Godhetsprofeten

Text: Ylva Herholz

Bild: Matthew Putney/TT

Delstatsbiblioteket i Des Moines, Iowa, mitten av september.

Marilynne Robinson är klädd i svart tunika och bär ett korallrött halsband, presidenten har ljusblå slips med diskret prickmönster till den vita skjortan.

Kavajen har han hängt över stolen bredvid.

På bordet intill står två take-away-kaffe i pappmuggar.

De är redan djupt inbegripna i sitt samtal, sitter lätt framåtlutade mittemot varandra, han med underarmarna vilande i knät.

Samtal, förresten – snarare är det en sorts intervju; han frågar, hon svarar. Barack Obama och en av den samtida amerikanska litteraturens stora, i samspråk om demokrati, samhällsanda och kristenhet.

Hela ordväxlingen, uppdelad i två delar, återges i de senaste numren av New York Review of Books.

Det säger förstås något att hennes samtal med presidenten ägt rum, att det skett just nu, och att det dokumenterats. Det är såklart ingen slump att just hon blev uppringd av Vita huset och tillfrågad om hon kunde tänka sig ett sådant möte, under sådana omständigheter.

De som jobbar på Obamas image blev säkerligen förtjusta över att hon svarade ja. Omvänt: Kanske gynnar det också försäljningen av Robinsons romaner och essä-böcker, åtminstone i hemlandet? Må så vara. Kritiklystna läsare drar kanske slutsatsen att det bara rör sig om ett goodwill-jippo. Det faktum att både presidenten och författaren är bekännande kristna är ett annat skäl till misstänksamhet i vissa läger. Också i USA – där religionen ändå har en framträdande plats i offentligheten.

Skälet till arrangemanget är knappast så simpelt. Visst, Barack Obama är en av världens mäktigaste män, och visst, politiker har i allmänhet agendor. Men presidenten är också människa.

Robinson

Marilynne Robinson menar att grunden för demokrati är viljan att räkna med att också de andra vill gott. (Foto: All Over Press)

Marilynne Robinson talar med president Obama om godhet, om tillit och viljan att göra det rätta – som fundament för demokratin.

Tankarna går till höstens svenska godhetsdebatt. Bland annat till vad Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson nyligen skrev, under rubriken »För cynikern är den gode ond«. Visst är det just så: att det säger en del om vår tid att allt fler använder begreppen god och godhet som skällsord. Godhet, den som gör gott – som att delta i hjälpaktioner för flyktingar – misstänkliggörs, hånas. Utpekas som självgod och skenhelig. I olika nätforum allra mest.

Utsagor och fördomar av det slaget säger dock ofta mer om avsändaren än om objektet. Återspeglar ett uppenbarligen alltmer komplicerat förhållande till det som är gott.

Regissören Mattias Andersson är något liknande på spåren i en intervju inför premiären nyligen av hans »Idioten« på Dramaten. Han får frågan varför godhet tycks provocera så (pjäsen är en dramatisering av Dostojevskijs roman, där den godhjärtade huvudpersonen furst Mysjkin ses som dumsnut). Andersson svarar att (andras) godhet gör att man blir synlig för sig själv, att man kan känna att man inte är lika god. Att det i sin tur gör att man avspisar den som falsk, och i själva verket självisk.

En tänkvärd reflektion. Kanske provocerande för vissa.

De har träffats tidigare, Robinson och Obama. Första gången då Robinson fick medalj av presidenten för sin skrivargärning för ett par år sedan, och blev bjuden på middag. De båda har haft återkommande samtal sedan dess. Robinson är en av Obamas favoritförfattare, och pastor John Ames, huvudperson i hennes »Gilead« från 2004, en av hans litterära favoritgestalter. Romanen om den barmhärtige och älskvärde gamle mannen som berättar om sitt liv, sina tankar och sin tro för sin unge son belönades med Pulitzer-priset.

I en pod, länkad till New York Review of Books, går det att höra samtalet från biblioteket i Des Moines.

Marilynne Robinsons röst är djup, varm, melodisk. Alldeles i början hörs ett par korta skratt, då och då inflikar hon ett »you know«... i resonemanget, i huvudsak förs det i allvarsam ton, lågmält, eftertänksamt. Så är Robinson också en allvarligt sinnad person och författare. En som tar tillvaron på yttersta allvar. Och som så vackert och klart förmår berätta om den så kallade lilla människan och om sådant som ansvar, nåd och förlåtelse att det är rent svårt att lägga hennes romaner ifrån sig.

Som nu med den senaste, »Lila«.

Storslaget och liksom stilla på samma gång. En historia om ett långsamt, trevande människoblivande.

Det är också något befriande jordnära med Marilynne Robinsons romaner. Fastän de även räknar med himmelen och tar sig an de allra största frågorna. Eller kanske just därför.

Obama säger något om småstadsfolk och hemvävda dygder i Robinsons fiktiva värld, att det tilltalar honom, påminner honom om hans morföräldrar, från Kansas. Sådana värden som bara sällan får utrymme i en sensationslysten och högljudd offentlighet av i dag.

Både den amerikanska och den svenska. Likheterna är flera, vare sig vi vill eller inte.

När samtalet i Des Moines glider in på synen på den andre kunde det lika gärna handlat om Sverige. De illvilliga tolkningarna av andras ord och gärningar, den hårdnande tonen och polariseringen är desamma. Marilynne Robinson har reflekterat mycket kring rädsla i sammanhanget. Har nyligen skrivit en essä i ämnet, »Fear«. Hennes uppfattning är att grunden för demokrati är viljan att räkna med att också de andra vill gott. En växande tendens till konspirationstänkande i hemlandet, att det uppenbart goda misstänkliggörs och i stället rentav framställs som ont – det gör henne bedrövad.

Hur var det Erik Helmerson skrev härhemma? Att synen på godhet säger en del om vår tid ... Helmerson, själv kristen (katolik), påtalar i samma ledare det snarast svåra med att vara god. Att det är lättare att vara cynisk och förhärdad; sådant kräver ingen större ansträngning. Förvisso. En krass attityd är en skyddsdräkt i umgänget med andra. Den som drar på sig en dylik har naturligtvis sina skäl. Kanske en särskild sårbarhet? Men ändå.

Per Svensson skrev om »hatet mot godheten« häromsistens, i Sydsvenskan. Det är han som ska samtala med Marilynne Robinson när hon snart besöker Stockholm. Ett bra val, inte bara för att det är vältajmat. Han har också skrivit en bok om Luther (Robinson har skrivit mycket om och gillar den andre reformatorn, Calvin). Esaias Tegnérs diktrad om att det rätta är evigt har en viss betydelse i Svenssons krönika om godhet. Och han, Svensson, menar att det också i våra dagar är klokt att värja sig mot föraktet för idealism.

Inte alla inlägg i debatten har varit sansade, en del ekar av den raljanta ton som sprider sig i det offentliga samtalet, det politiska inräknat. Attack tycks vara det viktiga. Kanske enligt det militanta mottot anfall är bästa försvar. Men vart leder det?

Marilynne Robinson är bekymrad över utvecklingen: den är farlig. Farlig för demokratin – som hon själv ser som den logiska konsekvensen av »religiös humanism, i sin högsta form«. En förutsättning för den är vuxna diskussioner, där vi väger för och emot, ser komplexiteten, reflekterar.

I »Gilead« tänker pastor John Ames så här: Jag tror att det finns en förvärvad oskuld som bör hedras lika mycket som ett barns oskuld. Jag har ofta velat predika om det. Jag kanske har predikat om det. När Herren säger att man ska »bliven såsom barn«, tolkar jag det som att han menar att man ska tvätta bort alla avlagringar av inskränkthet och anspråksfullhet och trivialitet.

Det ska vara svårt att vara kristen, som Robinson säger. Det innefattar en uppmaning att gå motströms.

På tal om debatten härhemma: en ingrediens i påhoppen på de »snälla« och de »goda« är en avsmak mot företeelsen att demonstrera sin »godhet«. Visa upp den, stoltsera med den, kokettera.

Där har smädarna en poäng.

Eller som samme pastor Ames säger i senaste romanen, »Lila«: Andra människor skulle inte känna att det var ens egen godhet, och man skulle inte själv känna så heller. Allt gott blir mindre gott ju mer en människa gör anspråk på det.

I del två av samtalet i Des Moines handlar det också en del om läsande, själva skrivandet och om vikten av riktiga samtal i snabbkommunikationens tid. Även för demokratin.

Tänk ändå om djupsinnig litteratur togs så på allvar också i den svenska maktsfären. Om kultur inte sågs blott som förströelse.

Tills vidare: läs Robinson. Hon behövs.

Marilynne Robinsons senaste roman »Lila« ges ut av Weyler förlag. Den 12 november samtalar hon med Per Svensson på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Fakta | Fått medalj av Obama

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson, född 1943, har skrivit fyra romaner.

De tre senaste utspelar sig alla i Gilead, ett fiktivt samhälle i Iowa, i den amerikanska mellanvästern. Robinson är själv bosatt i Iowa City.

I »Gilead« berättar den åldrande pastor John Ames för sin unge son om sitt liv. Det är 50-tal, han ser tillbaka, reflekterar kring hur det blev som det blev.

»Home« handlar om Ames gode vän Robert Boughton (också en kyrkans man) och hans familj.

I »Lila« berättas om den föräldralösa, utstötta Lila, som i vuxen ålder kommer till Gilead, och där träffar den runt 30 år äldre pastor Ames.

Robinson har belönats med Pulitzerpriset och engelska Orange Prize, och fått National Humanities Medal av president Barack Obama.