Oligarkernas återkomst

Kommunalval brukar sällan väcka de starka känslorna. Men i Ukraina siktar den gamla eliten, den som störtades under Majdanrevolutionen i februari 2014, på att låta lokalvalen i oktober bli ett första steg till en revansch.

Julia Ljovotjkina är medlem av parlamentet för partiet Oppositionsblocket; ett parti som byggdes på ruinerna av förre presidenten Janukovytjs parti Regionpartiet och som nu hårdsatsar.

– Vad var den drivande kraften bland alla dem som demonstrerade under Majdan? I väst kallar ni det för »Euromajdan«, men det som fick människor att gå ut i kylan och riskera livet, det var kraven på social rättvisa och kampen mot korruptionen. Har de sociala orättvisorna minskat sedan Majdan? Nej. Har korruptionen minskat? Nej.

Julia Ljovotjkina är en av Oppositionsblockets unga affischnamn. Hon är syster till en av Ukrainas ledande oligarker, Sergej Ljovotjkin, som hade mycket nära band till den avsatte presidenten Janukovytj. Båda syskonen var tunga namn i Janukovytjs parti och båda kampanjar nu för att vinna tillbaka det inflytande som revolutionen berövade partiet.

Den tyske poeten och dramatikern Bertolt Brecht skrev dessa rader när han 1945 återvände till Tyskland efter andra världskrigets exil:

Bakom oss har vi bergens mödor

Framför oss har vi slättens mödor

Exakt där befinner sig Ukraina just nu. Framför landet står slättens monotona och plågsamma mödor. Att göra revolution är en sak; att sedan förverkliga revolutionens visioner och drömmar en helt annan. Det har gått ett och ett halvt år sedan Majdan, och ukrainarna har – precis som Ljovotjkina säger – inte sett mycket av drömmarna från revolutionen infrias. Landets politiska ledning är splittrad, ekonomin är i ett eländigt skick och produktionen faller. Sociala förmåner har avvecklats, utan att kompenseras med ökade inkomster – det är ett perfekt läge för Ljovotjkina och hennes parti att visa att de fortfarande är en kraft att räkna med.

Det val som hålls i oktober är ett första steg i en komplicerad och omfattande reformprocess som går under begreppet »decentralisering«. Ukraina har ärvt det extremt centralistiska sovjetiska systemet, där huvudstadens makthavare hanterar skatteintäkter och dirigerar resurser (och ser till att berika sig själva). Decentraliseringen syftar till att införa ett kommunalt självstyre, där Polen och Sverige varit inspirationskällor.

Julia Kiritjenko är expert på den här reformprocessen och arbetar åt en ideell organisation som granskar politikernas åtgärder inom området, och hon anser att reformen är genuint revolutionär.

– Det viktigaste är att den kommer att överlämna reellt beslutsfattande till lokala församlingar på den kommunala nivån. Hittills har allt beslutsfattande skett i Kiev och lokala organ har bara haft i uppdrag att utföra beslut uppifrån. Decentraliseringen ger lokalt inflytande. Men det är fortfarande långt kvar tills hela reformen är genomförd. Vissa delar kräver grundlagsändringar och det är inte alls självklart att det nuvarande parlamentet lyckas rösta igenom dem.

Julia Ljovotjkina och hennes parti är djupt kritiska mot idén om ett kommunalt självstyre och betraktar hela reformen som ett försök att i själva verket bara öka presidentens makt. För att hålla koll på kommunerna inrättas en mellannivå, lite i stil med svenska länsstyrelser, där en prefekt, tillsatt av presidenten, kan avsätta valda borgmästare i städerna om det finns misstankar om att borgmästarna överskrider sina befogenheter.

– Grundlagsförslaget är otydligt och öppnar för godtycke från presidentens håll. Det här är otydligt i lagtexten, och vi tänker fortsätta uttrycka vår kritik mot förslaget. Vi stöder vissa delar; men accepterar inte att presidenten kan tillåtas avsätta borgmästare hur som helst, säger Julia Ljovotjkina.

Före revolutionen var guvernörerna extremt inflytelserika i Ukraina, och nästan alla kom från Janukovyjts och Ljovotjkinas parti. Praktiskt taget alla sparkades och ersattes av folk från de partier som stödde Majdan. Mycket talar för att flera av de sparkade guvernörerna, framför allt från miljonstäderna i östra Ukraina, kommer att vinna poster som borgmästare i flera storstäder efter valen i oktober.

Julia Ljovotjkina, medlem i partiet Oppositionsblocket.

Valkampanjen är ganska högljudd och starkt engagerad, men det saknas nästan helt och hållet kampanjelement som antyder att det är ett lokalval som är på gång. Inga krav på att trafikleder ska byggas eller stoppas, inga löften om dagisplatser eller nya brandstationer – det är uppenbart att valkampanjen är en kamp om nationellt förtroende. Flera partier med nationella ambitioner ställer upp i valet mycket för att testa sitt varumärke.

Det här är det tredje valet som hålls i Ukraina efter revolutionen i februari 2014, och ett politiskt mönster håller på att träda fram. Framför allt saknas nästan helt och hållet den traditionella höger-vänsterskala som vi är vana vid från svensk och europeisk politik. Det är också intressant att notera att extremnationalistiska och/eller främlingsfientliga partier inte haft några större framgångar i något val. Opinionsundersökningar visar att den trenden fortsätter.

Denis Kovryzjenko är jurist och expert på vallagstiftning för organisationen International Foundation for Electoral Systems:

– Ukrainsk politik handlar om en mindre grupp inflytelserika affärsmän – oligarker. De har lite olika inriktning på sina affärsintressen och har bildat politiska rörelser som passar dem själva. Valkampanjen handlar i första hand om att övertyga väljarna om vem eller vilka av de här oligarkerna som man kan lita på. Några av de största oligarkerna har partier av helt olika karaktär – något med en starkt nationalistisk inriktning, och något som kanske använder en lite vänsterfärgad retorik. Oppositionsblocket är lite annorlunda, eftersom det samlar en mängd lokala storföretagsledare. De har inga stora affischnamn nationellt, men kan vara helt dominerande i vissa städer där de äger fabriker, medieföretag och banker. Det är ganska sannolikt att de kan ha stora framgångar lokalt där de uppfattas som »husbonde« av folk som är helt beroende av deras företag.

Att revolutionens fiender kan få framgångar i det här valet oroar naturligtvis många av dem som stod på barrikaderna under revolutionsvintern, men samtidigt är det ett vittnesmål om att reformerna faktiskt går framåt. De som tog makten i revolutionen tycks kloka nog att inte till varje pris försöka hålla fast vid den.

Oppositionsblockets Julia Ljovotjkina är optimistisk:

– Vi har ett starkt stöd i de stora städerna i östra Ukraina, som Charkiv, Dnipropetrovsk, Zaporizjzja… Vår vision för fred och välstånd kommer att få gehör.

Fakta | Dagarna som förändrade Ukraina

November 2013 Prostesterna i Kiev inleds.

22–24 februari 2014 President Janukovytj flyr från Kiev och parlamentet röstar om att avsätta honom.

11–17 mars 2014 Det regionala parlamentet i Krim förklarar sig självständigt. Efter en omtvistad folkomröstning där 97 procent röstar för att halvön ska anslutas till Ryssland annekteras halvön.

25 maj 2014 »Chokladkungen« Petro Porosjenko väljs till president i Ukraina.

Oktober 2014 Västvänliga partier vinner majoritet i det ukrainska parlamentsvalet. En ny koalitionsregering bildas med Arsenij Jatsenjuk som premiärminister.

November 2014 Separatisterna i Donetsk och Luhansk håller egna val som inte är sanktionerade av regeringen.