Galenskaparna

Tonvis av plastskräp bildar öar i världshaven. Boyan Slat vet hur man kan rensa upp i skiten.

Få har sett det kanske mest synliga tecknet på människans påverkan på planeten. I »The Great Pacific Garbage Patch«, mitt i Stilla Havet, snurrar en sörja av miljontals ton plast runt – år efter år.

Havsströmmarna har fått det skräp som slängs runtom i världen att samlas här och på andra ställen i världshaven, bland annat utanför Bohuslän i Sverige.

Ansamlingen hotar ekosystemen och fisket. Men ingen har kommit på ett sätt att samla upp plasten.

Förrän nu.

Nittonåringen Boyan Slat har byggt ett snillrikt system som utnyttjar havsströmmarna. Genom flytande bojar och ett uppsamlingstorn är målet att långsamt samla ihop plasten igen.

Genom insamlingar och en hel del medial uppmärksamhet fick The Ocean Cleanup Foundation ihop tillräckligt mycket pengar för att förra året testa idén i verkligheten.

Om det funkar i stor skala återstår att se. Men oavsett hur det går har tonåringens entrepenörskap fått upp havens hälsa på dagordningen. 

Den högflygande holländaren

Staten skyddade inte sina medborgare, så Marjan Minnesma stämde den – och vann.

»Let’s do it«.

Det sa Marjan Minnesma, ordförande för organisationen Urgenda, när hon fick ett ovanligt förslag från en jurist.

Juristen ville stämma den nederländska staten – för att den inte gjorde tillräckligt för att hindra klimatförändringarna. En stat har ju en skyldighet att skydda sina medborgare, och de förslag som regeringen dittills hade lagt fram skulle enligt vetenskaplig expertis inte räcka för att hålla världens temperatur på en säker nivå.

Aldrig tidigare hade ett lands befolkning stämt sin regering för att göra för lite för att motverka klimatförändringar. Och inte bara stämningen var revolutionerande. Även sättet den utfördes på var det. Hundratals människor bidrog med sina kunskaper i vad Marjan Minnesma kallar »crowdpleading«.

Marjan Minnesma, hennes organisation och de hundratals människor som gick med som målsägande vann.

I juni dömde en domstol i Haag ut den holländska klimatpolitiken som olaglig och beordrade landets regering att minska utsläppen av växthusgaser med minst 25 procent till 2020. Nu bedöms målet inspirera till liknande processer i andra länder.  

Dansken med guldbyxorna

Efter en hjärnoperation fick Christopher Flensborg tid att tänka. Resultatet: gröna obligationer.

Det finns mycket att anklaga finansindustrin för – men brist på kreativitet kan man inte beslå den med.

De senaste decennierna har en strid ström av produkter kommit ut på marknaden – den ena mer innovativ och svårförståelig än den andra.

För åtta år sedan lyckades några av dem kasta in världen i den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Redan innan allt brakade ihop den där hösten 2008 hade Christopher Flensborg börjat tänka annorlunda.

Dansken låg på sjukhus efter en hjärnoperation, med mycket tid.

Vid den här tiden nådde klimatfrågan sin mediala höjdpunkt. Tidningar tapetserades med nyheter inför toppmötena i Bali och Köpenhamn och politiska utspel kom dagligen.

För Christopher Flensborg flätades klimatet samman med en grej han stött på i sitt arbete på svenska banken SEB.

Under åren före finanskrisen var det svårt att hitta statsobligationer att investera i. Världens regeringar behövde helt enkelt inte låna så mycket pengar.

Det kan låta lite underligt nu i efterhand, när länder runtom i världen går med stora underskott. Men då, under 2006 och 2007, tuffade världsekonomin på. Kina växte. Brasilien, Ryssland och Indien pekades ut som framtida storspelare och ytterst få misstänkte att allt var ett finansiellt luftslott.     

Men det var då. Och Christopher Flensborg behövde hitta ett sätt för investerare att sätta pengar i obligationer med låg risk.

Där i sjuksängen föddes idén om gröna obligationer.

En obligation är egentligen samma sak som ett skuldebrev. Den som köper en obligation lånar ut pengar till den som ger ut den. När stater lånar pengar ger de ut obligationer. Samma sak med företag.

De gröna obligationer som Flensborg tänkte sig var inte så annorlunda. Skillnaden skulle vara att ett företag, en kommun eller någon annan förbinder sig att använda pengarna till ett projekt som gör nytta för miljön.

– Egentligen var det bara en kopia av sånt som redan finns. Men det var också poängen. För att investerare skulle kunna investera i dem behövde de passa in i deras portföljer, säger Christopher Flensborg.

Det hade heller inget med välgörenhet att göra. Det finns gott om idéer som är bra för både enskilda företag och för klimatet: energieffektiviseringar av fabriker, byggen av koldioxidneutrala kraftverk eller bara nya, grönare produkter.

Den första gröna obligationen emitterades 2007. Nio år senare har marknaden vuxit stort. Under de första sex månaderna i år har obligationer för ett värde av 19,3 miljarder dollar sålts.

Utsläppsfria Toyotabilar, en ombyggnad av Roslagsbanan i Stockholm, ett reningsverk i Göteborg – alla har de finansierats genom den idé som Christopher Flensborg kom på för snart tio år sedan.

Amerikanen som lurade systemet

Tim Dechristopher köpte mark utan att ha pengar. Det kostade två år i finkan.

Många i Salt Lake City var upprörda den 4 november 2008. På självaste valdagen annonserade regeringen att det skulle bli fritt fram att borra efter olja och gas i en stor del av delstaten Utah.

Över 1 000 kvadratkilometer mark skulle auktioneras ut.

Det var så fult, tänkte Tim Dechristopher. Att lägga fram det just då för att de trodde att ingen skulle hinna bry sig. Men han hade en idé.

Den dag då auktionen skulle äga rum satte han sig på tåget in till stan. När han kom till auktionssalen fanns där flera miljöaktivister som försökte störa utförsäljningen genom att skrika eller kasta saker.

Men Tim Dechristopher satte sig bara ner, och började bjuda på olika markbitar.

Vid dagens slut var han ägare till 91 kvadratkilometer av den mest skyddsvärda naturen.

Nota: 1,8 miljoner dollar. Betydligt mer än den då 27-årige ekonomistudenten hade på sparkontot.

Det dröjde inte länge innan han blev åtalad för att ha saboterat auktionen. Dechristopher dömdes till två års fängelse. Att markförsäljningen senare underkändes och olagligförklarades i flera utredningar spelade ingen roll.

Nu är Tim Dechristopher en fri man. Och en stor del av den natur han räddade står fortfarande orörd. Av de sjutton markbitar som han ropade in har fjorton skyddats av den nuvarande regeringen.