Kändisfaktorn
Luften är kall och klar när Alice Bah Kuhnke äntrar bokmässan i Göteborg. Solens strålar förmår mer nu, men jag slås av att det är samma övergångsvindar som när jag intervjuade henne efter den första tiden som minister. Säsongsskifte.
Då, i januari, kunde jag klottra anteckningsblocket fullt med frågor om den kritik som riktats mot den nya kulturministern. Aftonbladets Åsa Linderborg hade kallat valet »ett skämt« från första stund och undrade bland annat över den nya ministerns ideologiska kärna, DN:s Björn Wiman förargades över en instrumentell kultursyn i Alice Bah Kuhnkes omtalade debattartikel på hans egen sida. Åtskilliga oroade sig för hur en »Disneyklubb-minister« med så lite politisk erfarenhet skulle klara förhandlingsspelen i regeringen. Efter ett par intervjuer där reportrarna utan framgång kämpat för att få minsta smula till konkret svar, kom dessutom kritiken att ministern gjordes onåbar.
Sedan dess har det hänt något med debatten om kulturministern. Bortsett från enstaka ilskna stämmor, som veckans filmupprop, har kritiken tystnat.
Det första tecknet på skiftet var en intervju i DN:s lördagsbilaga. Kulturministern döpte reportern Björn af Kleen till »Chokladmannen« och varnade honom för att få chokladfläckar på snoppen. Hon funderade över tabuet kring bajs och berättade om sina föräldrars uppfostringsteknik. Ministern återvände in i kändis-identiteten. Den bakgrund som först gjort henne extra sårbar erbjöd henne nu en roll som prinsessa, immun för kritik.
Inte konstigt att Karin Olsson, Expressens kulturchef, på mässan vill veta hur det gick till.
– Jag är van vid att människor tycker och tänker om mig. Under hela mitt liv har människor förminskat och bortförklarat min framgång, svarar kulturministern på scenen.
Det är inte ett svar. Det är en manöver. Men den är talande i sig.
Det är förstås knappast någon som tvivlar på att Alice Bah Kuhnke utsatts för en hel del politikerförakt, rasism och sexism i sina dagar. Många skulle nog också skriva under på att kritikstormen i höstas fick drevliknande proportioner. Men här lyckas hon i en elegant handvändning bunta ihop den gojan med varje fråga om hennes kompetens och värderingar och vräka ner dem i samma sopsäck.
Nyckeln i manövern är ordet framgång. Ministerns kritiker skulle snarare tala om att hon sitter på makt och ansvar med en mångmiljardbudget i sina händer.
Med sin replik – som förekommit i olika varianter tidigare – går kulturministern i stället upp i ett Håkan Hellströmskt artist-ideal, en som stretar på trots att alla vill se henne dala, på flykt från alla dem som säger: »Alice, du var bättre förr.«
Framgång genom hårt arbete – redan i DN-intervjun berättar hon hur hon råpluggar varje kväll – blir som en sköld mot kritik. Man invänder inte mot en klassresenär, oavsett om hon heter Alice Bah Kuhnke eller Alice Teodorescu.
Och vips, så är Alice Bah Kuhnke inte längre en politiker, utan en stjärna. Och en stjärna har redan förtjänat sin plats.
Kanske säger tricket också något om kulturvärldens förhållande till kändisskap? Åtminstone är det lätt att få för sig det, när man vandrar vidare på en bokmässa där Alex och Sigges signeringsbås reser sig som ett tvåvåningstempel över minglet.
