad som krävs för att kalkylen ska gå ihop och Grekland på egen hand ska kunna börja betala av sitt skuldberg på över 300 miljarder euro. Annars hotar snart statsbankrutt igen.

Om Merkel går med på skuldavskrivningar handlar det därför mindre om välgörenhet och mer om att det är bättre att förlora lite än att mista allt. Alltså strikt ekonomisk rationalitet, i motsats till det politiska rävspel som hittills har styrt de grekiska krisförhandlingarna.

Merkel om någon borde förstå logiken. Vore det inte för skuldavskrivningarna som hennes eget Tyskland fick efter andra världskriget skulle landet inte vara den ekonomiska supermakt det är i dag.

I en färsk studie från två av världens främsta skuldexperter – Carmen M. Reinhardt vid Harvard och Christoph Trebesch från universitetet i München – ser man tydligt det historiska mönstret: först efter att krisdrabbade länder fått stora skuldavskrivningar har deras ekonomier återhämtat sig ordentligt.

Det räcker dock inte med mindre skuldlättnader, säger forskningen, utan det krävs rena avskrivningar.

Just den lärdomen kan ställa till det för Grekland, som i högsta grad är beroende av den tyska väljaropinionen.

För Merkel är det betydligt enklare att sälja in lättnader i de grekiska lånevillkoren än att låta tyska staten ta direkta ekonomiska förluster.

Så den stora frågan är kanske inte längre om långivarna går med på grekiska skuldlättnader eller inte. Tiotusenkronorsfrågan är om avskrivningarna kommer att vara tillräckligt stora för att sätta punkt för fem år av eurokris.